Det lilla huset som inte finns på kartan

Trots att människor har bott i byarna i Pauleascaområdet sedan 1940-talet räknas det ändå som en illegal bosättning och finns inte med på officiella kartor. Enligt rumänsk lagstiftning har man rätt att bli laglig ägare om man har bott på en och samma plats i minst 30 år.



I Pauleascaområdet i länet Arges i Rumänien finns de tre små byarna Troislav, Tinca och Tufanu. De flesta av de drygt 4000 invånarna tillhör minoritetsgruppen Rudari*. Många av husen byggdes i slutet av 1940-talet på mark som de blev tilldelade av den gamla kommunistregimen. I samband med att Rumänien blev fritt från kommunismen genomfördes en stor jordreform där de gamla ägarna fick tillbaka marken som de berövats på under kommunismen samtidigt som de flesta av landets 22 miljoner invånare fick en bit mark och äganderätt till sina bostäder. Tyvärr exkluderades många romer och rudari från denna jordreform och den besittningsrätt de haft under kommunistregimen är nu ifrågasatt.



De tidigare markägarna, som fått tillbaka sina egendomar, vill inte ha otillåten bebyggelse på sin mark. Tyvärr är det inte ovanligt att människor i byarna vräks från hus som har varit i deras familjers ägo i 25 år eller mer. Husen demoleras sedan av grävskopor och schaktmaskiner. Familjerna blir hemlösa. När en av kvinnorna I byn förstod att min kollega Rickard talar flytande rumänska skyndade hon snabbt iväg till sitt hus för att hämta ett dokument som hon ville att han skulle titta på. Kvinnan presenterade sig som Florina, hon är 24 år gammal och bor i ett nybyggt litet hus som är något mindre än en friggebod tillsammans med sin man Nicolae och deras dotter.
– Jag kan varken läsa eller skriva. Snälla, läs och förklara för mig vad det står i det här dokumentet som min man och jag har fått från skogsbolaget, säger Florina med mycket vädjan och oro i rösten när hon räcker det till Rickard.



Rickard tog god tid på sig att läsa och berätta vad som står i dokumentet. På krånglig byråkratrumänska stod det att det statliga skogsbolaget som äger marken där huset står vill att Florina och hennes man infinner sig i rätten. Om det inte gör det kommer huset att demoleras. Rickard ser att datumet för rättegången är passerat. När Florina får höra det blir hon genast orolig för att de ska bli vräkta från sitt hus och att skogsbolaget ska komma och demolera det precis som de gjorde med grannhuset förra vintern.



Florina och Nicolae förlorade striden om sitt hem. Sedan några månader står huset öde och väntar på att bli grävskopornas rov. Familjen har flyttat in hos Nicolaes föräldrar som har ett större hus, ett hus som inte är lika utsatt för väder och vind. Det bör påpekas att skogsbolaget oftast ser genom fingrarna på illegala bosättningar i området. Men enligt skogsbolaget hade familjen byggt sitt hus på en olämplig plats och därför fick de ett rivningsföreläggande. På nationell nivå i Rumänien förs det samtal om att alla fastigheter bör registreras och att tydliga direktiv för bostäder ska tas fram. Förhoppningsvis kommer även frågan om bostadssituationen för nationella minoriteter att tas upp och förbättras.



Genom åren har Hjärta till Hjärta som både Rickard och jag arbetar för varit med och hjälpt många romska familjer att få äganderätt till sina bostäder. I år har Hjärta till Hjärta tillsammans med kommunen i Gradinari och en rumänsk hjälporganisation sett till så att 115 familjer fått äganderätt till sina bostäder. Nästa steg blir att försöka få till ett liknande projekt i Pauleasca-området.  

Text och foto: Mikael Good

*Rudarernas ursprung är höjt i dunkel. En del tror att de är romer som har förlorat sitt språk och sina traditioner. En del tror att de är en rest av Dakerna som som bodde i Rumänien innan Rumänerna kom till landet. En del tror att de är en blandning mellan olika folkslag som tagits som krigsfångar i krig med det Ottomanska riket och som sedan förslavats. En del tror att rudarerna kan vara en av Israels förlorade stammar.

Artikeln har tidigare publicerats i gatutidningen Dik Manusch nummer 3/2015. 

Möt mig vid Sergels torg

Idag finns jag på plats i Hjärta till Hjärtas monter vid fontänen vid Sergels torg i Stockholm. Kom gärna förbi och ställ frågor om projekt Team Roma, romernas situation i Europa, dokumentärfoto eller bara för att byta några ord. I montern visas mitt bildspel "Greetings from Pauleasca" som visar livet i några romska byar.



/Mikael Good

Så investerar jag mina bildpengar

Förutom att jag genom mitt arbete på en biståndsorganisation vill väcka folks medvetande för hur situationen ser ut för utsatta medmänniskor både i och utom landet är jag även engagerad på ett personligt plan och försöker dra mitt strå till stacken i arbetet för en bättre värld.

Många fotografer investerar pengarna som de får in på sin bildförsäljning i ny utrustning och på reportageresor. Så har jag också gjort tidigare och det är självklart inget fel i det. Men jag har redan alldeles för mycket fotoprylar och privata reportageresor hinner jag inte med just nu. Istället för att köpa sådant som jag egentligen inte behöver eller bara lägga pengarna på hög har jag valt en annan väg.



