Personliga naturbilder

Har tänkt gå med i gruppen Personliga naturbilder ,

vilket fick mig att fundera över vad en personlig naturbild egentligen är.

Och är mina bilder tillräckligt personliga?

Gruppen visade sig ha en egen tydlig definition:

"Den personliga bilden är när fotografen presenterar sina egna tankar i bilden, där det inte endast är motivet som styr bilden utan det handlar mer om tolkningar än avbildningar ."

Mina tankar spann vidare och jag valde ut några bilder, som jag själv tyckte var representativa för mitt fotograferande. Sedan satte jag mig ner och skrev ner mina funderingar över vad en 'personlig naturbild' kan tänkas vara.

Vem avgör om bilden är personlig?

Den, som har tagit den och som tycker, att den egna bilden ger en fin beskrivning av hur hen upplevde motivet?

Eller den, som tittar på bilden? Den, som krasst kan avfärda fotografens upplevelse med att bilden är banal eller kanske vykortsliknande alternativt tycka, att bilden ger uttryck för något mer. Något eget? Kanske rentav en egen bildstil.

Finns det något facit för vems åsikt som gäller?

Idag landade ett nytt nummer av Fotosidan Magasin i min brevlåda.

Några rader i ledaren om att hitta en egen bildstil fick mig, att ta fram mina nedklottrade rader och bilder igen.

Vad är en egentligen 'personlig naturbild'?

Och vad utmärker en 'personlig bildstil'?

Är det med nödvändighet samma sak?

John Szarkowski myntade begreppen 'Mirrors and Windows', där det 'windows' representerar en bild (eller typ av bildskapande), där motivet avbildas rakt av, medan 'mirrors' speglar fotografens syn på eller känslor inför motivet och där fotografen också vill tolka och sätta sin egen prägel på det.

Klart som korvspad och precis det, som gruppens definition innebär.

Men ändå, hur och vad innebär det i klartext?

Ligger tolkandet i formen, i utförandet? Sättet att avbilda? Att hitta en teknik för att medvetet förstärka eller förmedla det man själv upplever?

För inte räcker det med att själv känna något inför det man fotograferar ?

Betyder det personliga, att skaparen har något alldeles eget uttryck, en egen bildstil, ett slags signum, som också gör, att det är lätt att identifiera vem som tagit bilden?

Att frångå det för tillfället tongivande sättet att avbilda den aktuella typen av motiv?

Att gå över gränsen och ev. låna från andra stilar?

Kan det vara det långa slutartider, oskärpa i form av ICM (Intentional Camera Movement eller skakisar, som det ibland kallas på svenska), vertikalpanorering av stammar, medveten felfokusering eller liknande?

Eller kan det vara sättet att komponera bilden : Val av brännvid, bildvinkel eller utsnitt?

Kan det handla om färg- eller ljusåtergivning?

Blir bilden mer personlig, om man avviker från en neutral återgivning i exponeringen. Blir dova, kanske rentav svarta bilder med mycket brus och korn eller tvärtom ljusa nästan utfrätta, kontrastlösa diton mer personliga än bilder med kanske mer korrekt och neutral återgivning av det befintliga ljuset och färgerna?

Eller skapas kanske det egna uttrycket i efterbehandlingen?

Problemet som jag ser det är, att dessa ursprungligen väldigt medvetna medel för uttrycka något eget, lätt blir till trender och kopieras, där det 'personliga' tenderar att blir urvattnat och opersonligt, även om efterföljarna nog varit uppriktiga i sitt uppsåt.

Men vi är alla påverkade av någon eller något. Medvetet eller omedvetet.

Jag avser inte medveten plagiering av en stil.

Kanske är det sättet, att i sitt inre vända och blanda alla intryck tillsammans med egna tankar och tidigare upplevelser i den mortel, som är den egna personligheten, som resulterar i det där speciella. Det, som blir det personliga uttrycket i det man skapar?

Eller ligger det personliga helt enkelt i själva valet av motiv?

Att ett motiv, som betyder något speciellt för fotografen med automatik ger en personlig bild?

Eller är tidpunkten för bildskapandet avgörande:

En bild tagen vid ett speciellt tillfälle, i en speciell känsla kommer att spegla fotografens syn på sitt motiv.

Kan någon annan i så fall se eller känna, att det finns något mer än det direkt avbildade i bilden?

Att den speglar känslor eller en egen mycket speciell upplevelse?

Behöver någon annan kunna se det?

Svaret finns i ordet 'spegla', så som Szarkowski definierar det.

Men vem ser vad i spegeln?

Tillbaka till ruta ett.

Kanske ligger det personliga i något mycket mer svårfångat.

