I väntan på det sista ordet

Det ligger ett dussin texter framför mig ord som ännu inte fått sin slutgiltiga form. Trots att de flesta är i princip färdiga, vägrar jag släppa dem. De ligger där som väntande gäster, redo att möta världen, men jag dröjer vid dörren och undrar om jag verkligen ska låta dem gå.

Det är inte så att jag saknar disciplin. Jag är van vid deadlines som klipper sönder mina dagar i små bitar, men ändå dessa texter, dessa nästan-färdiga tankar, kräver något mer. Något sista andetag av liv innan de är redo att lämna mig. Är det tvekan? Är det fåfänga? Eller är det bara så att jag blivit förälskad i det tillstånd som uppstår innan ett verk lämnar sin skapare? Den sköra balansen mellan vad som är och vad som kunde bli.

Jag har lärt mig att tid ibland är den bästa redaktören. Att en text som känns färdig idag kan bli något helt annat om jag lämnar den ensam en månad eller två. Men jag har också lärt mig att tid kan vara en fiende. För om jag väntar för länge riskerar orden att dö att förvandlas till något torrt och irrelevant. Så här sitter jag nu, med texter som är som gamla vänskaper: de behöver lite omsorg, lite ny luft, kanske en smula mod, för att bli vad de var menade att bli.

Det lustiga är att jag just nu älskar att skriva mer än jag gjort på åratal. Orden känns mjuka, formbara, som lera under mina händer. Och ändå brottas jag med att avsluta. Det är som om mina texter blivit ett slags fristad för mig, en plats där världen stannar och jag får tänka ostört. Kanske är det därför jag inte släpper dem – för när de väl är ute i världen, är de inte längre bara mina. De tillhör alla som läser dem, alla som tolkar dem på sitt sätt. Och det kräver mod att låta sig själv bli tolkad.

Under många år skrev jag som kommunikatör och journalist, och där fanns det inget utrymme för tvekan eller personlig röst. Orden skulle vara skarpa, raka och helst opersonliga. Jag minns hur mitt språk sakta slätades ut, som en sten som nöts mot vågor. Det var inte dåligt bara förutsägbart. Men nu, när jag återfunnit mitt eget språk, är det som att öppna en gammal låda med brev jag glömt att jag skrivit. Det är nytt, rått, och ibland oväntat. Och kanske är det därför jag tvekar: för att varje gång jag skriver nu, känns det som om jag lägger ut en liten bit av mig själv, oskyddad, i världen.

Så jag sitter här, bland texterna, som en samlare av halvfärdiga tankar. Jag vet att jag måste släppa dem snart, för texterna är som fåglar de är inte menade att hållas instängda. Men kanske kan jag hålla dem lite till, bara en stund, som man håller kvar sommaren i minnet när hösten redan står vid dörren. För det är i den här väntan, i det här rummet mellan nästan och färdigt, som jag känner mig mest levande. Och kanske, bara kanske, är det också där som orden hittar sitt sanna värde.

Text och foto: Mikael Good

Dokumentärfotografi – Ett fönster till verkligheten

I en tid där snabba och ytliga intryck dominerar, framstår dokumentärfotografin som ett oföränderligt verktyg för att skildra verkligheten. Den är inte bara en konstform, utan ett socialt och etiskt åtagande. Genom kamerans lins får vi insyn i dolda världar, fyllda av berättelser som lämnar outplånliga intryck och tvingar oss att omvärdera vår syn på omvärlden.

Dokumentärfotografin strävar efter att inte bara fånga det vackra, utan framför allt det sanna. Den avslöjar och utforskar det mänskliga tillståndet i alla dess nyanser. Det handlar om att visa världen precis som den är, med dess kontraster och komplexitet, utan försköning eller manipulation. Denna konstform påminner oss om vår kapacitet att både skapa och förstå på djupet.

Genom historien har fotografer som Robert Frank, Josef Koudelka och Sebastião Salgado förnyat vår bild av världen. I mitten av 1900-talet fångade Robert Frank med sin kamera en djupgående och komplex bild av det amerikanska samhället, särskilt i hans ikoniska verk The Americans. Franks bilder, både gripande och provocerande, utmanade den idealiserade bilden av USA och skildrade en verklighet fylld av kontraster och sociala spänningar. Hans arbete fungerade som ett rop på förändring och bidrog till en ny förståelse av det moderna livet.

Sebastião Salgado, en av vår tids mest inflytelserika fotografer, skildrar mänskligt lidande med en stil som förenar konstnärlighet med humanism. Hans verk, såsom Workers och Exodus, ger oss en oförskönad inblick i mänsklighetens stolthet och smärta, och lyfter fram röster som annars skulle förbli ohörda.

