Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?

Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi skulle göra ett reportage om när Inga och hennes sex barn fick ett julpaket. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.

Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från en miljonprogramsförort utanför Stockholm och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.



Den lilla byn utanför Balvi.

Inga, Arvids, Ingos och Jemela.

Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar lite sömndrucket förvånat. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda  och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.



Arvids.

I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för några år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.

Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!
För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.



Raimonda, Arvids och Evie packar upp paketet.

Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.

Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?
Istället för att lägga ytterligare pengar på någon pryl till din dyra kamerautrustning i jul så skulle jag vilja utmana och uppmuntra dig och din familj att ge ett julpaket till en behövande medmänniska. Ett julpaket, fyllt med basvaror, lite julpynt och kärlek från en medmänniska i Sverige betyder så oerhört mycket mer än vad vi kanske förstår. För den som varje dag tvingas kämpa för att överhuvudtaget få ihop mat på bordet är lite extra mat på bordet till jul eller några klappar under granen en ouppnåelig dröm. Att då, mitt i vardagens bekymmer och tristess, få känna att det finns människor som bryr sig om och tänker på dig gör att man orkar lite till, du vågar lyfta blicken och se bortom problemen. Att få glädjas betyder så oerhört mycket, speciellt när vardagen är svår.

Du kan ge en familj en jul fylld av hopp och ljus, ett julpaket ger dem inte bara lite extra gott till julen, vetskapen om att någon tänker på dem gör det lättare att härda ut och se att det finns en framtid. Det är sann julglädje både för dig som ger och för den som får ta emot sitt paket!

Om du är intresserad av att ge ett julpaket så kan du läsa mer om detta på Hoppets Stjärnas webbsida
Du kan se bilderna ur bloggen i större format i detta album

Text: Marita & Mikael Good, Foto: Mikael Good

Veckans skiva: Sandinista - The Clash

//Chasid 

51...

...Nu har jag kommit upp i 51 inlägg! De senaste veckorna har det blivit nästan ett inlägg per dag,  jag kommer att slå av på farten nu innan jag sugs in i bloggandet... Men jag lovar minst ett nytt matigt inlägg i min blogg per vecka! Jag kommer inte att välja den lätta vägen och montera in en eller ett par bilder och skriva en kortfattad bildtext för att snabbt och enkelt öka på antalet inlägg (det är ju trots allt ingen tävling), mina läsare skulle nog genomskåda ett sådant förfarande (Obs det är inget påhopp på andra bloggare här på Fotosidan, var och en gör som han/hon själv väljer efter tycke och smak).

Efter en trevande start så känns det som att jag börjar bli varm i kläderna, det var ett tag sedan jag skrev sist och att blogga känns som ett bra sätt att "vässa pennan" för framtiden på.

De mest lästa inläggen är inte helt oväntat de som har berört teknik i olika former och de minst lästa de som har rört vardagsfrågor. De inläggen som jag är mest nöjd med och som var tänkta att skapa någon form av debatt har med ett undantag (beror nog mest på titeln) haft relativt många besökare men svarsfrekvensen har tyvärr varit låg.

Jag ber att få tacka för alla kommentarer som jag fått hitills och som visar att min blogg läses, jag strävar efter att svara på alla kommentarer men den som inte har fått något svar på sin kommentar ska inte tro att jag undvikit att svara, tiden har med största säkerhet inte räckt till... Fastän jag är lite sur på Fotosidan just nu så kommer jag att fortsätta vara medlem och ladda upp en och annan bild!

Framtida inlägg kommer att handla om i stort sett samma saker som jag skrivit om tidigare, det blir gatufoto, reseminnen, konst, vardagsnära händelser, kulturell teknik, reportage, lite invecklad humor, inlägg på Yiddish, kryddat med en eller flera bilder. Självklart kommer veckans skiva också att presenteras i fortsättningen, jag har ett relativt digert vinylarkiv (1.000 skivor) att välja av.



På väg från piren. Leitz 35/2.0

Vill du se bilden i större format tryck här

Veckans skiva: The Piper at the Gates of Dawn - Pink Floyd (Floyds bästa med Syd Barett i lyrisk högform, frid över hans minne.)
//Chasid

Analog krasch...

...Det händer allt som oftast att man läser om personer som råkat ut för hårddiskrascher och som i ett nafs förlorat fler års bildmaterial. Då hörs ofta en och annan kommentar om att hade du bara haft negativ eller positiv så hade det varit lungt.  

För ett par dagar sedan fick jag en beställning på en bild från Amalfi, jag sökte upp den inscannade bilden på en av mina hårddiskar men upptäckte att jag gjort ett misstag under inscanningen. Men jag har ju ett diaorginal tänkte jag och letade genast upp bilden för att göra en omskanning. Till min stora förtvivlan upptäckte jag att den bilden tillika om de flesta diabilder som jag har tagit de senaste fem åren har blivit utsatta för ett slags svampangrepp och de flesta bilderna är tyvärr bortom alla räddning...

Det är en hel del viktiga bilder som blivit förstörda, reportagebilder från Kina, bilder från bröllopsresan till Italien, bilder från Turkiet. Bilderna har förvarats torrt och mörkt allt enligt regelboken, äldre bilder som förvarats på samma sätt och ställe har klarat sig utmärkt. Jag tror att svampangreppett beror på ett dåligt labbarbete, men det är tyvärr inget som jag kan bevisa och labbet är nedlagt sedan 1,5 år tillbaka...

