En ganska vanlig dag

Efter evigheter av gråa, mulna dagar uppenbarade sig äntligen solen.

Lämpligt, eftersom jag och likaledes fotointresserade väninnan planerat in en efterlängtad fotoutflykt.

Jag hann fylla på fågelautomaten innan vi åkte och medan jag väntade, passade jag på att ta några bilder i det fina motljuset.

Och plötsligt kom den lika efterlängtade entitan.

Den som inte varit här på två år.

Det bådar gott.

När vi kommit fram till målet för vår utflykt, hade ljuset redan sinat men en gul vassrugge med några nyponbuskar lyste ändå upp och triggade fotolusten.

Skarvarna är aldrig fel.

Men det blir nog till att återkomma....

Vinterfåglar 2014

Hade tänkt göra en sammanfattning av mitt fågelfotograferande under året som gick.

Börjar med två vinterfåglar.

Vinterfåglar är ju så mycket mer än småfåglarna vid matningen i trädgården.

Det är framför allt de, som inte finns eller syns i min närhet under sommarhalvåret men som flyttar hit när det börjar bli kallt.

Årets första glädjekick blev, när jag efter långt och länge lyckades hitta salskrakar.

Hade i och för sig sett sådana på långt avstånd men jag ville ju ha bättre bilder och behövde komma närmre. Mycket närmre.

Första mötena blev korta.

Den lilla flocken lyfte redan innan jag kom fram till platsen, där jag hoppades hitta dem.

Jag hörde dem på avstånd komma flygande mot mig och hann precis få upp kameran när de passerade.

Nöjd för att jag äntligen träffat rätt och lite irriterad för att jag tydligen inte var ensam i trakten.

Skåne är tättbefolkat....

Det var i alla fall en bekräftelse på, att de fanns där jag trott.

Det blev många besök i trakten, innan jag såg dem igen och jag hade nästan gett upp hoppet.

På avstånd kunde jag  någon gång se dem simma omkring bland änder och sothöns men alltför långt borta.

Eller bakom täta vassruggar, där de endast med svårighet kunde skymtas korta ögonblick.

Att försöka närma mig dem var inte att tänka på.

Men till slut hade jag hittat ett ställe, där jag kunde lägga mig ner och vänta in dem.

Sedan gällde det bara, dels att jag kom först och dels, att de faktiskt skulle dyka upp.

Kanske kan ni ana, att det både blev åtskilliga besök och timmar i kyla och väta utan en skymt av skönheterna.

Å andra sidan blev det många bilder på både sothönor och storskrakar medan jag väntade...

Och när de väl kom, var de ändå oftast för långt borta.

Hade mest hela tiden huvudet i fel riktning.

Och efter att ha legat på magen var armarna som spagetti, så bilderna blev, trots alla förberedelser och arrangemang,  alls inte så skarpa som jag önskat.

Nu gäller det:
Ska jag hitta dem den här vintern också?

Ska jag lyckas ta bilderna jag vill?

Ska jag frysa ihjäl på kuppen?

Den andra arten, som också var en ny bekantskap för mig, var strömstare.

I mångt och mycket samma letande längs vattendrag men istället för att ligga och vänta, blev min strategi att åla omkring.

Detta för att strömstarana är ofantligt mycket rörligare än salskrakarna.

Om inte skrakarna blir skrämda, kan de simma omkring ganska länge på samma ställe.

Strömstararna rör sig oupphörligen.

Hoppar upp på en sten eller gren, dyker ner i vattnet, står en stund i det rörliga vattnet innan de flyger  iväg en bit.

Inom synhåll men utom fotoavstånd.

I den risiga strandvegetationen, där de flesta av mina bilder är tagna, betydde det också, att även om fågeln ibland faktiskt kom lite närmre mig, så hamnade den alltför ofta bakom någon liten gren eller grästuss.

Då gällde det, att snabbt åla en bit i sidled bara för att erfara, att fågeln då redan flyttat sig en bit till.

Frustrerande värre.

