The Soul of Christmas intog Jönköping

När Samuel Ljungblahd, Sarah Dawn Finer, David Michael Wyatt uppbackade av Norrbotten Big Band intog scenen i Jönköpings Konserthus, var det som om att scenen fylldes med en ny kraft. Den där förvandlingen, när musik inte bara underhåller utan absorberar, inträffade. Salongen, vanligtvis en plats för sansad applåder, blev ett kärl för en gemensam rytm som svävade mellan gospel, soul och jazz.

The Soul of Christmas, öppningsnumret, blev omedelbart en portal. Sarah Dawn Finers röst var varm som glödande kol, medan Ljungblahds entusiasm och glädje smittade av sig på alla i lokalen och David Michael Wyatt lät sin silkeslena falsett rotera. Budskapet om julens själ skar rakt igenom all glitter och kommers som vi översköljs med och landade kristallklart hos oss i publiken.

Norrbotten Big Band, en orkester lika förankrad i tradition som fri från den, skapade en ljudkuliss som rörde sig mellan introspektion och eufori. Joakim Milders ledarskap gav varje musiker utrymme att glänsa, men alltid i tjänst av helheten. Det är precis här deras styrka ligger, i förmågan att vara storslagna utan att tappa intimiteten.

Till sist kunde inte publiken hålla tillbaka. Vid kvällens slut hade stående ovationer övergått till spontan dans och jubel. Det var som om konserthuset glömde sina väggar och alla inuti rörde sig med en gemensam puls. Den här kvällen var inte bara en konsert, det var en påminnelse om den oemotståndliga kraften i musiken. Vilket blev extra tydligt i O helga natt med sitt budskap om ljusets triumf över mörkret och den Gudomliga kärlekens kraft. Sången är en påminnelse om Guds stora nåd och mänsklighetens förnyelse genom Jesus..

Att missa The Soul of Christmas vore ett misstag, inte för att det är julmusik, utan för att det är en kärleksförklaring till själva essensen av mänsklig samhörighet.

Text och foto: Mikael Good

Vardagskrönika: En vanlig måndag i december

Måndagar har en alldeles särskild tyngd. Inte för att de egentligen är svårare än någon annan dag, men för att de bär på ett eko av förlorad frihet. Helgen, med sitt löfte om något större, ligger bakom oss som en tömd ballong. Framför oss breder veckan ut sig som en oändlig motorväg av krav, deadlines och ett alldeles för tidigt alarm.

I morse var det som om hela världen höll andan. Ljuset hade den där kalla, grå nyansen som bara decembermorgnar kan frambringa. Fåglarna, om de ens finns kvar, höll sig tysta. Och när jag gick utanför dörren möttes jag av en luft så fuktig att den snarare kändes som en smygande förmaning än en väderlek.

Jag mötte blicken på en granne som också var på väg till jobbet. Det fanns något oändligt trött i hans steg, något som påminde mig om att vi båda bar samma ok. Måndagens obevekliga krav på produktivitet och fokus, trots att ingen av oss kände sig mer än halvvägs mänskliga.

På väg till jobbet började jag nynna för mig själv. En melodi som inte ville släppa taget – en refräng om hur det vanliga, det som är så självklart, ändå har en underton av något större. Hur det gömmer sig drömmar i varje kaffekopp, och varje suck över klockans obarmhärtiga tickande.

På kontoret lyssnade jag på kollegornas måndagsgnabb. Någon klagade över för lite sömn, en annan över en förlorad hockeymatch. Men bakom deras ord kunde jag ana något mer. En längtan efter att stanna upp, att få slippa måndagens eviga hjulspår. Kanske är det det måndagar gör med oss, påminner oss om att det finns ett annat liv där ute, ett liv vi ständigt skjuter framför oss.

När jag till slut tog en paus och lät tankarna vandra, insåg jag att måndagar är precis vad vi gör dem till. En vanlig dag, ja. Men kanske är det just de vanliga dagarna som bär fröet till det extraordinära.

Det är måndagen som sätter tonen, som frågar oss: Vad vill du göra av veckan? Av livet? Frågor som inte alltid är bekväma, men som påminner oss om att även i det grå finns nyanser av hopp.

Text och foto: Mikael Good

Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

London en fascinerande blandning av dåtid och nutid

London, en metropol där doften av historia och mångfald hänger i luften, är inte bara en turistmagnet utan även en utmärkt plats för gatufotografering. Bland de välkända turistmålen gömmer sig en mängd platser som bara väntar på att upptäckas.

