År 536 – ett av mänsklighetens mörkaste år.

År 536 kvävdes världen i en grå dimma efter ett enormt vulkanutbrott, förmodligen på Island. Solen hängde som en skugga av sitt forna jag på himlen. I Konstantinopel skrev Prokopios om ljuset som slocknade, om dagarna som aldrig blev riktigt ljusa och nätterna som slöt sig tätare än förut. Över åkrarna låg frosten kvar, kornen ruttnade i jorden, boskapen dog vid sina tomma krubbor.

Hungern kom först som en viskning, sedan som ett skrik. Människor slutade tala om nästa skörd, de talade om världens slut. De vandrade genom städerna med tomma blickar, sökte tröst i kyrkornas skuggor, knäföll inför ikoner och ljuslågor. Men röken från rökelsen kunde inte dölja stanken av död. Pesten hade följt svälten som en trogen vän och slagit sig ner bland de levande. Gatorna fylldes av lik, prästerna mässade om domens dag, och riket som en gång tycktes evigt skalv under bördan av sin egen undergång.

Men någonstans i mörkret fanns ännu en glöd. En tro som klamrade sig fast i spillrorna, en väntan på ljuset, en hunger efter något annat än bröd. Kanske var det just i förfallet som hoppet föddes, just i natten som Messias återkomst kändes som mest nära.

Låten 536 av bandet Necrodendron fångar denna katastrof, och målar en brutal tavla av förlorat ljus och förlorat hopp. Men där finns också något mer, en envis längtan, en väntan på frälsning. Marken må vara ofruktbar, men tron växer. Genom askan, genom plågan, genom den bittra smaken av nederlag hörs ekot av en tro och ett hopp som vägrar dö.​

Necrodendron är ett svenskt death-doom projekt. Som hämtat inspiration från svensk death-doom (både väst- och östkust), hardcorepunk, doom metal, metal-punk och inslag av death- och black metal. Jag  står för sång, textförfattande och musikaliska arrangemang. Sångernas lyriska teman hämtar jag från historiska händelser samt Bibelns apokalyptiska böcker, främst Daniels bok och Uppenbarelseboken.



Musik, text och bild: Mikael Good

Den eviga jakten på ett alternativ till Instagram

Under ett par års tid har jag letat efter ett bra alternativ till Instagram som lutar sig allt mer åt reels och inte mot bild. Under en tid testade jag Twitter och det funkade mycket bra i början, men när företaget ändrade sina algoritmer, och började premiera betalande användare sjönk antalet besökare radikalt. 

När det skedde började jag leta efter en bättre fungerande bildlösning. Jag är plusmedlem här på Fotosidan men det är färre som besöker min portfoliosida än mitt twitterkonto. För ett par veckor sedan fick jag upp ögonen för en nygammal lösning – Flickr. När jag kort därefter fick ett riktigt förmånligt PRO-erbjudande bestämde jag mig för att ge Flickr en ny chans.

På den korta tiden som förflutit sedan dess har jag haft drygt 500 bildvisningar per dag. Det är ingen speciellt hög siffra men jag räknar med att antalet bildvisningar kommer att gå upp i takt med att jag laddar upp fler bilder och engagerar mig mer på sidan. Men framförallt kan jag dela bilder i albumformat, för mig som ofta tänker i bildreportage är den funktionen guld värd.

Vad gäller bilderna på Flickr är det precis som på Fotosidan en blandning mellan högt och lågt, och man väljer själv vad man vill se. Bilder som inte tilltalar mig bläddrar jag snabbt förbi och bilder som jag tycker om stannar jag upp inför och sätter min stjärna på eller kommenterar.

Men jag har slutat att ge bildkritik, även om jag är ganska bra på det. Problemet är att det är få som klarar av negativ kritik utan att bli kränkta och gå in i försvarsställning. Det är nästintill omöjligt att få människor som tycker att deras bilder redan är förträffliga att lyssna på vänliga råd om hur de kan växa som fotografer genom att se och tänka lite annorlunda. Personligen har jag haft mycket nytta av seriös bildkritik och fastän den har svidit rejält ibland har kritiken hjälpt mig framåt som bildskapare.

Text och foto: Mikael Good

Tältmötenas och bildreportagens tid är inte över

Ibland händer det att något av mina bildreportage hittar in i en dagstidning. I torsdags var mitt bildreportage från Noas Arks pågående tältmöteskampanj i Knektaparken i Jönköping med i tidningen Världen idag.

