Leica är det enda riktiga digitala mätsökaralternativet

Givetvis får man tycka vad man vill om Leicas satsning på dem som står högst upp i den ekonomiska näringskedjan. Men genom att satsa på den kundgruppen har Leica på några år gått från att ha varit ett nästintill uträknat företag till att bli ett välmående företag som har svårt att leverera i tid på grund av betydligt högre efterfrågan än förvänta .



Men detta har medfört att många äldre Leicafotografer klagar på de stigande priserna och att nya Leicakameror och objektiv kostar allt för mycket pengar. Å andra sidan brukar den bättre bemedlade gruppen som Leica valt att satsa på inte vara så noga med vad de får för sina grejer begagnat när de väl tröttnar. Det gör att det framgent kommer att finnas ett smärre smörgåsbord med billiga digitala M-Leicor för oss som inte har en alltför fet plånbok.



Jag älskar verkligen att fota med en mätsökarkamera och under många år var en Yashica Electro 35 en ständig följeslagare. Allt sedan jag blev digital för sju år sedan har jag drömt om en riktig digital mätsökarkamera och jag har haft en del olika digitala substitutkameror av varierande kvalitet på vägen. Som ni säkert redan förstått har jag en digital M-Leica idag och det finns några anledningar till att jag har valt den och det är först och främst på grund av den utmärkta mätsökaren och byggkvaliteten. Rent tekniskt är min digitala M-Leica egentligen en smärre katastrof men när man lärt sig att överbrygga problemen har den ändå sin distinkta charm och bildfilerna blir lite speciella på ett för mig positivt sätt.

Det finns de som klagar på att M-optik är onödigt dyr. Ser man till tillverkningssättet och vad man får för pengarna är den egentligen ganska så billig. Men jag kan hålla med om att nytillverkad Leicaoptik är väldigt plånboksdyr. Som tur är finns det många bra lågbudgetalternativ från Zeiss och Voigtländer att välja på. Om man inte väljer att köpa begagnat. Det Leicaobjektiv som jag använder mest kostade mig bara 1250 kronor och det kommer att få följa med mig i min vandring så länge som det håller ihop.

Först och främst är min kamera ett redskap för mig att ta bättre bilder med och med en mätsökarkamera har jag verkligen kontroll över bilden i sökaren och jag kan fånga dem i precis rätt ögonblick. Jag vågar faktiskt påstå att jag totalt sett tar snäppet bättre bilder idag än vad jag gjorde tidigare när jag var begränsad av en spegelreflexsökare. Tills de dyker upp fler digitala mätsökarkameror från andra tillverkare är det bara Leica som tillhandahåller de kamerorna som jag vill ha. Även om jag själv inte har råd så skulle jag inte tacka nej till att bli sponsrad med en Leica M9-P.



Det är en del som har ställt frågan till mig; hur har du råd med en digital Leica när du är arbetslös? Mitt svar är att det var aldrig var någon som frågade mig hur jag hade råd med en Canonkamera som var mer än dubbelt så dyr som min Leica när jag var arbetslös.

Du kanske undrar vad en mätsökarkamera är? Om du är bra på engelska kan du läsa lite mer om mötsökarkameror på den här sidan

Du har väl inte missat att det finns ett nytt nummer av Le Viseur Magazine?

Om den inbäddade versionen krånglar klicka på följande länk

Text och foto: © Mikael Good, 2012.

Exklusiv premiär för Le Viseur nummer två på Fotosidan

Det känns skönt att kunna inleda ett blogginlägg med orden SUCCÉ i stor stil. Succé är just precis vad Le Viseur Magazine har gjort. I en stilla förhoppning hade vi i redaktionsgruppen på Le Viseur hoppats på att tidningen skulle få 5 000 läsare. Nu är vi uppe i över 36 000.

Nu återstår det att se om detta nummer också blir en stor succé. Med tanke på den höga kvaliteten på materialet hoppas jag att det blir så och jag ser redan fram emot att få sätta igång att jobba med Le Viseur nummer tre som dyker upp den 30 september.

Text och foto: Redaktionsgruppen på Le Viseur Magazine genom Mikael Good.

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

Bloggar du för att synas eller för att det är kul?

