”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

Fotografen föll ned i ett slukhål

I förra veckan var jag på reportageresa i södra Serbien. Efter ett besök hos en romsk familj i staden Bujanovac, råkade jag falla ned i ett slukhål som plötsligt öppnade sig under mina fötter. Som tur var fungerade mina reflexer utmärkt. Jag fick ut armarna, och  kunde ta spjärn mot kanten av slukhålet, vilket gjorde att jag snabbt kunde ta mig upp.

Både jag och kameran blev ordentligt dammiga, men vi klarade oss utan några blessyrer. Jag borstade av mig det värsta dammet och fortsatte sedan med uppdraget. Jag tog inga bilder på slukhålet, men hade fingret på avtryckaren och tog en bild i samband med att jag föll ned. Utrustningen som jag hade med mig var en Fuji X-T2 och ett 18-135mm, de är båda vädertätade. När jag var tillbaka på hotellet var det bara att blåsa bort det värsta dammet med en blåstuta, och sedan torka med en fuktig handuk så var kameran och objektivt som nya igen.

Text och foto: Mikael Good

Att tänka på inför reportageresan

Det händer att jag får frågan från kollegor om vad man ska tänka på innan man åker iväg till ett annat land för att göra reportage och vilken utrustning man ska ha med sig? Jag ska försöka svara på några av de frågorna som jag fått i den här artikeln.

När jag åker ut på reportageresor brukar jag ha med mig en Macbook Pro, en eller två spegellösa kameror och ett par objektiv, från 21 till 200 mm, en mobiltelefon och ett anteckningsblock. Jag packar grejerna i en tålig axelväska och har inte med mig mer än vad som får rymmas i handbagaget. Att bära på allt för mycket utrustning under långa perioder är jobbigt för kroppen och att skylta med allt för dyrbara kameror och objektiv i utsatta miljöer lockar till sig tjuvar.

Innan jag åker gör jag en grundlig research om landet. Framförallt läser jag in mig på landets historia, politik och kultur. Jag har lärt mig att kunskap om ett land och dess folk är en bra dörröppnare, det ger mig rätt perspektiv på landet, det hjälper mig att se förbi eventuella fördomar som jag kan tänkas ha och det har lett till att jag har fått många intressanta pratstunder och bilder.



En fåordig äldre man som jag mötte i ett litet lettiskt samhälle för ett par år sedan sken upp när jag frågade honom om fronten gick i närheten av hans hus under första världskriget. Han berättade stolt att hans far var en dekorerade krigshjälte som kämpat för Lettlands frihet. Tack vare hans mod under det lettiska frihetskriget 1919 hade han fått en bit mark och ett hus som sonen och hans familj fortfarande bodde i och odlade upp. Hade jag inte varit påläst hade jag med största säkerhet inte fått ta några bilder på mannen och hans hustru och jag hade aldrig fått reda på hans bakgrund.



Jag är alltid noga med att hälsa på och visa respekt för dem jag möter. För mig är det viktigt att inte vara som en fluga på väggen. Jag har jobbat mycket i Österuropa och där ses människor som smyger omkring med kameror med skepsis. Därför är jag öppen och ärlig med det jag gör och har jag tagit en obemärkt bild frågar jag allt som oftast i efterhand om jag får använda den. Det händer att jag får ett nej och de bilderna kommer givetvis aldrig att visas. I dag har de flesta tillgång till internet och jag är vän på Facebook och Instagram med några av dem som jag mött på mina reportageresor.



När jag är ute på reportageresor tar jag vara på tiden och fotograferar och antecknar mycket. Även om beställningen kanske bara är på två, tre reportage och artiklar samlar jag på mig mycket mer material. Jag fotar det mesta för att ha en bildbank som man kan ha nytta av lite längre fram. Vis av erfarenhet vet jag att överskottsmaterial oftast kommer till användning. Men det leder till att arbetsdagarna kan bli väldigt långa och därför blir tiden för sömn och vila ofta minimal.



Text och foto: Mikael Good

Rysslandsreportaget fick ny luft under vingarna

Ingen vill läsa gårdagens nyheter. Men ibland händer det ändå att gårdagens nyheter åter blir dagens nyheter och får en större spridning än när de först publicerades.



För några år sedan var jag i Ryssland på en reportageresa. Förutom att jag gjorde en hel del intervjuer och tog många bilder, passade jag även på att göra ett reportage om ett övergivet sjukhus i utkanten av St. Petersburg. Sjukhuset kallades Jayer enligt det uppsökande teamet från Doctors of the World som var mina ciceroner.



Det mesta av Rysslandsmaterialet publicerade i olika tidningar och trycksaker. Ett reportage om en kämpade småbarnsmamma rönte stort intresse från läsarna och översattes till finska, norska och engelska.



Trots att intresse fanns lyckades jag inte få in repet om Jayer i någon tidning. Men jag tyckte att det var för bra för att inte publiceras och därför la jag upp det i båda mina bloggar i maj 2013. Reportaget nådde snabbt 5000-6000 läsare, men efter ett par veckor svalnade intresset och besöken blev allt mer sporadiska.



I våras fick inlägget om Jayer ny fart. Det delades i en grupp för glömda platser på Facebook och tiotusentals nya läsare strömmade till. Inlägget är nu mitt mest lästa på min blogg på blogger.



Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html



Text och foto: Mikael Good

Wow, dina foton är populära!

Det händer att mina bilder har nått 100 000-tals och ibland även miljontals tittare. Men i de fallen har det varit befogat då bilderna haft ett nyhetsvärde eller sådana kvaliteter att de höjt sig över mängden.

Jag trodde inte att en bild som inte är tekniskt bra och som inte ens skulle platsa som vykort skulle kunna nå drygt 100 000 personer. Det visade sig att jag hade fel. För ett par veckor sedan laddade jag upp en bild som föreställer Ljungarums kyrka i Jönköping på Google Maps. Igår fick jag en rapport från Google Maps med rubriken “Wow, dina foton är populära!” och där det stod det att mitt foto har setts fler än 100 000 gånger.

Hade jag vetat om att bilden på Ljungarums kyrka skulle bli så populär, hade jag rätat upp den i Photoshop och ställt in kontrasten rätt. Men det är bättre att vara förklok än efterklok!

Klicka här för att komma till bilden på Google Maps: https://goo.gl/maps/R76MsUi1Dvn

Text och foto: Mikael Good