Leitz Tele Elmarit-M 90mm är perfekt för porträtt

Oskar Barnacks grundtanke med Leica var att det skulle vara ett kompakt kamerasystem som man inte skulle dra sig för att ta med sig. Jag har valt att följa hans grundtanke och jobbar bara med små kompakta objektiv till mina Leicor.



Det finns gott om kompakta M-objektiv till Leica att välja på både nya och på begagnatmarknaden. Men samtidigt är efterfrågan på exklusiva ljusstarka objektiv stor. Objektiv som kostar 100 000 kronor eller mer har inga problem att hitta köpare och det är lång väntetid på många av dem. Men för min egen del är de ointressanta. Jag vill inte vara beroende av en EVF-sökare för att kunna se hela bilden. Det är mätsökaren som är själva grejen med Leica M tar man bort eller skymmer den kan jag lika gärna jobba med Sony eller något annat märke.



Ett kompakt objektiv som inte skymmer sikten är Leitz Tele Elmarit-M 90mm f/2.8. De senaste dagarna har jag uteslutande fotograferat med det objektivet. Det är ett lätt och kompakt teleobjektiv som går att hitta för några tusenlappar begagnat. Anledningen är att objektivet tillverkades i Kanada fram till 1987, sedan flyttade produktionen till Tyskland där objektivet tillverkades fram till 1990. De tysktillverkade objektiven är besynnerligt nog dyrare trots att de inte är bättre vare sig optiskt eller mekaniskt! Gillar man att fynda ska man leta efter Leicaobjektiv eller kameror som det står Made in Canada på.



Tidigare har jag haft ett Leica Summicron-M 90mm f/2, men det objektivet skymde mätsökaren och var lite för stort och klumpigt i min smak. Tele Elmarit-M är ett av de minsta 90mm objektiven för Leica M, det väger inte mer än 225 gram och jag kan använda samma motljusskydd som till mitt 35mm. Kvalitetsmässigt står sig objektivet bra både optiskt och mekaniskt. Tele Elmarit-M 90mm är ett ypperligt porträttobjektiv men det funkar även bra för allroundbilder. Att det är litet och smidigt gör att jag inte drar mig för att ta med det i fickan eller i kameraväskan.



Under dagens fotopromenad träffade jag Ismael. Jag lärde känna honom och hans fru Maria för åtta år sedan. Ismael har kommit tillbaka till Sverige för att arbetslösheten åter är stor i Rumänien i sviterna av Coronapandemin. Nu väntar han på att hans svärson ska komma från Rumänien. Med sig i bilen har han material för att fläta korgar. Både Ismael och hans svärson är skickliga hantverkare och mästare på att fläta korgar. Jag passade på att ta ett porträtt på honom och bjöd honom på lunch innan våra vägar skildes åt.



Text och foto: Mikael Good

Betalningen för nyhetsbilder är oftast usel

Det händer att jag tar bilder som har starkt nyhetsvärde. Bilder som i vissa fall skulle kunna hamna på löpet. Men om jag ska sälja bilder vill jag ha skäligt betalt. Att få ett par biobiljetter eller någon hundring räcker inte för mig.

Enligt mitt sätt att se det är arbetaren alltid värd sin lön. Jag har som krav att få betalt enligt BLF via Frilans finans, eller att pengarna går till välgörande ändamål om det ska bli någon deal. Förra veckan tog jag bilder på ett supporterbråk mellan två rivaliserande grupper av fotbollssupportrar. Det fanns intresse av att köpa bilderna från bråket, men i och med att ingen var beredd på ge mig skäligt betalt förblir bilderna som jag tog opublicerade, och nyhetsvärdet har nu gått förbi.

Även om jag har råd att tacka nej, är jag medveten om att många fotografer kämpar i ekonomisk motvind och tyvärr inte har råd att tacka nej till en bildförsäljning. Men det vore ändå önskvärt om fler kunde sätta ned foten och ryta till mot den många gånger urusla betalningen för nyhetsbilder.

Jag har valt att inte publicera några bilder från supporterbråket. Bilden i dagens inlägg föreställer poliser i Stockholm som är på jakt efter en misstänkt förövare mitt i Stockholm. Det är ett skarpt läge och de är beredda att snabbt dra sina vapen i fall så skulle krävas.