Likt näcken, som lockade sitt offer längre och längre bort, fick strömstaren mig att ömsom krypa ömsom åla allt längre bort längs ån.

Men trots att jag är rysligt glad för både salskrake- och strömstarebilderna,

vill jag förstås försöka ta bilder, som är åtminstone snäppet bättre.

För här finns mycket att förbättra.

ISO-talen var genomgående höga men trots det brister skärpan.

Flera av fotoställena låg så, att solens strålar knappt trängde fram, så de där evigt höga och irriterande ISO-talen är därefter. Slutartiderna allt för långa för att handhålla ett tungt objektiv i timmar.

Att krypa omkring med stativet lockade inte.

Den åtråvärda ökade närheten är inte lätt att åstadkomma.

Salskraken simmar där den simmar, vilket sällan är helt nära den strandbrink, där jag placerat mig väl dold under kamoväv och strömstaren rör sig alltså oavbrutet.

Men med tålamod och lite tur hoppas jag komma liiite närmre än jag gjorde ifjor.

Det finns ju gott om utrymme för förbättringar men frågan är om jag ska lyckas.

Jag hoppas förstås, att jag lärt mig något under året och några nya tillbehör kanske kan bidra till bättre resultat.

Om inte, ser jag i alla fall fram mot många kalla och spännande timmar vid stranden.

På väg

Vart?

Varför?

Vi befinner oss ständigt i rörelse.

Om inte fysiskt, så i tanken.

Ibland i riktning mot något annat, något bättre.

Ibland kanske följer man kanske bara flocken.

Vinterfåglar i trädgården

Ännu är det ingen större aktivitet vid den fågelautomat vi hängt upp i trädgården.

Men efter några dagar var den ändå tom och jag tänkte passa på, att testa några saker,

när jag var ute och fyllde den.

Har fått en del kommentarer om att mina ISOn är i högsta laget och att bilderna är brusiga,

vilket jag håller med om.

Så nu tänkte jag, trots dåligt ljus, prova med lägre ISO ännu en gång.

Dessutom hade jag fått tipset, att stänga av kamerans brusreducering och istället ta bort bruset i efterbehandlingen.

Målsättningen bildmässigt var, att försöka få några bättre flygbilder på nötväckan, som aldrig tackar nej till solrosfrön och som är en tacksam, om än snabbvingad, modell.

Det låga ISOt fick jag rask skruva upp igen.

De långa slutartider jag annars tvingades till,

gjorde det stört omöjligt för mig att få skärpa på den flygande fågeln.

Bruset kom som ett brev på posten.

Och det där med att fixa brusreduceringen i efterhand klarade jag alls icke.

Slutresultatet blev både oskarpa och brusiga bilder.

Bilden ovan på nötväckan var en av de bättre.

Tagen med lågt ISO och relativt lång slutartid.

Men den flyger förstås inte....

När jag kommit in och försökt göra det bästa av dagens skörd, 

tänkte jag jämföra resultatet med gamla bilder.

Istället fastnade jag i några frågor kring tidigare års fotografering av vinterfåglar.

Vad har jag lyckats resp. misslyckats med?

Vad kan jag göra för att få bättre bilder i år?

Vilka bilder vill jag ta?

En målsättning har jag redan nämnt: Bättre flygbilder på bl.a nötväckan.

Men det den stora frågan när jag tittade var:

Undrar vem, som kommer att dyka upp den här vintern?

Vad kommer att hamna på minneskortet och hur?

Pilfink,

gråsparv,

rödhake,

grönfink,

blåmes

och talgoxe

har vi året om men det är framför allt vintertid, som jag tar mig tid att fotografera dem..

Koltrastar har vi också gott om men de bjuder sällan på spontana fototillfällen utom på vintern, då de inte är lika snabba att ta till flykten som annars.

Domherrar ser vi sällan på vintern men de finns å andra sidan i trädgården både vår och höst.

På våren siter de i hasselsnåren

och på hösten länsar de lönnarna på deras frukter.

Det skulle onekligen sitta bra med en klassik julkortsbild på rödbröstade domherrar..

