Hamnstaden som försvann i havet

När jag var i Turkiet i juli 2004 och besökte släkt och vänner så åkte vi till en plats som heter Dimitsrili för att sola och bada. Min vana trogen så plockade jag med mig fotoapparaten för att kunna gå på utflykt om jag fick lust till det. Historieintresserad som jag är så upptäckte jag genast de myckna men illa åtgångna spåren av en romersk civilisation såsom tegel, betong, husgrunder från villor och andra byggnader som jag genast med intresse startade att dokumentera. När jag återvände till Turkiet i september 2006 åkte jag återigen till Dimitsrili för att komplettera mina tidigare bilder, jag hade då även turen att stöta på några personer som kunde berätta mer om staden och dess öde. Detta material delar jag nu med mig till dig som är intresserad av dokumentärfoto, de glömda rummen och antikens historia.

För tvåtusen år sedan så låg här en liten blomstrande romersk hamnstad med 10.000 invånare. Staden var en liten kuststad i den romerska provinsen Asien som ligger i nuvarande Turkiet på den plats som idag kallas för Dimitsrili på Chesme halvön.

Som de flesta romerska städer hade den ett Dianatempel och en amfiteater för att medborgarna skulle få sin beskärda del av kultur och skrock. Men för tvåtusen år sedan så vräkte en kraftig jordbävning ned halva delen av staden i havet och slog resten av staden sönder och samman, troligtvis trodde den överlevande befolkningen att det var gudarnas straff för att de inte hade offrat tillräckligt och bestämde sig därför för att inte bygga upp staden igen. Det som fortfarande gick att använda av pelare och kolonner forslades bort och återanvändes vid uppbyggandet av en annan stad.

Århundrandena och årtusendena gick och resterna av staden eroderades och förstördes av ytterligare jordbävningar och plundring, den senaste stora jordbävningen skakade området så sent som i maj förra året. Idag har namnet på den romerska staden sedan länge försvunnit ur historiens rullor, men resterna kan man fortfarande se om man tittar riktigt noga, det som vid första anblicken ser ut som en liten pittoresk badvik döljer resterna av en en gång stolt och välmående liten romersk stad i provinsen Asien.

Fler bilder kan du se här:
http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=172792

Veckans skiva: Folklore Yiddish d'Europe Central - Budapester Klezmer Band

//Chasid

Canon EOS 40D & EF 15-55/4 USM

Något som slår mig när man läser forumdiskussioner här på Fotosidan är hungern efter nya prylar, det verkar som om många aldrig blir mätta på teknik utan fortsätter att jaga nya prylar för att få något högre upplösning, en aning bättre skärpa och snygg oskärpa s.k. "bokeh". Fabrikanterna spär givetvis på denna teknikhunger och frestar oss med nya fina fotoapparater och dyra gluggar som ska skapa nya behov hos konsumenter som egentligen borde vara mer än nöjda.

Många människor skulle vara nöjda om de fick äta sig mätta, ha någonstans att bo och att deras barn fick lära sig läsa, skriva och räkna, medan vi som har allt och lite till fortsätter vår ohejdade kapitalätande lyxkonsumtion och jakt efter ny teknik som ger oss tillfredställelse tills det kommer något nytt. Det är ganska snedvridet och orättvist eller hur?

Men det finns en möjlighet för oss skandinaver som har den stora förmånen att ha en god ekonomi, att skapa en bättre värld för någon annan människa, genom att bekosta mat och utbildning för ett litet barn. Det kostar inte så mycket. För 200 kronor per månad eller 2400 kronor per år så kan du hjälpa ett barn till en framtid och ett hopp. Vill du vara med och investera i framtiden så kan du stödja ett fattigt barn i tredje världen. Jag tänker inte göra reklam för någon enskild fadderorganisation, utan upplåter till dig som är intresserad att själv söka dig fram till en organisation som du vill stödja. Jag är medveten om att vi inte kan hjälpa alla, men kan vi hjälpa ett fattigt barn var så har vi nått långt, och jorden blir en något bättre plats att leva på!

Det finns ett judiskt ordspråk som lyder: "Har du räddat en människa - Då har du räddat världen!".