Förra året begav jag mig till London med familjen och lyckades förena nytta med nöje genom att fånga bilderna som illustrerar denna artikel. Gatufotografi kräver koncentration och närvaro, och att resa med familjen är inte alltid det optimala valet. För att inte låta dem vänta på mig allt för länge anpassade jag mig och fångade många bilder i farten eller passade på under deras shoppingutflykter.

Många gatufotografer väljer att jobba med vidvinkel, men för mig som har bildreportage-tänket djupt rotat i ryggmärgen, har ett 28-200mm-objektiv blivit mitt val. Tamrons 28-200mm f2.8-5.6 är ett objektiv som jag varmt rekommenderar och som ger möjlighet att snabbt växla mellan olika utsnitt för att skapa bredd och variation.

Bland mina Londonbilder kan du stöta på några välkända ansikten. För mig spelar en persons kändisstatus ingen roll; jag fokuserar på att fånga intressanta situationer. Respekt för människors integritet är dock avgörande, och jag undviker att fotografera dem som befinner sig i utsatta situationer. Mina redaktionella reportage om utsatta människor har alltid skapats med största respekt för individen och på deras villkor!

Valet av kamera och objektiv är viktigt, men valet av skor är ännu viktigare. Londons gator kräver ordentligt skodon, och jag kan varmt rekommendera Reebok Ridgerider 6 Gore-Tex, en utmärkt och prisvärd sko för långa promenader på hårda ytor, och de håller fötterna torra om regnet skulle falla.

London är dyrt, mat och resor kostar betydligt mer än i Sverige, men stadens rika utbud av upplevelser gör kostnaderna väl värda resan. Även om det var trevligt att utforska London tillsammans med familjen rekommenderar jag starkt att resa ensam eller med en kompis om du främst är ute efter gatufotografering. I annat fall får du göra som mig och passa på att rasta kameran medan resten av familjen gör något annat.

Bilderna i den här artikeln är bara ett litet urval av de bilderna som jag tog i London med omnejd i april förra året. På resan använde jag mig av en Sony A9+28-200 samt en Ricoh GR III i reserv. Jag har varit ute på mängder av reportageresor runt om i världen och har lärt mig att bara plocka med det mest nödvändiga, oftast inte mer än att allt plus en MacBook Air ryms i handbagaget. En kameraväska kan bli väldigt tung om man ska bära runt på den en hel dag, och då är det bra att ha med sig en slimmad utrustning.

Text och foto: Mikael Good

Narnias världsturné startade i Eldsberga

Den 6 juli inledde metalveteranerna Narnia sin världsturné på Gullbrannafestivalen i Eldsberga, utanför Halmstad.




Som vanligt bjöd bandet på en stark show med kraftfulla låtar. Musikaliskt sett är Narnia ett av de bättre banden i sin genre (power, neoklassisk och progressiv metal) och de har sitt eget unika sound. Den senaste plattan "Ghost Town" har genomgående fått mycket bra recensioner i både svenska och utländska musiktidningar.

Narnia är ett mycket bra liveband, men trots den karismatiske sångaren Christian Liljegrens entusiastiska försök att få igång publiken, stod de mest stilla och lyssnade. Den svenska konsertpubliken är dock erkänt svår att få igång, och denna gången fick de inte konsertlokalen Skeppet i gungning. Men när bandet åker vidare till syd- och centralamerika i höst kommer de att få en mer livaktig publik som säkerligen kommer att sätta konsertlokalen i gungning redan från första tonen.


Turnédatum:
07/06: Eldsberga, SE @ Gullbranna Festival
08/11: Villena, ES @ Leyendas del Rock
Med Rob Rock:
09/16: México City, MX @ HDX Circus Bar
09/17: Guatemala, GT @ Al Carajo
09/19: Bogotá, CO @ Ace of Spades
09/22: Belo Horizonte, BR @ Caverna Pub
09/23: São Paulo, BR @ Legends Music Bar
09/24: Rio de Janeiro, BR @ Agyto
09/26: Curitiba, BR @ Basement Cultural
09/27: Goiânia, BR @ Bolshoi Pub
09/29: Fortaleza, BR @ Hard Noise
09/30: Recife, BR @ Estelita
10/02: Santiago, CL @ Sala Metrónomo
10/03: Buenos Aires, AR @ Uniclub
10/27: Oslo, NO @ Nordic Fest





Text och foto: Mikael Good