Sharpness is a bourgeois concept

A Bedouin guide and me (I'm the man to the right) from my trip to Sinai Peninsula in Egypt. A retired Norwegian journalist who could not handle a range-finder camera took the picture and therefore it is not utterly sharp. But on the other hand is sharpness a bourgeois concept according to Henri Cartier-Bresson and the picture still serves as a good memory for my trip into the vaste hills of the Sinia Peninsula.



Text and photo: Mikael Good

En ny APS-C kamera med Leica M-fattning

Det ryktas om en ny Leica med M-fattning, APS-C och specialanpassade objektiv med AF. Oavsett om ryktet är sant eller inte så är i vart fall bilderna som har tagits med den nya beryktade kameran från Leica rätt så bra på höga ASA!



Bilderna med den nya Leican har tagits på den berömda gatan Sunset Strip i Los Angeles i riktigt dåliga ljusförhållanden och i mina ögon ser det riktigt bra ut. Min "nya" vidvinkelkamera Ricoh GXR med Leica M-fattning testade jag på gatorna på Söder i Huskvarna under ganska så bra ljusförhållanden. Ricohn är inte lika bra på att hantera dåliga ljusförhållanden som sitt kommande syskon från Leica. Men med rätt brushantering i ACR funkar den utmärkt för mina behov. Trots en crop-fakror på 1,5 gifter sig Ricoh GXR med M-modul bra med mitt Voigtländer 15mm objektiv som motsvarar ett 22,5mm på kameran.

Jag jobbar gärna med två kamerahus med fasta objektiv och tanken är GXR ska komplettera min A7:a som en liten smidig och billig vidvinkelkamera som jag inte behöver dra mig för att plocka fram i lite ruffigare miljöer. Jag har förvisso en Nex-5n och bildkvaliteten från den kameran är snäppet bättre än GXR. Men avståndsskalan på objektiven stämmer inte och det är svårt att montera en extern sökare på Nex-5n utan att kameran ser riktigt löjeväckande ut och med en elektronisk sökare ser den ut som rekvisita från någon av Star Wars-Trek filmerna... Även om formgivningen på Ricohn är lite märklig ser den mer ut som en kamera än en rymdleksak.



Min andra blogg Les Grands Moments börjar att få ordentligt med luft under vingarna och det händer allt som oftast att jag får fler inklick i den bloggen när jag publicerar samma artiklar där som på Fotosidan. I min andra blogg slipper ni för övrigt alla "teknikinlägg", men det händer å andra sidan att jag publicerar ett och annat inlägg som inte ryms inom regelverket för bloggar på Fotosidan! Bokmärk den gärna om du inte vill missa något!

Bengt Björkbom förekom mig med "nyheten" men jag vill ändå passa på att tipsa om årets största objektivnyhet som kommer att landa i välsorterade fotobutiker i juli.

Text och foto: Mikael Good

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Det är Romernas nationaldag idag

Den 8 april firar romer över hela världen sin nationaldag till minne av den första romska kongressen som hölls i London 1971, samma dag infördes även den romska flaggan som pryder det här inlägget. Förutom att lyfta fram den romska kulturen, sedvänjorna och sitt levnadssätt vill romerna även lyfta fram den förföljelse och den diskrimineringen som de har fått och fortfarande får utstå runt om i världen. 

De romska frågorna har verkligen kommit fram i rampljuset i den nationella debatten det senaste året genom den registrering av romer i en hemlig databas som uppdagades förra året, genom Regeringens Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet och genom det ökande antalet fattiga EU-migranter av framförallt romsk härkomst som kommer hit i desperat jakt på ett arbete, men som allt som oftast hamnar som tiggare på våra gator och torg. 

I Dagens Nyheter kan du läsa ett mycket skrämmande och gripande reportage med rubriken "Livsvalen, tiggeri eller prostitution" som handlar om romernas mycket tuffa situation i Rumänien. Reportaget har skrivits av Josefine Hökberg och bilderna har tagits av den legendariska fotojournalisten Roger Turesson. Josefin och Roger vann för övrigt stora journalistpriset för reportageserien "Tiggarna i Stockholm" med motiveringen: "För att de berättade vilka livsöden som kan dölja sig bakom en tiggande hand.": http://www.dn.se/sthlm/livsvalen-tiggeri-eller-prostitution/

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://chasid68.blogspot.se/2013/10/tittar-du-ocksa-bort.html

Till sist starta videon, vrid upp volymen och njut av romernas vackra nationalsång Djelem, Djelem i Barcelona Gipsy Klezmer Orchestras tolkning av den:

Text: Mikael Good

Tittar du också bort?

