Att ge sig själv ett uppdrag

Hur utvecklar man sitt bildseende och sina fotografiska färdigheter? Den tanken snurrade runt i skallen i våras när jag gick och drog barnvagn över slätten. Mitt fotande gick på tomgång och bestod mest i ett oräkneligt antal porträtt på den där killen som just nu sussade sött i sin vagn.

Nu så här när sommaren har tynat bort och bytts ut mot fuktig höst kan jag se två saker som gett mitt fotograferande en rejäl skjuts de senaste månaderna; en ny kamera och en hel räcka fotouppdrag.

Nya prylar är alltid spännande, men boosten de ger brukar vara relativt snabbt övergående. Att gå upp från Nikon D300 till Nikon D700 var både ett stort och ett litet kliv. Ett litet i så måtta att kamerorna är i princip identiska och alla knappar sitter där "de ska". Ett stort eftersom fullformatssensorn förändrar hur man jobbar med skärpedjupet.

Nåväl. Nyprylsboosten varade kanske någon månad. Sedan gällde det att hålla ångan uppe. Det var då jag kom på det här med fotouppdrag. Att tvinga sig själv ut i verkligheten med ett givet mål i sikte. Det kan vara att ta en bild om dagen, att göra en fotobok, att sikta mot en egen utställning som min kompis Joakim vars blogg du hittar här: http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/index.htm . Eller att kanske delta i den lokala fotoklubbens tävling med ett gäng nytagna bilder. För min del handlade det om att besöka lokala evenemang runt om i Blekinge och dokumentera begivelserna. Att helt enkelt göra fotoreportage.

Det första i raden blev Lövmarknaden i Karlskrona. Lövmarknaden har en lång tradition och består av en hel massa knallar och en ännu större massa med köpsugna blekingebor. Det är som göteborgaren skulle ha uttryckt saken: "knökfullt". Således perfekt för en oerfaren och lite lätt blyg amatörplåtare som ska leka dokumentärfotograf. För att göra det hela extra spännande avgränsade jag mig till att endast använda en glugg, Nikon 24-70 2.8 - inga långtelebilder alltså. Upp i ansiktet, ut med hakan, fram med motljusskyddet. Till attack!

I början kändes det lite jobbigt, särskilt som folk ryggade tillbaka när "jättekameran" åkte upp och seriebildstagningen matade på. Några frågade vilken tidning jag var från. Andra drog sig diskret undan så snart kameran dök upp.

Men efter en stund gick det lättare. Tricket var tvådelat, dels att vara kvick som en vessla så att ingen hinner reagera och dels genom att först söka ögonkontakt och le för att visa att allt är okej. Båda metoderna funkade bra.

Efter en och en halv timmas intensivt plåtande var det hela över. Lärorikt? Som sjutton. Här kommer bildbevis. 

Hur gör du för att utvecklas? Dela gärna med dig av dina tips eller funderingar i kommentatorsfältet nedan.

Megapixelmannen

Hej, jag heter Björn och jag är beroende. Av pixlar.

Lite så är det faktiskt – jag mår bra när jag får fotografera. Det är därför jag alltid har en Canon S90 skjutklar i bältet. För man vet ju aldrig när den där BILDEN dyker upp.

Karlskrona, en decemberdag 2010.

Till vardags är jag pappaledig. Eller var åtminstone. På måndag hägrar skrivbordet på Trossö igen. Då ska bokstäver staplas i långa rader och förhoppningsvis bilda något läsvärt. Ja, jag har Sveriges sjätte sexigaste arbete – journalist.

Det är lika bra att jag erkänner en sak till, jag är Nikonist. Ända sedan den där dagen för tjugo år sedan då en begagnad Nikon F601s med en 35-70-optik införskaffades på Expert i Varberg. Den röda linjen i gummihandtaget, känslan i reglagen, användarvänligheten. Ja, sedan dess har jag varit fast. D70s, D80, D300 och D700 - bra kameror hela högen.

Nikon F601, från 1990-kallt.

En fördel med Nikonkameror är att det är så himla trevliga människor som använder dem, kolla till exempel på www.d70sverige.se eller www.Nikonforum.se om du inte tror mig.

Vad är då syftet med den här bloggen? Ja det vetesjutton. Att ha någonstans att dryfta fotofunderingar kanske. Att sätta pränt på tankar kring foto och få feedback. Något i den stilen tror jag. Just nu funderar jag en del över det här med bröllopsfoto. Och hur man får sina bilder att se analoga ut fast de är digitala – och varför jag vill det.

Kvinna med barn, Karlskrona 1977. Eller om det var 2011.

 Vad funderar du på? 

En i gänget av nollor. Eller om det var ettor.

Jahapp. Då var man med i gänget. Bloggänget, alltså. Det tog lite tid men nu är det gjort.

Här kommer du att slippa att läsa recept på små runda kakor med röd sylt i. Inte heller tips om hur man enkelt går ner i vikt med hjälp av avkok från rödbetor ska belasta din viktstressade hjärna. Knappast heller politiska analyser av högerns, eller om det var vänsterns, nedrustning. Nä, det blir foto för hela slanten (100 spänn). Men någon exakt inriktning kan jag inte presentera just nu – det finns ju så mycket som är roligt att fotografera. Som gatumusikanter.

Eller brudpar.

För att inte tala om sköna motiv som dyker upp framför kameran när man är på resa.

Och nära och kära så klart.

Ja, du fattar nog.

Vi hörs väl snart igen? Då ska jag berätta lite mer om vem jag är. Det kommer bli spännande, jag lovar.