Fasaner finns i riklig mängd på fälten runt om oss och framåt höstkanten drar de sig in i trädgården för att söka skydd och föda.

När vi matar småfåglarna, kommer de fram och plockar upp allt det, som ratas eller tappas under automaten.

När det blir riktigt kallt får de egen mat men de är både vaksamma och skygga och flyger bort med ett brak eller lägger benen på ryggen och springer snabbt in i den täta vegetationen vid minsta rörelse.

Tur det kanske, för förutom hotande rovdjur finns det en del,

som lyriskt börjar prata om fasansoppa, när de ser mina bilder.

Fasanerna får för övrigt ofta sällskap av trastarna,

som troligen drar nytta av sina större kompisars sprättande.

Till viss förtret för mig, för jag har fått alldeles för många fasanbilder förstörda,

eftersom en koltrast dykt upp mellan mig och fasanerna.

Entitan är en sällsynt men välkommen gäst, som inte synts till på länge.

Önskefågeln nummer ett är nog steglitsen.

Den kom några gånger för flera år sedan men har inte setts de sista vintrarna.

Stenknäcken är däremot en regelbunden gäst och kommer ofta samtidigt med bergfinkarna.

Den tillhör de hetsigas skara och önskebilden är nog en riktig slagsmålsbild, där snön ryker.

Bergfink.

Rovfåglarna hör vintern till, då de ofta sitter i de höga träden.

Här en duvhök strax ovanför automaten fotograferad genom köksfönstret, vilket inte alls fungerar med våra blåsta glas.

Tänk om jag den kunde landa där, när jag står på pass.... 

Glador och vråkar skymtar vi regelbundet, genom fönstren eller då de lyfter, när vi visar oss på gården.

Men om det blir en riktig vargavinter händer det, att de går ner för att försöka hitta något gott.

Det har hänt, att de bråkat om späckbitarna, som vi hänger upp.

En kall vinter la vi ut lite godbitar åt dem, vilket de tackade för och tog emot.

Utanför vår lilla by syns ibland havsörn.

Två havsörnar, några glador och en fjällvråk hade hittat något ätbart långt ute på fältet strax bortom trädgården.

Ett sånt här tillfälle får jag ju inte missa om det dyker upp igen...

Den sista bilden är inte tagen i vår egen trädgård utan hos en god vän en bit härifrån,

där det bjöds på riktig fest med både mat och underhållning en snörik vinter.

Det ska bli riktigt spännande, att se vad den här vintern kommer att bjuda på.

Variation på tema

Finns det någon vettig människa, som skulle ge sig ut och fotografera fåglar en gråmulen, mörk och regnig novemberdag, när klockan dessutom med råge passerat 16.00?

Troligen inte. Men det är i alla fall vad jag gjorde.

Jag åkte till Torup för att titta på Wofgangs bilder från Abisko, som visas där i november.

Jag är ingen resenär, så en resa på en mil med möjlighet att indirekt resa därifrån vidare till Abisko i Wolfgangs sällskap kunde jag inte motstå.

Efter att ha beundrat bilderna av den storslagna norrländska naturen, gick jag ut i den skånska bokskogen. Bokskogen men stort B. Malmöbornas rekreationsområde nummer ett.

Hade tänkt promenera runt och återuppliva gamla minnen från den tid, när jag själv bodde 'i stan' och ofta åkte hit. Men klockan hade sprungit iväg och det hade redan börjat skymma när jag kom ut.

Alldeles framför det gamla magasinet, där bilderna hänger, finns en liten damm med gräsänder.

OK! Det fick duga! För några foton var jag ju tvungen att ta.

Det finns fortfarande lite färg kvar i skogen och jag hoppades kunna hitta både en spegling av densamma och någon vinkel, där gräsänderna skulle kunna placeras i speglingen. När jag gått runt dammen uppenbarades Motivet. Ett fönster i byggnaden gav en läcker spegling, som avvek i både färg och form från trädens spegling.

Jag hann med en serie ganska likartade bilder med änderna mer eller mindre i speglingen innan det blev rikligt mörkt.