En utsträckt hand, ögon som med vädjande desperation försöker möta din eftermiddagströtta blick utanför snabbköpet. Du väjer instinktivt med blicken för att slippa se verkligheten för en av Europas många romer i vitögat. De romska tiggarna som kommer till Sverige har sökt sig bort från en mycket tuff tillvaro i Bulgarien och Rumänien till en lite bättre tillvaro som tiggare i Sverige. Genom dem har vi fått se en liten glimt av romernas utanförskap i sina hemländer.

Livssituationen är mer eller mindre hopplös för romer i Rumänien. Arbetslösheten ligger på 70-80%. Romerna som har jobb arbetar oftast som daglönare inom jordbruket och de tjänar runt en hundralapp de dagarna som de har jobb. Så länge det inte finns några alternativ för dem på hemmaplan kommer många av dem låna ihop till en bussbiljett med hopp om att få tag på ett arbete i ett annat EU-land. Enligt en färsk EU-rapport lever nästan 90% av romerna från Rumänien under den nationella fattigdomsgränsen. De romer som inte har turen att få tag på ett underbetalt daglönarjobb tvingas som många människor i U-länder att försörja sig på vad de kan hitta på soptippar och skrotupplag. 

På pappret finns ett trygghetssytem som liknar vårt men för att få ta del av det krävs att man ger mutor till myndighetspersoner och sjukvårdspersonal. De flesta romerna har inte råd att betala mutorna som krävs. Barnen föds i hemmen och får inte någon identitet. I och med att de inte har någon identitet får inte föräldrarna de bidrag som de enligt lag har rätt till. De har hamnat utanför systemet trots att deras familj och släkt bott i Rumänien i många generationer. På grund av att många romer saknar korrekta ID-handlingar vet man inte riktigt hur många romer som bor i Rumänien. Mellan tummen och pekfingret brukar man säga att det bor runt 2 000 000 romer i Rumänien.

Många rumänska romer bor illegalt på någon annans mark. Det innebär att de inte har någon korrekt adress och när som helst kan markägare eller myndigheter avhysa dem och riva deras hem. Segregationen mellan romer och rumäner har växt sedan landet blev fritt från kommunismen i början av 1990-talet. Läskunnigheten bland romer i Rumänien är lika låg som i många utvecklingsländer. Det är inte ovanligt att romska barn mobbas eller trakasseras i skolan. Situationen för romerna i Rumänien påminner en hel del om situationen mellan vita och svarta i sydstaterna i USA på 1960-talet, där svarta behandlades som andra klassens medborgare. Likheterna är många och fram till 1856 hölls romer som slavar i provinserna Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien utgör det moderna Rumänien. Trots att det romska slaveriet avskaffades för flera generationer sedan, finns såren fortfarande kvar.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta vill vara med och förändra situationen för Rumäniens romer. Vi vill ge hjälpen på plats och se till så att romer kan försörja sina familjer och slipper åka ifrån sina barn för en osäker tillvaro som tiggare i andra EU-länder. Idag stöttar vi familjer i den mestadels romska byn Horezu Poienarilor. Vi ger ekonomiskt stöd till familjer så att deras barn kan gå i skolan. Vi har även hjälpt familjer med arrende av jordbruksmark, inköp av djur och utrustning så att de har kunnat lämna en osäker tillvaro som daglönearbetare och kunnat starta verksamheter som de kan försörja sina familjer med.

Redan idag kan vi göra en sak för tiggarna som har kommit hit. Vi kan börja med att söka deras blick och ge dem ett leende och ett vänligt ord istället för att bara titta bort. Även om vi inte kan ge en slant till alla så kan vi i varje fall visa dem att vi bryr oss om dem och ser dem.

Text: Mikael Good: Foto: Mikael Good

Ps: Dela gärna den här artikeln på Twitter, Facebook och Google+
Tack på förhand!