På 60-, 70- och 80-talet var det vanligt med tältmöten där det bjöds på sång, musik och stark förkunnelse eller predikan som det även kallas. Tältmöten har dokumenterats av både kända och okända fotografer. Om jag inte missminner mig gjorde Lennart Nilsson och Sune Jonsson med flera fotografer bildreportage från tältmöteskampanjer som hamnade i olika dags- och bildtidningar i slutet av 1950- och början av 1960-talet.

I måndags var jag på plats för att dokumentera mötet i Knektaparken där den före detta kåkfararen och Kartellen medlemmen Betsegaw “Betz” Assefa (översta bilder) berättade om hur han bestämde sig för att lämna droger, kriminalitet och alkohol bakom sig och följa Jesus. Betz som blivit skjuten två gånger och knivhuggen fem, berättade bland annat att han under förra veckan räknat till att han förlorat 41 av sina nära vänner.

Bilderna från mötet blev såpass bra att redaktören tyckte att materialet skulle gå över tre sidor istället för en. Tältmöteskampanjen anordnas av den ekumeniska missionsorganisationen Noas Ark. Jag kommer att fortsätta dokumentera tältkampanjen som pågår i lite mer än en vecka till. Du kan läsa mer om mötet i Knektaparken och ta del av fler bilder här.

Text och foto: Mikael Good

Leica är inte någon gubbkamera

Det finns en del som anser att Leica är en gubbakamera för medelålders män med allt för stor plånbok. Jag bryr mig inte om vad tyckarna tänker utan fortsätter att använda min digitala Leica som yrkes- och som walkaround-kamera.

Jag började att fota med en enkel mätsökarkamera för 40 år sedan, och har haft en hel del olika modeller sedan dess. Men det var inte förrän på 2000-talet som jag hade råd att köpa min första mätsökarkamera med utbytbara objektiv en Voigtländer Bessa-R. Ytterligare några år senare köpte jag en M3:a. Och för elva år sedan kunde jag köpa min första digitala Leica M8:a. Sedan dess har jag haft ett antal olika digitala M-kameror.



För mig är det befriande med en kamera som inte kräver en ingenjörsexamen för att kunna ställa in den rätt. Menyerna är lättöverskådliga, man gör en grundinställning och sedan är det bara att tuta och köra. Den stora ljusstarka sökaren ger mig kontroll över bilden och jag ser även det som sker utanför bildfältet och kan sätta exponeringen i precis rätt ögonblick. Nackdelen är priset, men köper man begagnat går det att hitta Leicor för riktigt rimliga pengar. En fördel är att andra handsvärdet är högt, när jag bytt modell har jag alltid fått tillbaka pengarna!



För min del är inte märket viktigt, om det hade funnits vettiga alternativ till Leica med sensor i småbildsformat hade jag övervägt dem. Men för dem som nöjer sig med en sensor i APS-C format finns det faktiskt ett vettigt alternativ till Leica M redan idag. Den franska mätsökarkameran Pixii är enligt en del tester ett riktigt bra alternativ till en digital Leica. Kommer den med en större sensor kan den helt klart bli högintressant för mig!



Bilderna i inlägget kommer från ett reportage som jag gjorde i Sinai, Egypten för tio år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Pressbilder som kan bli betydelsefulla i framtiden

Jag är mest känd för mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn. Men den typ av bilder som jag oftast får publicerade är pressbilder som många kanske inte ens tänker på att ta.

Bilder på symboler, byggandet, fastigheter, eller andra detaljer behövs för att illustrera olika artiklar och reportage i tidningar, därför är den typen av bilder eftertraktade, särskilt av dem som inte vill använda samma bildbanker som alla andra. Jag brukar kalla den typen av bilder för brödbilder, som gör det möjligt för mig att finansiera reportageresor och annat. Symbolen ovan hittade jag på en toalettdörr i Uppsala och den har fått illustrera ett antal artiklar om genus och könsdysfori. Bilden i botten på Malmö pastorats flagga har också publicerats ett antal gånger i olika sammanhang om Svenska kyrkan.

Det kanske inte alltid är så kul att ta den här typen av bilder, men samtidigt är det en form av dokumentärfoto, och i framtiden kan de kanske bli pusselbitar för att förstå de första decennierna av 2000-talet.

Text och foto: Mikael Good