Som tur är har jag scannat in merparten av bilderna med en riktigt bra diascanner. Jag har de digitala diakopiorna sparade på dubbla hårddiskar samt på CD och DVD. Hade det varit för 10 år sedan som detta hade hänt så hade det varit en total katastrof, nu är det bara en katastrof och trots labbets slarv så kommer bilderna att leva vidare i många år till i digital form, de viktigaste har jag även printat ut på fotopapper som har minst 50 års hållbarhet!

Att hårddiskar kraschar så att många års bilder försvinner händer allt för ofta, men analoga krascher är desto ovanligare, man vill ju gärna tro att analogt material som förvaras på rätt sätt ska överleva riktigt länge... Det är väl som så att vill man fota med diafilm idag så får man nog se till att framkalla filmen själv för att slippa allt labbslarv.

För att förekomma kommentaren "Använd Kodacrome så slipper du alla problem!", så gör jag redan nu tillägget: Kodacrome använder sig av en direkt miljöfarlig framkallningsmetod, det är den främsta orsaken till att jag inte använder Kodacrome längre! Jag slutade använda Kodacrome för fem-sex år sedan pga miljöaspekten och allt för stort slarv vid framkallningen, repor och fixfläckar är inget som jag vill ha på mina bilder...



Hamnen i Amalfi. En av alla mina diabilder som blivit förstörd pga dålig framkallning.

Dagens skiva: Fleetwood Mac In Chicago 1969

//Chasid

I Commorans kvarter...

...Min nyblivna hustru och jag åkte till Sorrento i Italien på bröllopsresa i april 2004. Vi bestämde oss en dag för att ta tåget in till Napoli för att besöka gamla stan. Italienare är inte så vidare värst bra på engelska och jag är inte så vidare värst bra på italienska så jag köpte "dos billettas zu Napoli por favor" på blandspråk och avslutade med ett "gratciee" när jag fått biljetterna av försäljaren.

Vi hoppade på tåget och åkte in mot Napoli, när vi åkt 45 minuter ropade de ut den station som jag trodde var avstigningsplatsen. Min hustru och jag hoppade av tåget och begav oss per fot ned mot det vi trodde var gamla stan. Efter att vi promenerat i en kvart genom nästintill folktomma bostadsområden så insåg vi att vi nog gått av tåget för tidigt, men istället för att vända om till tågstationen så kom vi fram till att det kunde vara trevligt med en promenad, det var nog inte längre än en halvtimma till gamla stan resonerade vi. Men det kändes lite märkligt att det inte var så mycket liv och rörelse på gatorna i bostadsområdena som vi passerade. Jag tog lite bilder men plockade ned fotoapparaten i ryggsäcken igen då det var lite väl folktomt i min smak. Men vi gav inte upp utan fortsatte att envist promenera, efter ytterligare en halvtimmas promenad mot gamla stan så såg vi mer och mer folk på gatorna i bostadsområdena och efter ytterligare 45 minuter så kom vi äntligen fram till gamla stan i Napoli.

Jag tyckte att det var märkligt att det var så folktomt i de första bostadsområdena som vi passerade, men jag tänkte inte så mycket mer på det, tills jag i slutet av förra året såg en TV-dokumentär om Comorran (den Napolitanska maffian) som handlade om Comorrans nyrekrytering bland unga arbettslösa män, arbetslösheten i Napoli är 20-25%, samt de blodiga gänguppgörelserna för att få kontroll över den luckrativa narkotikahandeln i Napoli och södra Italien. De visade då bilder som jag kände igen. Jag såg klart på programmet gick upp till garderoben och plockade fram bilderna från Italienresan, jag tittade igenom dem och när jag kom till Napolibilderna upptäckte jag att min nyblivna hustru och jag hade promenerat rakt genom Comorrans kärnområde, ett område som TV-programmet strängt varnade turister att uppsöka pga riskerna för rån och överfall och absolut inte ett område för romantiska promenader för nygifta...



Comorrans kvarter, Napoli, Italien.

Tryck här om du vill se bilden i större format!

Dagens skiva: White Album  - The Beatles (deras bästa skiva enligt mig)

//Chasid

Morgondagens blogg:  Leitz Summicron 35/2.0 - normaloptik för gatufoto

Gatufota på lunchen...

...En del utnyttjar lunchrasten för att ta en välgörande promenad, insupa lite frisk luft och rensa tankarna inför eftermiddagens arbetspass. Jag gjorde så tills för ett par veckor sedan. Men som den gatufotograf jag är så började jag snart att allt mer tänka på alla fina bildtillfällen som jag missade. Jag bestämde mig då för att ta med fotoapparaten till jobbet och gatufota minst en gång under arbetsveckan.

Dagen efter att jag bestämt mig plockade jag med mig min fotoapparat och ett lämpligt vidvinkligt objektiv. Nu har jag hållit på med lunchgatufoto i ett par veckor och jag brukar växla fotoapparat mellan min bastanta fullformatare & Leitz 35'a och min lilla fotoapparat med 1.6 crop & fisheye. Det är roligast att fota med fisheyet, man kommer verkligen nära människor med det objektivet men bildkvaliteten blir desto bättre med 35'an och fullformataren, lite som Mamiya 6 faktiskt.

Känner du att du har lite tid över på lunchen så passa på att utnyttja den tiden till lite gatufoto!


















Veckans skiva: Brothers & Sisters - The Alman Brothers

//Chasid

Ps: Inlägget Normalobjektiv för gatufoto som av misstag låg ute i en kvart idag, kommer att publiceras imorgon igen!