En annan central figur är Josef Koudelka, känd för sin förmåga att fånga flyktiga ögonblick med skarp intensitet. Hans bilder från invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är en kraftfull skildring av mänskligt motstånd. Koudelkas dokumentation av romer i Östeuropa i boken Gypsies erbjuder en känslosam och komplex inblick i en förbisedd värld.

Dokumentärfotografi är inte bara en samling bilder, det är en ansvarstagande handling. Fotografen står mellan att vara en passiv observatör och en aktiv deltagare, och måste balansera teknisk skicklighet med etisk medvetenhet. Varje bild är ett val, en möjlighet att förmedla verkligheten utan att kompromissa med sanningen.

I en värld där vi snabbt glömmer, ger dokumentärfotografin oss ett tillfälle att stanna upp och reflektera. Varje bild bär på en berättelse, och genom dessa får vi inte bara inblick i andras liv, utan även en möjlighet att omvärdera vår egen plats i världen.

Med rötterna djupt förankrade i social rättvisa och medmänsklighet, påminner dokumentärfotografin oss om att även de mest förbisedda berättelserna förtjänar att bli hörda. Den lär oss att världen, i all sin komplexitet och skönhet, kan förändras genom bilder som tas med respekt och integritet.

Bilden på Tina tog jag i ett läger för rumänska romer i Huskvarna, 2014. Nu står den här, ensam och lösryckt ur sitt sammanhang, men den var en gång del av en utställning och en musikvideo, den har även publicerats i magasinet Dazed. Då, liksom nu, bar den på en berättelse, en skärva av något större, en verklighet jag försökte fånga i ett ögonblicks stillhet.

Text och foto: Mikael Good

Narnias världsturné startade i Eldsberga

Den 6 juli inledde metalveteranerna Narnia sin världsturné på Gullbrannafestivalen i Eldsberga, utanför Halmstad.




Som vanligt bjöd bandet på en stark show med kraftfulla låtar. Musikaliskt sett är Narnia ett av de bättre banden i sin genre (power, neoklassisk och progressiv metal) och de har sitt eget unika sound. Den senaste plattan "Ghost Town" har genomgående fått mycket bra recensioner i både svenska och utländska musiktidningar.

Narnia är ett mycket bra liveband, men trots den karismatiske sångaren Christian Liljegrens entusiastiska försök att få igång publiken, stod de mest stilla och lyssnade. Den svenska konsertpubliken är dock erkänt svår att få igång, och denna gången fick de inte konsertlokalen Skeppet i gungning. Men när bandet åker vidare till syd- och centralamerika i höst kommer de att få en mer livaktig publik som säkerligen kommer att sätta konsertlokalen i gungning redan från första tonen.


Turnédatum:
07/06: Eldsberga, SE @ Gullbranna Festival
08/11: Villena, ES @ Leyendas del Rock
Med Rob Rock:
09/16: México City, MX @ HDX Circus Bar
09/17: Guatemala, GT @ Al Carajo
09/19: Bogotá, CO @ Ace of Spades
09/22: Belo Horizonte, BR @ Caverna Pub
09/23: São Paulo, BR @ Legends Music Bar
09/24: Rio de Janeiro, BR @ Agyto
09/26: Curitiba, BR @ Basement Cultural
09/27: Goiânia, BR @ Bolshoi Pub
09/29: Fortaleza, BR @ Hard Noise
09/30: Recife, BR @ Estelita
10/02: Santiago, CL @ Sala Metrónomo
10/03: Buenos Aires, AR @ Uniclub
10/27: Oslo, NO @ Nordic Fest





Text och foto: Mikael Good

När den mentala orken tryter

Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka för att låta livet hinna ifatt, och för att ladda upp batterierna. De senaste två åren har varit turbulenta och jag känner att jag inte riktigt har hunnit med i svängarna.



Därför har jag valt att tona ned på artiklar, reportage och bloggande. Jag har fortsatt jobba på ett par projekt som inte har någon direkt deadline, de kommer att publiceras i en eller annan form framgent. Tanken är att jag ska växla upp igen när orken är tillbaka. Men just nu mår jag bäst av att inte ha en massa skan och måsten som snärjer mitt sinne.



Jag drabbades av en utmattningsdepression hösten 2016 och den vägen vill jag inte vandra igen. Men efter att jag kom ur den har jag blivit bättre på att säga nej, inte jobba för mycket, och lyssna på min mentala hälsa. Den här gången kände jag igen symptomen i tid och kunde göra en mjuk inbromsning. Tack och lov klarar jag av mitt jobb, men har tyvärr inte ork att göra så mycket kreativt på min fritid.



