Pulkens tranor - några till

Hade bara snabbt ögnat genom bilderna från Pulken, när jag skrev förra inlägget.

Det var många bilder.

Med risk att trötta ut er,

 är här några till.

Min tanke var,

att försöka ta bilder,

som var lite annorlunda än de, som jag redan tagit.

En del är kanske ändå rätt  lika

vad jag visat tidigare.

Här några bilder med rörelseoskärpa..

Annorlunda hägerfotografering

Alla, som försökt fotografera hägrar, vet hur vaksamma och skygga de är.

När man upptäcker dem, har de oftast redan sett en själv och om inte avståndet är väl tilltaget, är de redan på väg att lyfta.

Ibland kan de förvisso stå och trycka en stund, för att se om man bara kommer att passera men om man stannar upp, flyger de genast iväg.

Hägerfotografering kräver alltså både lugn och tålamod förutom en viss kännedom om var de kan tänkas dyka upp.

Men ibland har man tur....

Bilderna i det här inlägget handlar dock varken om tur eller skicklighet.

Möjligen lokalkännedom.

De är alla tagna i en park i Köpenhamn, där det finns en stor hägerkoloni.

Ett hundratal hägrar bor och häckar i Frederiksbergs Have i centrala Köpenhamn.

De är följaktligen vana vid människor och alls icke så skygga, som man är van vid.

Efter vårt besök i Cisternerna gick vi över gatan (Roskildevej) in i parken.

När vi kom bort till dammen, där de brukar finnas, verkade det vara ovanligt få hägrar på plats.

Uppe i träden låg och satt förvisso en del fåglar.

När vi rundade ett hörn, uppenbarade sig förklaringen.

Där satt Erik omgiven av hägrar.

De satt i buskar och träd, rörde sig runt honom och några satt på bänken bredvid honom.

Erik, som är mer känd under namnet 'Hejremanden', har matat och tränat dem dem i 15 år.

Här har vi en man med både envishet, tålamod och kärlek till hägrarna.

Nu satt han på en bänk och plockade upp godbitar ur en plastkasse.

Han visade med handen, att han tyckte, att de skulle komma upp på parkbänken och då gjorde de det.

Hägrarna väntade tålmodigt.

Det krävs ömsesidig respekt och tålamod för vänskap.

Sedan åt de ur handen på honom.

Jag inledde ett långt samtal med  honom.

Samtidigt som vi pratade, tog jag några snabba bilder,

 allt medan två hägrar munhöggs i ett träd.

Så reste han sig och gick.

Jag hade tänkt försöka ta några snygga hägerporträtt men hägrarna följde efter Erik och där stod jag med min kamera och mina idéer men utan hägrar.

En ensam unghäger stod kvar vid vattenbrynet men när jag riktade mitt objektiv mot den, betedde den sig som hägrar brukar.

Den drog.

Jag fick nöja mig med att försöka fotografera fåglarna högt uppe i träden.

Maken var vid det laget rejält trött på mitt ideliga och långvariga fotograferande (som vanligt) och tyckte, att det var dags att återvända.

En häger på andra sidan vattnet en bit bort fick bli mitt sista motiv.

På vår väg tillbaka genom parken såg vi Erik på nytt.

Där satt han i det sällskap han nog föredrar.....

Farvel Erik og og tak for i dag!

Storspov

Storspoven har kommit för flera veckor sedan.

Jag har hört den men ännu inte sett den.

Bilderna i inlägget är tagna i fjor och någon året dessförinnan.

Nu hoppas och ser jag fram mot ännu en härlig vår och försommar i dess sällskap.

Tillbaka till Pulkens tranor

Yes!

Det blev ännu en tur till Pulken, där det fortfarande fanns tillräckligt med tranor för min smak.

Även om de var betydligt färre än tidigare räckte de mer än väl..

Jag föredrar faktiskt om de inte är allt för många, eftersom det annars är svårt att undgå att få med en kroppsdel från någon annan trana, än den man tänkt fotografera.

Nu försökte jag ta lite andra bilder än de jag redan tagit.

Men visst är det svårt att undvika att t.ex. fotografera de landande fåglarna, när de singlar ner.

Gärna då med långa slutartider.

Lika visst är det nästan omöjligt,

att låta bli att fotografera dem när de börjar buga,

hoppa eller dansa.

Även om det ibland ändå var lite trångt på dansgolvet.

Men några nya motiv blev det

och några gamla i ny skepnad.

Här ett inlägg från ett tidigare besök på Pulken 2015

och här från ännu tidigare besök.

Tofsvipa

Tofsvipan

är en av de fåglar, som är så vanliga, att man riskerar att inte se den.

Men  halleda.. den är ju fantastisk!

Fantastiskt vacker med sin metalliskt skimrande fjäderskrud .

Och så den där läckra tofsen.

Blicken icke att förglömma.

Gillar vatten,  precis som jag...

Somliga tycker nog, att den är lite störig i sitt eviga skriande men för mig  är dess vårskri nog Vårskriket nummer ett.

Jag saknar fortfarande den där perfekta bilden på tofsvipor, som far fram som perfekt synkade stridsplan.

(Hade några, som försvann i en hårddiskkrasch men hoppas på nya.)

Och så har den ett härligt temperament.

Och kaxigheten är inte bara ett spel för galleriet utan en äkta Kaxighet.

För vem var det, som hängde kvar och utmanade havsörnen, när alla andra dragit om inte tofsvipan?

Några bilder på ungarna kan jag inte motstå.

Föräldrarna må vara kaxiga men hallå...!

Vem kollade var de små här höll hus?

Inga vuxna fåglar syntes i närheten.

Och framåt sommaren, när de samlat ihop sig, är deras gemensamma turer över sjön i en helt egen klass.

Snabbt drar de ut, vänder upp och landar igen.

Vilka bilder man skulle kunna få.....

Eftersom den är så vanlig, har det blivit en hel del bilder, som kanske överskrider den gängse fågelfotomallen

och

 jag vill visa några här.