I och med att jag redan har ett arbete och en inkomst där pengarna både räcker och blir över kan jag investera pengarna som jag får in på bildförsäljningen där de bäst behövs. Det senaste året har pengarna från bildförsäljning gått till människor på flykt undan IS härjningar och till utsatta EU-medborgare från Bulgarien och Rumänien.



För mig handlar tjänade framförallt om människor. Om jag kan vara med och dra ett litet eller stort strå till stacken för en bättre och mer rättvis värld gör jag gärna det. En del kallar mig för naiv men när jag tittar i backspegeln har jag gång på gång fått se hur jag genom min "naiva" inställning har fått vara med och göra skillnad för både enskilda människor och samhällen och det är något som jag gärna fortsätter med så länge jag lever.

Text och foto: Mikael Good

Succé för mitt senaste fotoprojekt

För ett drygt år sedan drog jag igång ett nytt fotoprojekt med arbetsnamnet "A Romale, A Chavale". Syftet med projektet är att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige och verka som motvikt till det brutala högerextrema mörker som sänker sig över Europa och visa på att vi alla är människor som är älskade precis som vi är. 



Tanken med projektet är att lyfta fram romerna och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse, förnedring och förtryck i hundratals år är de ändå ett lyckligt folk som alltid har nära till leenden och skratt. Glädjen och musiken svetsar dem samman som grupp och har blivit ett sätt för dem att fly undan allt det hat, förnedring och förtryck som de utsätts för. 



När jag drog igång projektet hade jag aldrig kunnat drömma om vilket genomslag som det skulle få. Tidigare projekt som Greetings from Lativa och de glömda barnen i Ryssland har fått ganska bra respons. Men de har inte ens varit i närheten av den respons som jag fått för "Devlesa avilan" som projektet nu heter.



Sedan jag drog igång projektet i augusti förr året har jag fått mängder av bilder och reportage publicerade i både små som stora tidningar såväl inom som utom landet. Jag har blivit intervjuad i tidningar, TV och radio. Jag har skrivit debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Arena, blivit inbjuden att tala på en minnestund för förintelsens romska offer och på romernas nationaldagsfirande i Huskvarna. Förutom allt detta har jag fått ett bildspel visat på rysk TV! 



Men framförallt har jag fått vara med och lyfta fram situationen för vägens folk i rampljuset och har fått inspirera andra fotografer, reportrar och filmare att göra egna reportage. Jag har även delat med mig av mina kunskaper och erfarenheter till reportrar och fotojournalister från både små som stora tidningar samt till privatpersoner.



Tanken är att projektet slutligen ska utmynna i en utställning som ska visas i både Rumänien och Sverige samt publiceras i bokform. Bilderna i projektet har jag tagit både i Sverige och Rumänien. I min portfolio kan du ta del av fler bilder från projektet: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums

Text och foto: Mikael Good

Muhammad's letter of protection to a Christian Monastery

Mount Horeb or Mount Sinai as it also is called is the place where Moses received the Ten Commandments from God which you can read about in Exodus 20:1-17. Moses is considered to be a important Prophet for all the three Religions and the place is sacred to the three Abrahamic religions, Judaism, Christianity and Islam. 



Tens of thousands of pilgrims visited the summit of mount Horeb to worship God, Allah or Yahweh and to see the marvelous view and sunrise from the top. There is an Greek Orthodox Chapel as well as a small Mosque on the summit of mount Horeb. Thousands of tourists who belong to other religions or are non believers also visited mount Horeb to see the sunrise and to feel the wings of history surrounding the mountain.



Saint Catherine's Monastery and mount Horeb are located in an area of the Sinai peninsula which is controlled by a terrorist organization that has close bonds with the Islamic state (IS). Tourists are strongly recommended to stay out of the area since the Egyptian regime can't guarantee for their security. There's a immediate risk of being kidnapped or even worse There's been a drastic drop of tourist in the area during the last years. Bedouins and native Egyptians that was dependent on tourism to get an income has lost that possibility. They now have to struggle hard to provide for their children.



There are not yet confirmed rumors that the monks at the Monastery are forced to pay the Islamic jizya tax, which is applied to non-Muslims in areas controlled by IS or their collaborators. What is known is that the monks recently asked for financial aid and that is something that is very rare since they live their lifes in seclusion.



Some of Christianities most priceless treasures are kept inside the Monastery. The collection of rare books and manuscripts in Greek, Arabic, Syrian, Georgian and Slavonic can easy compete with the collection in the Vatican. It also contains a unique collection of more than 2000 icons from 1500 years. And what is said to be the burning bush that God used when he spoke with Moses.



Saint Catherine monastery was completed in 557. It has not been without enemies since then, but it has never been conquered. The tradition says that earlier in his career Prophet Muhammed used to stay at the monastery when he travelled with caravans on his way from Egypt to Arabia. In 628 travelled a delegation from Saint Catherine's to Prophet Muhammed and made a request for his protection of the Monastery. Muhammed issued a letter of protection for the monastery and stamped the document with the imprint of his hand, since he couldn't read or write. You can read more about the letter of protection here.



The original letter of protection are kept in an museum in Istanbul, and a copy of it is on display in the monastery's museum. Even if muslims has respected the letter of protection from Muhammed through centuries. The monks don't rely that IS will respect it. They are afraid that IS will eventually attack and plunder the Monastery and destroy or scatter all the priceless books, icons and artifacts.



Click the following link if you want to see some more photos from Mount Horeb and Saint Catherine: www.flickr.com/photos/chasid68

Text and photo: Mikael Good