I dagens mediesamhälle är det viktigt att synas. Syns man inte så finns man inte. Därför är det många som fläker ut sina liv i bloggar och på twitter för att få så många träffar, följare och så mycket uppmärksamhet runt sin person som möjligt.

Inget ämne är för stort och inget ämne är för litet att skriva om huvudsaken är att många ser inläggen och ger kommentarer. På twitter är det så viktigt att ha många följare att företag har börjat göra business på att sälja följare: 
- Sätter du in 100 dollar på vårt konto så ska vi se till att du får 10 000 nya följare över en natt…
Vem kan egentligen motstå ett sådant fantastiskt erbjudande som gör att du stiger som en raket på den nationella twitterlistan?

En del kändisar följer mig på Twitter och en del skulle offra sin vänstra lillfinger för att samma personer skulle följa dem, så att de får något att skryta om för sina vänner. Det är lite kul att de följer mig men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket. Jag umgås hellre med människor som är okända och räknas som ringa, det är av dem som jag har fått lära mig att vara ödmjuk och tacksam för det lilla som har blivit mig givet. 

Den stora trenden bland bloggare förutom att fläka ut sitt och andra personers privatliv är att blogga om prylar. Butiker, kläder, smink och accessoarer står högt i kurs bland många fotoprofana bloggare. På Fotosidan dominerar bloggandet om kameror och objektiv. Det är kanske är förståeligt när någon precis har köpt en ny kamera och den nya prylförälskelsen är het, glödande och passionerad. Även om jag skulle önska att det var bilderna som smittades av den passionen. 

Att blogga om samma kamera och objektiv i inlägg efter inlägg lockar inte läsare i längden och jag bryr mig oftast inte ens om att klicka mig in på ett inlägg med ett kameranamn i rubriken. En fantastisk kamera och objektiv måste ju bara leda till helt fantastiska bilder annars är det inte någon fantastisk kamera och talet om hur bra den är tråkar bara ut mig. Utan bra bildexempel är det bara en pryl i mängden som varken gör till eller från i det stora hela.

Personligen så bloggar jag för att jag tycker att det är kul att skriva och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätt att skriva i min blogg. Även om det skulle kunna vara frestande så tänker jag inte tråka ut mina läsare med bloggposter om kameror i onödan. Oavsett vad som står på kameran och objektivet så mår de alltid bäst av att användas flitigt.


Sinai in the sunrise.

"I want you to be concerned about your next door neighbor. Do you know your next door neighbor?" - Mother Teresa

Den här tjejen kommer vi nog att få höra mer av i en nära framtid: http://keairalashae.com/home/

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All rights reserved.

Bistånd - Att hjälpa kan vara att stjälpa

Det är många svenska företag och privatpersoner som skänker kläder, leksaker, möbler, husgeråd, mat med mera till Lettland och på sätt och vis är det bra för hjälpen behövs verkligen. Men medaljen har även en baksida. 



Vad händer när den lokala lettiska klädbutiken, leksaksaffären, sportbutiken, och matvarubutiken måste slå igen för att de inte kan möta konkurrensen från våra hjälpsändningar? Då kommer det att bli ännu svårare att få tag på de varorna som behövs när vår hjälp upphör.

En lösning på problemet skulle kunna vara att vi skänker pengar som därefter omvandlas till presentkort som kan delas ut av socialförvaltningen. Då skulle även de lokala handlarna få del av kakan och kunna fortsätta sin verksamhet och även se till att fler kom i arbete. En del av de prylarna som vi skänker skulle kunna säljas i lettiska second-hand butiker och på så vis skulle vi kunna se till att ett antal arbetslösa får ett arbete som de kan försörja sig och sina familjer på och överskottet från verksamheten skulle kunna gå till presentkort till de mest utsatta grupperna.

Då skulle vi få en win-win situation som skulle gynna alla parter. De lokala handlarna skulle kunna fortsätta sitt arbete och inte bli utkonkurrerade av våra hjälpsändningar och de som behöver lite extra stöd för att hålla näsan ovanför vattenytan skulle få det. Att ge bistånd handlar om långsiktigt tänkande som ska bygga upp och utveckla ett samhälle. Att bara pumpa in hjälp utan att tänka efter först är ungefär lika dumt som att sätta ett plåster på ett kraftigt blödande sår som behöver ses om och sys.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.