Kinesiska skolbarn som fått ekonomiskt bidrag för sin skolgång från givmilda svenskar.

 Veckans skiva: The London Sessions - Muddy Waters

//Chasid

Papparazi...

...eller hur man gör en kändis glad!

En ovanligt varm januarivecka 1996 så besökte jag London. Det blev en hel del gatufotograferande och spring på olika pubar och klubbar (det var några år innan jag blev nykterist). En kväll så vandrade en kamrat och jag tillbaka till hotellet efter en  dags fotograferande för att lägga av oss våra fotoapparater och svida om för uteliv, vi tog en genväg genom de finare kvarteren.

Utanför en dörr så stannade vi för att diskutera en sak, vi hade stått där ett par minuter när plötsligt dörren öppnades och en relativt vacker rödhårig kvinna klädd i Versace skred ut genom dörren, hon tog några steg ut, stannade lätt till och observerade min kamrat och mig som var belarmade med fotoapparater och annan fotoutrustning, jag såg en lätt skrämd blick i hennes ögon, som hos ett jagat villebråd, hela hennes varelse tycktes utstråla "Att jag aldrig får vara i fred", men till hennes stora förvåning så lyfte vi inte våra fotoapparater för att föreviga ögonblicket, hon tog några steg till, vände ryggen mot oss och gick ett par meter, sedan vände hon sig om och gav mig ett brett leende och sa "Thank you" jag log och nickade mot henne, hon vände sig åter om och gick vidare nedåt gatan, varpå jag vände mig till min kamrat och sa att vi just hade mött den f.d. prinsessan Fergi. Han hade inte kännt igen henne direkt, men när jag påtalade det så insåg han att det var hon.

Prolog
För mig som gatufotograf så kan gränsen mellan seriös fotografering och Papparazi ibland vara hårfin, men jag skulle aldrig gå in för att fotografera kändisar oavsett hur stor betalning jag skulle få. Trots att de är offentliga personer så har även kändisar rätt till ett privatliv! Papparazis hyena metoder är i mitt tycke en smutsig bransch som de senaste åren har ställt till det en hel del för seriösa gatufotografer som vill fånga de snabbt flyende ögonblicken.

 Veckans skiva: The Slider - T. Rex

//Chasid

Att se men inte synas del 2

Jag skrev i min blogg tidigare i veckan om hur svårt det är att se men inte synas när man är på en plats där det inte har varit några vita män tidigare. Jag hänvisade bl.a. till några länkar med bilder som jag har i min portfolio och till ett utställningsalbum här på Fotosidan. Nu är det så att jag har uppdaterat dessa sidor med en hel del ej tidigare visade bilder från byarna Damu, De Yaku och Waxi. Den som är intresserad av reportage/gatufoto i från fjärran länder är välkommen in på ett besök!

http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=155515

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=66783 

Det kommer en utställning med ett urval av bilderna från Mittens Rike, förhoppningsvis så kommer den att visas på Fotomässan i Jönköping i slutet av månaden.

Veckans skiva: The Queen is Dead - The Smiths 

/Chasid 

Att se men inte synas...

...är en devis som ofta används inom både gatufoto och reportagefoto, tanken med "att se men inte synas" är att man så gott som osynligt ska kunna sträva omkring med sin fotoapparat i en folkmassa och fånga de snabbt flyende ögonblicken utan att någon tar notis, genom åren har jag blivit ganska så bra på detta men det finns tillfällen då även jag har stött på patrull.

Ett sådant tillfälle var när jag var på reportageresa i den lilla Tibetanska byn Damu som ligger i mitten av Mittens Rike (Kina) i december 2004. Jag var förmodligen den första vita mannen som någonsin satt sin fot i den lilla byn och då hjälpte det inte att vara slipad gatufotograf, folk följde efter mig och deras nyfiket vänliga blickar var på mig hela tiden vart jag mig än vände, jag fick ändra min ursprungstanke från att osynligt försöka fånga de snabbt flyende ögonblicken, till att fotografera mer dokumentärt.

http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=155515

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=66783

Veckans skiva: The Queen is Dead - The Smiths

/Chasid