Pumphuset en utmärkt livescen mitt i Borås

Antalet livescener runt om i landet minskar stadigt, men en del städer går emot strömmen. I Borås finns Pumphuset som har en bra livescen, den är såpass bra att den tillsammans med kulturbolaget Bara Gört var en av tre nominerade till Sveriges bästa livescen 2017.




I lördags var jag på plats i ölhallen Pumphuset i Borås för att lyssna på bra musik och göra ett reportage till tidningen Världen idag om Metal Prayer Day som arrangerades av Metal Sanctuary. Hårdrocksbanden All for the King och Larm spelade under kvällen. Rapartisten Puma från Göteborg förstärkte Larm på två låtar Larm och Jag tänker be för Sverige.




Ett drygt 80-tal personer i åldrarna 7 till 80 år, med betoning på medelålders män hade samlats för att se banden. Även om det gärna hade fått vara några fler så var det nästan fullt i lokalen. Både All for the King och Larm består av rutinerade musiker och låtskrivare. Musiken höll som sig bör mycket hög klass och publiken var nöjda med vad fick för pengarna.



Det är alltid kul att se musiker som är vana att spela för större publik på ett litet ställe, det blir tätt och intensivt. För mig som reporter var det lätt att komma åt och fotografera. Vilket gjorde att jag kunde köra 21mm på mätsökarkameran för att få lite mer närvaro. Jag hade även ett 70-180 på min andra kamera som jag kunde plocka detaljer med för att bygga reportagekänsla.




Förutom att det var en mycket bra livescen så var väggarna i Pumphuset dekorerade med några av Mats Alfredsson utmärkta gatufoton. Jag passade på att ta en ordentlig kik på dem innan konserterna började. Reportaget från spelningarna i Pumphuset hamnade i tidningen Världen idag, och du kan läsa det här, där kan du även se hur bilderna ser ut i färg. 

















Text och foto: Mikael Good

Vad händer under rådhuset i Borås?

Under några år kröp jag omkring i underjorden, och utforskade övergivna hus, det resulterade i en hel del bilder och ett antal artiklar men till största delen har materialet blivit liggande.



För ett par dagar sedan bestämde jag mig för att göra något med några av bilderna som jag inte visat tidigare. jag redigerade dem och samlade ihop dem till ett bildspel inspirerat av den pågående #vadhänderiborås trenden på TikTok och Youtube. Det färdiga bildspelet som på skoj visar hur det ser ut under rådhuset i Borås kryddades med den för trenden typiska ”Boråssången”. När jag var klar laddade jag upp bildspelet på TikTok och Youtube! Här kan du se bildspelet: https://youtu.be/6GhizQJIHgQ






Text och foto: Mikael Good

Behöver jag den senaste kameran?

Titt som tätt dyker frågan i rubriken upp på olika fotosidor runt om i världen. Det finns egentligen inte något bra svar på frågan utan allt handlar om vilka behov som man har. Själv vill jag ha renodlade kameror med få inställningsmöjligheter, medan en annan vill ha extra allt.

Personligen behöver jag inte den senaste kameran. Även om jag skulle har råd att köpa nytt har jag i princip alltid köpt begagnade kameror och objektiv. Precis som med bilar är värdminskningen på nya kameror brutal, och kan man klara sig utan de senaste inovationerna och finesserna går det att fynda bra grejer begagnat, och samtidigt göra miljön en tjänst genom att återvinna. Kamerorna som jag använder idag har jag bara betalat 30-40 procent av nypris för, och de är fortfarande bra redskap för professionellt fotograferande.

För tillfället använder jag en Leica M10 och en Sony A9 när jag jobbar. Men i ärlighetens namn skulle jag vilja ha en mer renodlad kamera än Sonyn, även om den är snabb och exakt har den för många knappar och inställningsmöjligheter och ställer lätt om sig, vilket är irriterande, och kameror som jag blir irriterad på brukar jag sälja! Leican är föredömlig med få inställningsmöjligheter och tydliga och rejäla rattar. En Sony A9 som var uppbyggd på liknande sätt vore mumma, men tyvärr finns det inte någon sådan kamera, och jag får leva vidare med en kompromiss och en dröm om en kamera med EVF som inte flödar över av onödiga finesser och inställningsmöjligheter.

Hade det analoga fortfarande varit rådande hade det varit enklare att välja! Då skulle jag jobbat med en Konica Hexar RF och en Canon EOS 3, med 21, 35, 85 och 135mm. Vidvinklarna på Konican och teleobjektiven på Canon. Men det allra viktigaste är inte vilken kamera som man har, det viktigaste är att man lär sig se motiven och kan hantera sin kamera och sina objektiv för att fånga dem på film eller på ett minneskort. En skicklig fotograf kan skapa riktigt bra bilder även med en förhållandevis enkel utrustning, och som sagt var har man inte behov av det senaste, finns det många riktigt bra kameror att välja bland på begagnatmarknaden.

Text och foto: Mikael Good

En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good

Bokprojektet är satt på paus

Tidigare har jag skrivit om att jag har satt igång med att göra tre stycken fotoböcker om romer i Europa. En har jag redan beställt och fått hem provtryck på. Men i och med att jag inte var nöjd med resultatet, kommer jag framgent att vända mig till ett annat tryckeri som är bättre på svartvitt. Men först har jag bestämt mig för att gå på djupet i mitt släktforskningsprojekt för att räta ut ett antal frågetecken om mitt ursprung. När frågetecknen väl är uträtade kommer jag att fortsätta med fotoböckerna och då kanske med ett nytt perspektiv.



Släktforskning är intressant och inbegriper en hel del detektivarbete. Men med hjälp av MyHeritages utmärkta tjänst har jag på kort tid kommit långt bak i tiden, och en del frågetecken har redan kunnat rätats ut, och så snart min DNA-matching är klar kommer jag antagligen komma längre i min forskning och få ännu fler svar. Och om den pekar i den riktning som jag tror kan det öppnas nya möjligheter till finansiering av bokprojektet.



Text och foto: Mikael Good