Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good

Vad är Street Photography?

Gautfotografi, nya kameror och Leica M Mini

En av anledningarna till att jag har valt att inte kalla mig själv för gatufotograf är att jag är nyfiken och vill ha svar på frågorna vad?, var?, när?, vem? hur? och gärna på frågan varför?

En gatufotograf är en tyst betraktare som ska försöka se men inte synas. Min frågeställning är oförenlig med gatufotografi som helst inte ska besvara några frågor. Men jag vill ändå ha svar på mina frågor och därför har har jag valt att kalla mig själv för dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Därmed inte sagt att jag är en fotograf som arrangerar mina bilder. De flesta bilderna som jag tar på andra människor är rena ögonblicksbilder som växer fram i umgänget med de människorna som jag möter. Efter ett tag när isen har brutits plockar jag fram min kamera och umgås fram mina bilder. 

På tal om något helt annat sa en kameramånglare nyligen till mig att det här kommer att bli ett riktigt spännande kameraår med många nya kameror. Som tur är har jag redan de kamerorna och objektiven som jag behöver. Oscar Wilde sa förvisso att det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. För min egen del är det betydligt lättare att stå emot en frestelse om jag är mentalt rustad för att göra det. Jag är fullt medveten om att det alltid kommer att dyka upp nya spännande kameror och objektiv som är bättre än det jag redan har enligt marknadsförarna. Men prylar har tyvärr en tendens att skymma sikten och ställa sig mellan mig och mitt motiv. För att undvika att motivet blir skymt använder jag mig främst av två lätt bedagade och beprövade digitalkameror som jag kan både utan och innan.

När vi ändå talar om nya kameror tycker jag att Leica blir allt bättre på inbound marketing. Med den nya tidens marknadsföring kan små nischade företag som Leica få maximal uppmärksamhet för sina nya modeller och kampanjer utan att behöva punga ut med så vidare värst mycket reklampengar. Förarbetet för Leica M Mini är i vart fall ett lysande exempel på bra marknadsföring och förhoppningsvis kommer det att dölja sig en riktigt bra kamera bakom kampanjen. Den nya Leican kommer säkerligen att vara ganska så dyr. Men å andra sidan är arbetsmiljön, arbetsförhållandena och lönen bra för dem som har gjort kameran. Personligen tycker jag att det är värt att betala lite extra för en pryl när jag vet att de som har gjort den får en lön som de kan leva på!

För er som är riktigt nyfikna och inte kan stilla er till den 11 juni bifogar jag en länk till en sida med bilder som är tagna med den nya Leica M Mini som också går under arbetsnamnet Paula: http://www.slack.co.uk/slack/Paula.html

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst från den ena sidan till den andra sidan de senaste veckorna och det kanske är några som har väntat på mitt inlägg i debatten. Nu behöver ni inte vänta längre men jag kanske inte ger er riktigt de svaren som ni förväntat er.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf utan jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Tack vare det slipper jag att ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna inom fotografi som jag har valt att följa och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på bilderna utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre så får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen. Men det passade inte mig, jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Därmed inte sagt att jag är en fotograf som arrangerar mina bilder. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att det är fel att arrangera bilder men för min del fungerar det inte alltid så bra.

Som person kan jag tyckas vara ganska så konservativ. Men jag har ofta högt i tak vad gäller andra människor. Även om det oftast är svårt försöker jag leva efter uppmaningen som Jesus gett oss i Johannes 8:7 - "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen". Oavsett om vi har valt att tro på Gud eller inte så tror jag att det kan vara bra att först försöka göra upp med våra egna fel och brister innan vi väljer att sätta oss till doms över andra.

Om du surfar på mobil eller platta kan du se bilderna i bildspelet här: http://www.flickr.com/photos/61029780@N06/sets/72157632319392145/

Text och foto: © Mikael Good, 2013.

Kamouflaget som gör dig till en fluga på väggen

Många naturfotografer kamouflerar sig för att bättre kunna smälta in i djurens miljöer. Allt för att störa djuren så lite som möjligt och för att kunna ta unika bilder på djuren i dess rätta element.

Men hur ska vi som håller på med dokumentärfoto kunna utnyttja fördelarna av ett bra kamouflage som gör oss direkt osynliga för våra motiv? Vi skulle behöva ett kamouflage som låter oss vara som en fluga på väggen och på så vis kunna ta de bilderna som vi bara drömmer om.

Nu finns det äntligen ett kamouflage som är speciellt framtaget för fotojournalister och dokumentärfotografer. På bilden nedan finns en väl kamouflerade dokumentärfotograf som har på sig den nya dräkten. Om du tittar riktigt noga så kanske du kan upptäcka honom. 



För att ge dig ytterligare en ledtråd får du gärna klicka på den följande länken så att du får se kamouflaget som fotografen bär. Det kommer nog att göra det lite lättare att hitta honom: Kamouflage från Tick Thank

Dräkten fungerar tyvärr inte så bra vid gatufoto och därför har Tick Thank tagit fram ett unikt kamouflage som fungerar utmärkt vid gatufoto. Jag har tyvärr ingen rätt att publicera bilden på dräkten i min blogg men om du klickar på länken kommer du att kunna ta del av en artikel med en bild av den meriterade norska gatufotografen Vigdis Johansen i full aktion i sitt diskreta gatufotokamouflage

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All Rights Reserved.