Min befängda ambition att bli lika cool som Vivian Maier

Vi älskar nog alla Vivian Maier. För hennes bilder, inte minst hennes många självporträtt. Men också för mysteriet hennes liv och fotograferande var. Om någon som läser det här ännu inte har sett filmen om henne (Finding Vivian Maier) är mitt enkla tips - gör det!

I våras tog jag ett självporträtt i ett fönster och då föddes en idé i mitt huvud. Jag ville ta en bild, ett självporträtt i Vivian Maier-stil. Som en hyllning eller så. Men också som ett kul projekt. Analogt. Rolleiflex så klart. Den där första bilden ser ni här nedanför.

Censuren syntes dock i bild och tyckte inte den var till sin fördel. Så kallad självcensur således. Censuren heter Kate, är min fru och har fel. Hon är så klart lika söt som vanligt. Men nog om det! Åter till min jakt på Vivian Maiers coolhet.

Under en tid hade jag ögonen med mig och registrerade platser där en bra speglingsbild möjligtvis kunde skapas. Det visade sig svårt. Det är mycket som ska stämma. Till slut gav jag mig ut med min vanliga kamera för att prova olika platser. 

Som ni ser finns det utmaningar. Speglingen måste bli skarp. Ljuset måste ligga rätt. Man kan ju heller inte bara komma tillbaka till en plats och tro att ljuset ska vara likadant. Här några fler bilder. Jag försökte ta ut svängarna. Det gjorde Vivian Maier.

Den här sista blev ju tydlig och bra men bygger på att den där ljusgluggen i ansiktet finns där en annan gång. Jag bestämde mig i stället för att göra mitt skarpa försök vid den där första platsen från i våras. En ganska tråkig plats men bra om man vill ha en ren bild. Det kändes som en god idé. Man ska väl lära sig stå innan man börjar springa? Så jag lånade en Rolleiflex av en god vän och gick dit när ljuset var rätt. 

Så här är den! Min hyllningsbild till Vivian Maier. Jag är hyfsat nöjd. Lika cool som henne är det emellertid omöjligt att bli. För även om jag håller på med det här i flera år och tar massa bra självporträtt så är ju det redan gjort. Men framför allt så gjorde hon det utan att posta något blogginlägg på Fotosidan om saken. Inte ett pip på Flickr, Facebook eller Insta heller. Faktiskt helt utan att söka uppmärksamhet över huvud taget. Hon gjorde konst för konstens skull. För sitt eget behov av att skapa. Precis som det ska vara. Då är man cool på riktigt.

Barcelona 2025. Bland ficktjuvar och turisthorder.

Jag var nyligen i den Katalanska kuststaden och fick vara med om både det ena och det andra. Låt mig berätta! 

Det började omtumlande. Barcelona har ju ett rykte om sig att ha stora problem men ficktjuvar. Det visade sig stämma. Redan innan jag kommit på tåget mot centrum hade jag blivit av med både plånbok och telefon! I en hiss blev det trångt och rörigt och naivt nog hade jag grejerna i mina fickor. Ha inte det, är mitt enkla råd. Det hela löste sig dock. Jag upptäckte stölden och fick tillbaka både telefon och plånbok. Men om ni åker dit - låt ingen röra dig, hjälpa dig med väskor etc. Ha ögonen öppna. Visa att du ser dem. (Männen här nedanför har givetvis ingenting med ficktjuvar att göra.) 

Mitt syfte med resan var för ovanlighetens skull inte fokuserat kring gatufoto. Men det blev trots allt en hel del av den varan. Jag kan tyvärr inte påstå att jag var särskilt framgångsrik men en del hyfsade blev det. Jag har bara snabbt kollat igenom bilderna och gjort iordning sju för det här blogginlägget, en bild per dag. Kommentera gärna!

Den andra saken jag vill ta upp är massturism. Det här är ju ett allt mer aktuellt ämne och i Barcelona har det, precis som på Mallorca osv, protesterats en hel del på senare tid. Folk har ingenstans att bo. Besökare kan inte bete sig. Så varför åkte jag dit? Det enkla svaret är - för en konsert! Jag hade tänkt åka till Madrid men mitt favoritband spelade i Barcelona och jag var ärligt talat nyfiken på att besöka staden igen. Jag var där för sexton år sedan. 