Jag saknar min kreativa superkraft som försvann i samband med utmattningsdepressionen. Tidigare kunde jag jobba med flera saker samtidigt, nu måste jag koncentrera mig på ett arbete i taget. Även om jag är optimist så kommer jag nog aldrig att få tillbaka den superkraften…



Bilderna i artikeln har jag tagit vid olika tillfällen under året. Personerna på bilderna har inget med innehållet i artikeln att göra. Tanken var att jag skulle skrivit lite mer om dem under våren och sommaren men det spar jag på tills jag har fått tillbaka krafterna. Vila ser olika ut för olika människor, jag tycker om att gå på konserter, resa och röra mig bland mycket folk.




Text och foto: Mikael Good

Glenn Hughes hosted a rocking 50th birthday party

The audience had high expectations as Glenn Hughes and his band kicked off their 18th month long tour at Valand in Gothenburg with their show 'Glenn Hughes Performs Classic Deep Purple Live – Celebrating the 50th Anniversary of the album BURN' 2023 Tour.
"I'm honoring the band I used to be in all those years ago, maybe I'm the last guy to be doing this, I don't know," says Glenn at the beginning of the concert.

A couple of hundred expectant men and women were present. Most of them were upper middle-aged, but many younger faces could be seen in the audience. In recent years, many younger people have discovered the great bands of the 1970s.
"I saw Deep Purple with Glenn and Coverdale when I was 11 years old," said a neighbor in the crowd to me before the concert started.

Unfortunately, the songs recorded by Deep Purple Mark III and IV have not been performed by today's Deep Purple. Despite many of them being timeless classics that deserve to be played. However, Glenn decided to put together a band and embark on a 50th-anniversary tour, playing the old classics, especially from the Mark III and IV variations of Deep Purple.
"This is the first night of an 18-month-long tour playing this particular kind of music." says Glenn.

Glenn had three really good musicians with him. Despite it being the tour premiere, they were already in sync. Drummer Ash Sheehan was steady behind the drums and showed that the size of the drum set doesn't matter. The keyboardist Bob Fridzema did a good job trying to weave soundscapes à la Jon Lord, and guitarist Søren Andersen sometimes sounded like a young Richie Blackmore, which is a good compliment. However, Bob and Søren were not carbon copies; they put their personal touch on the songs. Søren has been playing with Glenn for many years, and they have good chemistry on stage.

This wasn't a night of extravagance but a 50th birthday party that aimed to recreate the magic of the album Burn which is one of the best albums of the 1970s. A album that, despite being equally good, has unfortunately been overshadowed by previous Purple albums with singer Ian Gillan.
"It's 50 years since Burn, so it's a good time to celebrate the album," says Glenn.



When he talked between the songs Glenn shared anecdotes about Richie Blackmore and Jon Lord, and he mentioned Deep Purple's performance at the California Jam in April 1974. The band played in front of 250,000 spectators there. At Valand, we were only 250. Personally, I prefer club gigs, especially when great artists like Glenn Hughes perform; there's a special magic in smaller venues that disappears in arenas.

Those of us who were present got to experience 13 really good songs from Deep Purple's vast repertoire. The songs were performed with great passion and joy, to the delight of the audience. Despite being 71 years old, Glenn Hughes sings better, in my opinion, than he did back then. It's no wonder he's earned the nickname "The Voice of Rock."

Over the years I've been to thousands of concerts, and I consider Glenn's concert to be one of the best I've attended. But it would have been even better if they had skipped the long drum solo. I understand that Glenn needed a break for his voice, but a 5-minute drum solo is too long, even if the drummer's name is Ash Sheehan.

Overall, though, I was satisfied, and those I spoke to after the concert were very pleased with the concert experience. I choose to give it 9 drumsticks out of 10.



If 'Glenn Hughes Performs Classic Deep Purple Live - Celebrating the 50th Anniversary of the album BURN' 2023 Tour is coming to your city, take the opportunity to attend the concert, music doesn't get much better than this.https://www.facebook.com/glennhughesonline



Setlist:

1 - Stormbringer
2 - Might just take your life
3 - Sail away
4 - You fool no one
5 - Blues jam
6 - High ball shooter
7 - Drum solo
8 - Mistreated
9 - Gettin' tighter
10 - This time around
11 - You keep on moving
12 - Encore - Highway star 
13 - Encore - Burn

I used a Ricoh GR III for the pictures. No animals were harmed during the photo shoot. Swedish translation in the comments below.

Text and Photo: Mikael Good