Fest i byn

Varje håla med självaktning måste ha en egen stadsfest. Självklart också Blekinges residensstad Karlskrona. I år gick den under namnet Karlskrona Skärgårdsfest och bjöd bland annat på våghalsiga skateboardåkare, en rockande Stefan Sundström och Axels Tivoli (de är väl precis på alla stadsfester i hela Sverige?). Och som den goda medborgare jag är tog jag min kamera och åkte in till stan för en fototur genom stadskärnan. Nedan finner du en knippe bilder från festiviteterna.

Förväntningar.

Tur över stan.

Bryggseglare.

Slänggungan.

Slänggungan, del II.

- Vi har åkt från Boden bara för att komma hit!

Hoglands Park.

Stefan Sundström.

Stefan Sundström + möhippebrud + sur vakt.

På caféet.

Stadsfest.

Skejtare.

Marinan.

I biljettbåset.

På festival

Ett exotiskt inslag på Karlshamns gator.

Trummorna dundrar, visselpipor tjuter och flaggor vajar - mitt i gatan tågar ett färgglatt sambatåg. Eller tågar och tågar, snarare dansar och svajar fram. Höfter knycks och armar far i luften till rytmen av musiken. Bredvid står Svenssons, Anderssons och Johanssons och filmar med sina mobilkameror. Och så jag, bestyckad med en Nikon D700 och en SB-800-blixt.

Östersjöfestivalen hålls varje år i juli i Karlshamn och bjuder på det som alla stadsfestivaler gör; knallar som säljer plastaskit, exotiska älgkebaberior, spunnet socker som numera är lila och inte vitt, ölstinna coverband som skrålar ut gamla Creedence-dängor samt Axels tivoli. Men också en parad som brukar innehålla ett par olika sambagrupper. De är tacksamma att fotografera med sina färgglada utstyrslar, glada miner och vickande höfter. Men i år kändes det svårare att fotografera än för två år sedan då jag sist besökte evenemanget.

Färgglatt.

Kanske beror det på att jag höjt min egen ribba för vad jag tycker är en juste bild. Eller på att jag den senaste tiden fokuserat på porträttfotografering och kommit ifrån reportageplåtandet. Eller så var det värmen. Jag vet faktiskt inte riktigt.

Jobbade till en början med långzoomen Nikon 28-300 3.5-5.6 men märkte att jag blev splittrad, det är helt enkelt för jobbigt att hålla span på vad som kan bli en smaskig telebild samtidigt som ögonen letar efter ett lämpligt vidvinkelutsnitt. Det blir varken hackat eller malet. Så jag skruvade på 24-70 2.8 och genast blev det enklare. Jobbade också lite med en fast 50:ia men upplevde att autofokusen inte riktigt hängde med (sköt den vidöppen). Så då åkte 70-200 2.8 på. Ja, det var ett himla bytande helt enkelt.

Experimenterade med långa slutartider och blixt för att få lite mer rörelse i bilderna men det var lite trögt eftersom ljuset fortfarande var ganska starkt och blixten fick jobba hårt. Nåväl här kommer några bilder från kvällen.

Folkdansuppvisning inledde kvällen.

Dunka-dunka.

Åskådare fanns överallt.

Slagverk.

I vimlet.

Fönstertittare.

Låg vinkel.

Fler fönstertittare.

Sambaglädje!

På torget.

Svajande höfter (och skinkor).

Pojken.

Baltic Song Contest.

Uttråkad.

Midnattsloppet.

Hjulet.

Dagen då allt hände

Lunchpromenader hör till min vardag. En timma ska spenderas på att fylla magen och få en nypa frisk luft. Det brukar oftast bli en runda runt Trossö. Eller Stumholmen. Så även denna dag. Vanligtvis hänger min Canon S90 i livremmen som en trogen följeslagare, alltid redo att föreviga det mina ögon ser.

Men idag hade jag glömt kameran hemma. Jag kom på det när jag satt i bilen halvvägs till jobbet men tänkte att det nog ändå inte dyker upp något att fotografera och åkte vidare. Men så fel jag hade. En mystisk u-båt som sakta gled fram i det isblå vattnet. En kille som svetsade en konstig mojäng rakt ute i gatan. En blårykande veteranmoped i full karriär längs Borgmästarkajen. Ja, ni hör själva - superspännande fotoobjekt mitt framför näsan. Och där stod jag med just en lång sådan utan ens en sketen mobiltelefon att föreviga det hela med.

