Bröllopsfoto - när man är två

Den som har fotograferat ett bröllop vet att det emellanåt kan bli lite stressigt. Det är mycket som händer samtidigt och det kan vara svårt att fånga allt på bild själv. Därför kändes det lyxigt när jag fick agera "second shooter" - andrafotograf på svenska. En kompis, vi kan kalla honom Hampus eftersom det är hans namn, hörde av sig och undrade om jag ville hjälpa till när Marica och Joakim skulle vigas. Självklart, sa jag.

Det var en solig och ganska het augustidag så vi bestämde oss omgående för att leta oss in i skuggan. Och där bodde myggen. Så låt oss snabbspola historien istället ta plats i kyrkan, för här inne händer det en massa spännande saker!

 Jag brukar försöka hinna svänga förbi och ta en kik på hur ljuset och lokalerna ser ut några dagar innan dagen D. Och finns det möjlighet är det ett klart plus att slänga några ord med prästen som ska viga de unga (eller gamla) tu. Det brukar inte vara några problem att få fota under vigseln men det kan ändå vara bra att dubbelkolla.

Ljuset skiljer sig så klart mycket åt i olika kyrkor men grundläget är att det är ganska svagt. Så ljusstarka gluggar är att föredra. Själv kör jag med två kamerahus, ett med vidvinkel och ett med en 70-200 2.8-zoom.

Det första som händer är intåget. Men innan dess har jag testfotograferat för att få till alla inställningar. Jag brukar köra manuellt och ställer in tid och bländare på egen hand eftersom kamerans ljusmätare kan luras av till exempel alla vita väggar i kyrkan. Trots att det sitter bildstabilisator i telezoomen försöker jag ligga kring en 1/250-del för att slippa rörelseoskärpa när brudparet skrider in. Blixten stör alldeles för mycket så den får ligga kvar i väskan.

Om det finns möjlighet rör jag mig sedan runt i kyrkan för att få ett par översiktsbilder. Att gå upp på läktaren är ofta en bra idé, härifrån är överblicken god och man kan få fina telebilder på brudparet och prästen. Innan det är dags för ringväxlingen smyger jag fram och ställer mig på höger sida. Så långt fram som möjligt utan att störa, helst "bakom" prästen. Och på höger sida. Det är viktigt. För då får man med brudens ansiktsuttryck medan brudgummen hamnar lite mer i skymundan. Det kan också vara en bra idé att klämma några skott på åskådarna, det är inte ovanligt att det fälls en tår eller två.

Innan utmarschen är det dags att ta sig mot utgången. De senaste gångerna har jag testat att fota med en låg vinkel, jag ligger alltså ner och får då altaret snyggt i bakgrunden. Kan vara värt att testa.

Okej, det var lite funderingar kring att plåta i kyrkan. Nästa gång drar vi på ett bröllop ute i det fria. Tills dess, ett par bilder på Marica och Joakim.

Bröllopsfoto - från start till mål

I Värnamo miste jag oskulden. Ja, som officiell bröllopsfotograf alltså. Isabelle och Manne ville ha (nästan) full dokumentation från strax efter lunch fram till småtimmarna. Så inga bilder från frissan eller själva påklädningen men sedan full klickaction.

Apladalen är en mysig naturpark mitt i Värnamo, fylld med mäktiga ekar, en liten porlande bäck och flera gamla fina rödmålade stugor. Här skulle de officiella bilderna tas, det vill säga porträtten. Jag hade rekat och kollat ut några fina miljöer i förväg. Det känns tryggt att ha koll och något att utgå från som man kan sedan improvisera vidare ifrån.

Ofta får man slita med ett lite trist "mitt-på-dagen-ljus". Stalltipset är då att dra sig undan till skuggan eller försöka fotografera så att objektet finns mellan kameran och solen. Jag hade med mig en fotoassistent (tack, Lina) ifall vi skulle rigga med blixtar och sådär, men i slutändan blev det mest naturligt ljus. En massa extraprylar innebär att det går åt tid till att meka med inställningar och att man missar det spontana. Så kände åtminstone jag.

Vi hade avsatt runt en och en halv timma för foto, men det krympte till runt en timma på grund av förseningar hos frissan. Tidspress är något man får leva med som bröllopsfotograf. Mitt tips är därför att ta till en gnutta i överkant när en tid för porträttplåtning ska bokas. Att ha en timmas effektiv tid är ganska lagom. Och den som följer brudparet under hela dagen gör rätt i att försöka norpa dem en kort stund när kvällsljuset tittar fram.

Nåväl, minuterna flög förbi och strax var det dags för avfärd till kyrkan. Vid samtliga bröllop som jag har fotograferat hittills har porträtten tagits före vigseln. Då känns det extra viktigt att brudparet inte känner sig stressade och att man avslutar i god tid.

I nästa blogginlägg tänkte jag reflektera lite över plåtandet i kyrkan och presentera några matnyttiga tips i ämnet. Tills dess kommer här ett gäng bilder på Isabelle & Manne.

