"Svartvitt är fotografins sanna färg!"

Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good

New Delhi efter mörkrets inbrott

För en dryg månad sedan publicerade jag ett bildreportage i min blogg med bilder på människor som bor och arbetar i närheten av av Indiens mest ökända gata – GB Road i New Delhi. Nu har jag hittat några fler bilder från samma tillfälle.







När jag är på resa tar jag många bilder. Framförallt tycker jag om att fotografera människor och miljöer. Ofta hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser som skumma. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att få vänner bland dem som på olika sätt står utanför samhället. Det är lite märkligt men sådana miljöer och människor blir ofta vackra när de hamnar på bild.







Idag är kvarteren som jag rörde mig i för ett par månader sedan helt folktomma. Indien är helt nedstängt på grund av coronaviruset. Många av människorna som jobbade som daglönare har vandrat tillbaka till sina hembyar, där möjligheten till försörjning är större än vad den är i den nedstängda huvudstaden. Det enda positiva är att den smog som höll huvudstaden i ett järngrepp har försvunnit. Nu lyser solen över New Delhi, och man kan se längre än på decennier.










Bildkvaliteten kanske inte är den bästa, men jag tycker att bruset ger bilderna lite extra närvaro. Ibland tenderar det digitala i mitt tycke att bli lite väl polerat och tillrättalagt, brus ska tas bort, störande färger och detaljer ska plockas bort. Precis som förr förespråkar jag rakt enkelt fotografi, där tekniken inte får stå i vägen för bilden. Förr pressade jag en Tri-X till 1600 ASA eller lyxade till det med en T-max 3200 när jag körde nattfoto. Färg körde jag aldrig på natten, bildresultatet blev allt för skralt.

Alla bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.




Text och foto: Mikael Good

En liten och kompetent fujikamera för reportage

Jag tycker om Fujis kameror! De har knappar, och rattar på precis rätt ställen, vilket gör kamerorna lättarbetade och omtyckta av reportage- och gatufotografer. Men på ett par viktiga punkter fallerar de tyvärr.



De senaste åren har jag haft en del olika Fujikameror, det är kameror som designats av entusiaster för entusiaster, och alla knappar och vred sitter precis där de ska. Men trots detta har jag aldrig varit riktigt nöjd med kamerornas egenskaper på höga ASA, eller autofokusens förmåga i dunkla miljöer. Till sist blev mitt missnöje allt för stor och jag valde att gå tillbaka till Sony, som har kameror som är betydligt bättre på höga ASA, och som ställer fokus snabbt och exakt. Men jag måste erkänna att jag gillar känslan i Fujis kameror, och skulle gärna se att både Sony och Fuji slog sina kloka huvuden ihop, och tog fram ett par riktigt bra kameror för entusiaster. 



Trots att jag har sålt bort det mesta av min Fujiutrustning har jag valt att behålla en Fujikamera – XE-2. Det är en liten smidig och kompetent kamera som fortfarande levererar trots att den har fem år på nacken. Särskilt bra blir det i svartvitt, den är en av de bästa digitalkamerorna för svartvitt. I mitt tycke har XE-2:an den bästa Fujisensorn, den har hyffsat snabb autofokus, och den levererar filmlika RAW-filer på höga ASA, tyvärr lider den av smearing i JPG, men kör man i RAW kommer man förbi det problemet.



Det enda som jag saknar är bildstabilisering, vilket är väldigt användbart vid fotografering i dunkla miljöer. Det är lite märkligt att Fuji inte kan bygga in stabilisering i ett kamerahus som är något större än Sonys A6000-serie som har stabilisering. I en kommande XE-4 vore det ultimat om Fuji inkluderar bildstabilisering. De får gärna ge den bättre egenskaper på höga ASA, och något snabbare autofokus. En sådan kamera skulle kunna bli mumma för reportagefotografer. 



Jag använder oftast XE-2:an med ett Fuji 18/2, ibland i kombination med en Ricoh GW-3 vidvinkellins. Bilderna i inlägget tog jag förra året med en Fujifilm XE-2 och ett 18/2 under en reportageresa till södra Serbien. Tanken var att jag skulle återvänt dit i maj för att besöka mina romska vänner, och fortsätta mitt arbete med att dokumentera den pågående karismatiska väckelsen bland romer i landet, men Coronaviruset satte käpparna i hjulet för mig denna gången...





Text och foto: Mikael Good

Bildreportagens tid är inte över

Det gläder mig att två bildreportage toppar listan över de mest lästa inläggen på Fotosidans blogg just nu. De som har följt med i min blogg genom åren vet att jag brinner för bildreportage. En del av dem har jag publicerat i bloggen. Men jag har även fått med en hel del bild- och textreportage i olika tidningar.

Bildreportagens tid är inte över, och jag hoppas att jag kan inspirera fler fotografer till att göra sammanhängande reportage från resor eller från sin hembygd. Det kan vara svårt att få med bildreportage i tidningar, men bloggen är ett utmärkt forum att publicera dem på.

Ett av de mest populära bildreportagen som jag gjorde förra året handlade om sambaskolan A Bunda från Göteborg. Jag passade på att dokumentera dem när de deltog i karnevalen på Öxnehagadagen i Huskvarna i maj förra året. Bilderna publicerade jag i bloggen. Sedan dess har de fått ordentlig spridning i sociala media. Jag fick inget betalt för mitt jobb, men ibland är det minst lika viktigt att få vara med och göra andra människor glada.

I följande länk kan du ta del av hela reportaget om A Bunda som jag publicerade i bloggen förra året. Jag måste redan nu varna för att det innehåller väldigt mycket bilder: La Vida Es Un Carnaval



Text och foto: Mikael Good

Indien i mitt hjärta

Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.



Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text. 

Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.



Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.



Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.



Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.



Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.



När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!



Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.

Text och foto: Mikael Good