Fan.

Så vad ni än gör, lämna aldrig hemmet utan en kamera i fickan. För man vet aldrig när just DET dyker upp.

Att ge sig själv ett uppdrag

Hur utvecklar man sitt bildseende och sina fotografiska färdigheter? Den tanken snurrade runt i skallen i våras när jag gick och drog barnvagn över slätten. Mitt fotande gick på tomgång och bestod mest i ett oräkneligt antal porträtt på den där killen som just nu sussade sött i sin vagn.

Nu så här när sommaren har tynat bort och bytts ut mot fuktig höst kan jag se två saker som gett mitt fotograferande en rejäl skjuts de senaste månaderna; en ny kamera och en hel räcka fotouppdrag.

Nya prylar är alltid spännande, men boosten de ger brukar vara relativt snabbt övergående. Att gå upp från Nikon D300 till Nikon D700 var både ett stort och ett litet kliv. Ett litet i så måtta att kamerorna är i princip identiska och alla knappar sitter där "de ska". Ett stort eftersom fullformatssensorn förändrar hur man jobbar med skärpedjupet.

Nåväl. Nyprylsboosten varade kanske någon månad. Sedan gällde det att hålla ångan uppe. Det var då jag kom på det här med fotouppdrag. Att tvinga sig själv ut i verkligheten med ett givet mål i sikte. Det kan vara att ta en bild om dagen, att göra en fotobok, att sikta mot en egen utställning som min kompis Joakim vars blogg du hittar här: http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/index.htm . Eller att kanske delta i den lokala fotoklubbens tävling med ett gäng nytagna bilder. För min del handlade det om att besöka lokala evenemang runt om i Blekinge och dokumentera begivelserna. Att helt enkelt göra fotoreportage.

Det första i raden blev Lövmarknaden i Karlskrona. Lövmarknaden har en lång tradition och består av en hel massa knallar och en ännu större massa med köpsugna blekingebor. Det är som göteborgaren skulle ha uttryckt saken: "knökfullt". Således perfekt för en oerfaren och lite lätt blyg amatörplåtare som ska leka dokumentärfotograf. För att göra det hela extra spännande avgränsade jag mig till att endast använda en glugg, Nikon 24-70 2.8 - inga långtelebilder alltså. Upp i ansiktet, ut med hakan, fram med motljusskyddet. Till attack!

I början kändes det lite jobbigt, särskilt som folk ryggade tillbaka när "jättekameran" åkte upp och seriebildstagningen matade på. Några frågade vilken tidning jag var från. Andra drog sig diskret undan så snart kameran dök upp.

Men efter en stund gick det lättare. Tricket var tvådelat, dels att vara kvick som en vessla så att ingen hinner reagera och dels genom att först söka ögonkontakt och le för att visa att allt är okej. Båda metoderna funkade bra.

Efter en och en halv timmas intensivt plåtande var det hela över. Lärorikt? Som sjutton. Här kommer bildbevis. 

Hur gör du för att utvecklas? Dela gärna med dig av dina tips eller funderingar i kommentatorsfältet nedan.

En i gänget av nollor. Eller om det var ettor.

Jahapp. Då var man med i gänget. Bloggänget, alltså. Det tog lite tid men nu är det gjort.

Här kommer du att slippa att läsa recept på små runda kakor med röd sylt i. Inte heller tips om hur man enkelt går ner i vikt med hjälp av avkok från rödbetor ska belasta din viktstressade hjärna. Knappast heller politiska analyser av högerns, eller om det var vänsterns, nedrustning. Nä, det blir foto för hela slanten (100 spänn). Men någon exakt inriktning kan jag inte presentera just nu – det finns ju så mycket som är roligt att fotografera. Som gatumusikanter.

Eller brudpar.

För att inte tala om sköna motiv som dyker upp framför kameran när man är på resa.

Och nära och kära så klart.

Ja, du fattar nog.

Vi hörs väl snart igen? Då ska jag berätta lite mer om vem jag är. Det kommer bli spännande, jag lovar.