Bröllopsfoto - med skräckblandad förtjusning

Under flera år tackade jag kroniskt nej till att fotografera kompisars bröllop. För vem vill gå på fest och sedan inte kunna njuta av tillställningen utan tvingas springa runt och fotografera allt som händer? Dessutom kändes det som ett väldigt läskigt uppdrag - man får liksom bara en chans. Och eftersom jag drivits av lusten till att fotografera helt kravlöst, som avkoppling och som en kreativ ventil, lockade det helt enkelt inte.

Därför tackade jag nej när jag erbjöds att fotografera Susanne och Anders vigsel. Men när jag väl satt i bilen och styrde mot Hällsnäs, strax utanför Göteborg, låg kameran och två gluggar i baksätet - en Nikon D700 med en 28-300-zoom och ett 24-70 2,8.

Jag visste att paret hade hyrt in en fotograf och kunde därför bara gå runt och ströknäppa lite bilder, helt utan press. Det sistnämnda var viktigt.

Jag fotade grabbgänget när de skålade under en tall och tjejgänget när de småpratade nere vid vattnet. Den skäggprydde prästen fastnade på ett par rutor. Ringen så klart. Kramkalaset när allt var klart. Och paret när de virvlade fram i brudvalsen. Och jisses vad kul det var!

Efter någon vecka skickade jag över ett 100-tal bilder till brudparet och fick en fantastisk respons.

Klart det blev fler bröllopsplåtningar efter den här starten. I ett antal inlägg framöver kommer jag visa fler bilder och dela med mig av de saker jag har lärt mig under resans gång. Häng med!

Ryssland, del IV

Jaha. Då var det dags att åka hem. Eller till Norge. Från Murmansk är det inte mer är just över 20 mil till Kirkenes. Vägen dit går genom kal ödemark, kantad av minnesmärken från andra världskriget. Och en hammaren och skäran-staty.

Vinden är kall och omsluter oss med sin ogästvänliga famn. Det blir till att krypa ihop bakom kåpglaset och tänka på vajande palmer eller möjligen ett hett bad. Till vänster dyker plötsligt något som ser ut som en förvuxen golfboll upp. Nä, det går bara inte att köra vidare. Måste svänga av och kolla vad det är.

Total urblåst och öde. Men spännande ändå. Vad sjutton gjorde man häruppe? Forskade på något. Eller bedrev mystisk spaning på norrmännen? En gammal sko, rostig stålvajer och ett par däck vittnar om att flytten måste ha gott undan. Eller kanske är det bara en rysk sed att lämna lite skrot efter sig.

Nåväl, kameran går varm. Men efter en kvart måste vi dra vidare. Bort från golfbollen, mot pizzor som kostar en halv dagslön.

Sista stoppet på den ryska sidan blir Nickel. Ja, vad man sysslar med här hörs nästan på namnet. Det är en gruvstad. En smutsig sådan. Röken syns från flera kilometer och det luktar industri. Det blir en snabb tur genom stan och sedan full rulle mot gränsen.

Tullarna är inte allt för nitiska och efter en halvtimma är vi i Norge. Ryssresan är över. Åtminstone för denna gång. 

Blåsigt i Murmansk.

Mystisk plats. Vad gjorde man egentligen här?

Urblåst och övergivet vid den stora golfbollen.

Trafiksäkerhetsarbete ruski style.

Staden Nickel. Här var vi inte längre än nödvändigt.

Ryssland, del III

Lördag. Hojträff. Lädervästar, avgaser och skratt.

Arctic Riders är enligt egen utsago världens nordligaste hojträff och samlar varje år ett 300-tal ekipage. Mest ryssar men också en betydande del norrmän och finländare. Det är ju faktiskt bara 20 mil till den norska gränsen. En fis i rymden jämfört med oss som hade kört en sisådär 200 mil från Karlskrona.

Den obligatoriska kortegen leddes av den lokala poliskåren i hostande Lada-bilar. Turen gick upp till betongstatyn Alyosha och sedan ner till hamnen för en rundtur på den pensionerade atomdrivna isbrytaren Lenin.

Det var en häftig upplevelse att få kika in på detta mäktiga skepp som togs i bruk 1959 och ur drift 1989. Vi fick reda på att Ryssland är det enda landet som kör med atomdrivna isbrytare. Och att Nixon varit ombord.

Kvällen bjöd på rock ´n´roll. Och vodka. Vi avstod eftersom vi skulle vidare dagen efter. I ena ändan av området drog en dragkamp igång. Och i andra en korvätartävling enbart för kvinnor. En bit bort hördes en ylande radfyra. Nä, en hojträff är en hojträff oavsett var den hålls.

Sista delen följer inom kort.

Kortegdags.

Glada ryssar.

Rysslands första atomdrivna isbrytare är numera ett flytande museum. 

Rökpaus.

Mätare för ångtryck. Tror jag.

Bild på sidvagnsekipage.

Korvätartävling. Tjejen i mitten vann en t-shirt, dessutom fick hon behålla de korvar som blev över.

De ryska korvarna ser onekligen mer mättande ut än våra.

En glad finländare med motormössa.

Starkvaror förekom i ymniga mängder bland tälten.

Japp, gitarrspelande män finns även i Ryssland. Men det var varken Ledin eller Lundell på menyn.