Text och foto: Mikael Good

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good

Leica M8 – 15 åringen som fortfarande levererar

Jag föredrar att fotografera i svartvitt och vill ha en enkel digital kamera med svartvit sensor som inte kostar för mycket. Det finns en kamera som i stort fyller alla mina önskmål, det är Leica M Monochrom och den kostar runt 30 000 kronor begagnad. Problemet är att jag inte vill lägga så mycket pengar på en kamera oavsett hur bra den än är.





Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att Leica M8 också uppfyller i stort sett alla mina krav och dess smått antika CCD-sensor från Kodak gör den utmärkt för svartvitt. Jag har kört med M8 tidigare och jag vet att den är riktigt, riktigt bra på svartvitt. När en bättre begagnad M8:a dök upp på en nätauktion bestämde jag mig för att försöka ropa hem den, till min glädje vann jag auktionen och fick kameran ett par tusenlappar billigare än förväntat. 





Rent tekniskt är Leica M8 långsam, den har en usel display, en cropfaktor som förlänger brännvidden med 1.3 vilket inte är så kul om man vill köra med vidvinklar, färgbilderna blir inte så bra och man får vara beredd att jobba en del för att få fason på dem om man tänkt jobba i färg. Å andra sidan är M8:an välbyggd och den har en kopplad mätsökare vilket jag föredrar, och slår man om bilderna till svartvitt kan de bli snudd på magiska om man är medveten om sensorns för och nackdelar.




Jag har bara haft kameran i ett dygn men har redan hunnit med att motionera den flitigt. Bilderna i inlägget är tagna med några timmars mellanrum och jag har använt mig av objektiv av högsta klass från Zeiss, Leica och Voigtländer. De har framkallats i ACR på auto och jag har kört ett macro enligt principen "less is more" i Silver Efex Pro 2. Bland befintliga kameror är det bara M Monochrom CCD som i mitt tycke levererar snyggare svartvitt. De nyare monokrom Leicorna med CMOS-sensor är också bra men den här nivån når de inte upp till.





Om man kan leva med nackdelarna och njuta av fördelarna är Leica M8 trots sin aktningsvärda ålder fortfarande en fullt användbar digitalkamera som har mycket kvar att ge. Det skulle inte förvåna mig om efterfrågan blir stor på M8:or inom en nära framtid. Leica M9 har också en liknande CCD från Kodak men av någon anledning blir svartvitt inte lika snyggt med den kameran.




Text och foto: Mikael Good

Twitter kan bli en allvarlig utmanare till Instagram

Har du också tröttnat på det tidsödande arbetet med att ladda upp bilder på Instagram? I så fall kanske du ska ta en extra titt på mikrobloggen Twitter som blir bättre på bilder för varje ny uppdatering som görs.

I den senaste uppdateringen har Twitter gjort det möjligt att se bilderna i dess rätta proportioner på iOS och Android-telefoner och surfplattor. De senaste förbättringarna har gjort plattformen till en allvarlig utmanare till Instagram. Fortfarande väntar jag på samma funktion på min dator, men företaget har signalerat att en uppdatering är på gång.

Som du säkert förstått är jag inte nöjd med Instagram. Framförallt tycker jag att det är omständigt att ladda upp bilder, att stående bilder beskärs, och att det är svårt att lägga in text och sökord på en flipprig mobiltelefon. Under ett drygt halvår har jag istället använt mitt Twitterkonto Swedish Reporter och laddat upp bilder där. På Twitter är det betydligt lättare att ladda upp bilder, stående bilder visas obeskuret när jag klickar på dem, och det är smidigt att skriva text och lägga in sökord.

Hitintills har jag bara positivt att säga om Twitter. Bilderna som jag lägger upp når betydligt längre och responsen är bättre än på Instagram, detta gäller även bilder som jag laddade upp för ett par månader sedan. På mitt Twitterkonto har jag främst valt att följa olika utvalda bildkonton och det gör att flödet fylls med bilder av hög kvalitet. En annan positivt sak med Twitter är att antalet selfies är betydligt mindre än på Instagram.



Jag kan inget annat än att varmt rekommendera Twitter till dig som också har tröttnat på Instagram och som vill dela dina bilder med en större publik. Men det kräver att du lägger ned lite tid, är aktiv och gillar andras bilder, samt att du själv har bra bilder att dela, välj även ut några #hashtaggar som du återanvänder. Räkna med att det tar ett par månader innan du börjar få snurr på ditt konto.



Bilderna i inlägget har jag tidigare delat på mitt Twitterkonto, du kan läsa mer om dem där: https://twitter.com/SwedishReporter

Text och foto: Mikael Good