Och det är skillnad! Jag upplevde, precis som i Rom för ett par år sedan, att det är mycket fler turister. Utanför Sagrada Familia, Casa Mila, Coloseum och Pantheon ringlar köerna långa på ett sätt det inte var för en del år sedan. Även vid mindre sevärdheter är det fullt med folk. Guider överallt. Är det ens kul?

Vad kan man göra åt saken? Inte vet jag. Men jag förstår att invånarna tröttnar. Kanske resa off-season om man vill se sevärdheter? Bara bo på hotell. Ägna sig mer åt att uppleva staden som helhet och mindre att bocka av listan från guideboken? Försöka visa lite folkvett och inte springa omkring halvnakna i stan när invånarna ber en låta bli?

Bilderna i det här inlägget är tagna med min ganska nyinköpta kamera. Den hajpade Fujifilm X100VI. I bilden ovan står jag med den och funderar på om jag ska byta. Jag gillar den och ogillar den. Vi får se..

/Anders

Somliga märks mer än andra.

Min rubrik säger givetvis ingenting nytt. Men ibland blir det lite lustigt ändå.

I maj förra året var jag i Rom och fotograferade och på förmiddagen en 17:e befann jag mig vid centralstationen Termini. Jag spenderade en timme eller så med att plåta folk däromkring. Bland många andra tog jag en bild på en rödhårig kvinna som kom gående åt mitt håll. Henne ville jag ha en bra bild på!

Men bilden blev medioker och en stund senare tog jag tunnelbanan därifrån. Jag åkte till stationen Cirpo och sedan spenderade jag dagen med att fota i området norr om Vatikanstaten. Tidig kväll kommer jag ned till Peterskyrkan och vem dyker upp där om inte den rödhåriga kvinnan! Av alla dessa människor jag fotade vid Termini 6 - 7 timmar tidigare var det nog inte jättemånga jag skulle känna igen på en gång. Ny chans alltså! 

Inte heller den här bilden blev någon kioskvältare men ändå en förbättring. För mig är det ändå en rolig historia. Jag tog en omväg till Peterskyrkan medan hon gissningsvis gått via Colosseum och Pantheon dit. Innan dess har hon checkat in och lämnat sin ryggsäck på hotellet. Jag var glad att få en andra chans och jag tycker mig ana ett leende hos kvinnan. Hon var nog glad över att återigen bli uppmärksammad av den där stilige fotografen som hon kom ihåg från Termini!

/Anders

Stadsteatern - En bildserie

Ingen av de här bilderna är tagen på Stadsteatern. Men loggan på Kulturhusets fasad syns i alla bilder så de hänger ihop på ett bra sätt. Jag gillar stämningen. En snabbt fotad serie som jag inte har så mycket att säga om utan bara vill visa upp. /Anders J

GF-spaningar. Del 6. Ljus.

Om jag förstått saken rätt så är ordet fotografi är en sammanslagning av de grekiska orden phos - ljus och grapho - skriva, rita. Att rita med ljus alltså! Det känns som ett ganska fint sätt att se på saken. En sak är säker. Utan ljus blir det inga bilder. 

Att ha koll på ljuset är så klart fundamentalt i all fotografering. Hur mycket ljus finns det just här? Har jag rätt inställningar? Oftast behöver jag inte bry mig så mycket. Mina utgångsinställningar är f/8 och 1/500 med auto-ISO upp till 3200 vilket klarar många situationer. Sedan justerar jag därifrån.

Men det här blogginlägget handlar inte riktigt om att exponera rätt utan mer om att ha koll på tillfällen då man kan använda ljusförhållandena att bygga en bild kring. Det kan vara motljus, släpljus, ljusluckor, lågt ljus, ljus som skapar bra skuggor och så vidare. Jag tycker det här är rätt kul! Men jag tycker också att den här typen av bilder visserligen ofta blir snygga och stämningsfulla men kanske på bekostnad av annat. Som en händelse eller ett bra uttryck. Som alltid är det bra att lyckas kombinera flera saker i samma ruta. Här följer några bilder på temat. De flesta är från Stockholm.

På gott och ont är det här en av de saker jag gillar mest när jag är ute och fotar. Kanske för att det är ganska enkelt. Man har ofta gott om tid att komponera sin bild och träffbilden jämfört med mycket annat gatufoto är skyhög. 

Vad jag ska skriva om nästa gång vet jag inte. Vi får se. Ha det bra så länge. / Anders