Att oberoende av motiv eller metod lyckas förmedla en känsla.

En känsla, som väcker något också hos betraktaren, oavsett om det handlar om sprudlande glädje, vemod eller sorg och smärta. En känsla , som kanske inte alls är densamma som den fotografen hade när bilden togs. Där resulatet blir en bild, som knyter an till något hos betraktaren. En bild, där det personliga blir allmängiltigt och berör.

De flesta av de utvalda bilderna kanske inte är de allra mest personliga i ordets djupaste bemärkelse men det är ett urval bilder, som jag tror är typiska för mig. Dessutom är det bilder, som betyder något för mig. Som jag laddat med mina känslor och tankar.

Den mest personliga bilden är den sista bilden på gräsanden.

Så personlig, att jag tvekade att använda den här. Den är tagen vid en tidpunkt när hela livet och dess vara eller inte vara stod på sin spets.

För mig är detta den kanske också vackraste bild jag tagit.

Men kan någon annan förnimma eller uppleva den känslan?

Hägern

När jag sist gick ut att vandra

mötte jag bland många andra

först en herre stolt och tvär.

Han agerade så här:

"Det var väldigt vad du glor.

Har du aldrig sett en häger förr?"

"Jodå.  Men jag skulle vilja ta några bilder på dig, om du inte misstycker."

"På mig?
Varför då?"

 "För att du är så vacker."

"Vacker? Jag? Lika vacker som en mulen novembergorgon.  En grådaskig raggig figur, som mest liknar en gammal raggsocka.

Dessutom blir jag aldrig bra på bild."

"Nu är du dum.

Du ÄR vacker."

"Va?

Nu blir jag generad."

"Tidlöst skön. Elegant. Personlig."

"Löjligt!

Det tror jag nog inte riktigt på.

Du bara smickrar mig för att  få som du vill."

"Verkligen inte.

Du är som en punkare och primadonna på samma gång.

Dessutom är du en fantastisk modell."

"Äsch, nu driver du med mig."

"Nej, du är strålande!

Men tyvärr börjar ljuset bli alltför skarpt och gör dig nog inte rättvisa.

Är det OK om jag kommer tillbaka en annan dag?"

"Det är helt OK. Trevligt att råkas."

Bakgrunden till bildserien är som följer.

Jag hade skjutsat maken till jobbet en tidig vårmorgon. På vägen passerade vi ett litet vattendrag, där jag tidigare sett häger, så jag stannade till på tillbakavägen för att se om jag skulle kunna hitta den och kanske få några bilder i det tidiga morgonljuset.

Jag fann hägern på ungefär samma ställe, som jag tidigare sett den. Kröp ihop och smög långsamt fram mot den. Intog position inne i ett litet buskage en bit bort från hägern, som naturligtvis hade full koll på mig. Tog några bilder och reagerade på 'slipsen'.

Jag funderade över om detta bara var en ovanlig teckning på densamma eller om fågeln möjligen använde halskråset till att signalera till mig, att den tyckte, att jag var väl närgången.

Som om den sa: Du, kom inte närmre. Vi är faktiskt två!

Så hängde vi där några timmar medan jag väntade på att solen skulle stiga så högt, att den skulle lysa längs vattnet och rakt på hägern, som hela tiden hade ett öga på mig. Det var ruskigt obekvämt och när hägern sackade ihop, passade jag på att slappna av för ett ögonblick, varvid jag missade morgonens event.

För hägern hade inte slappnat av.

Med fisken i näbben blängde den lite på mig, som om den ville påpeka det ofina i mitt närgångna intresse, varpå den spatserade iväg för att åtminstone få äta sin frukost i fred.

Jag kunde se den mellan buskarna en bit bort, just när solens strålar passerade längs bäcken.

Kort därefter flög den iväg och jag fick ännu en av alla dessa flyktbilder och antog, att tillfället var borta för den här gången.

Eftersom jag aldrig riktigt kollat av området, passade jag på att följa stranden en bit. På min väg såg jag en skugga över mig. Det var hägern som återvände.

Den slog sig ner i en trädtopp bara en kort bit bort. Tyvärr var det en massa vegetation mellan mig och hägern, så jag frågade lite försiktigt, om han inte skulle kunna tänka sig att flytta sig bara en liten, liten bit åt endera hållet. Det var upptakten till det samtal, som sedan utspann sig.

Resten är historia.

Höstfåglar

Hösten har bjudit på många fina dagar.

Alldeles för fina för att inte passa på att njuta.

För drygt en vecka sedan åkte jag till Vombs ängar.

Där rastade bland annat en stor flock med ljungpipare innan de gav sig av vidare söderut..

Då och då  lyfte hela flocken, virvlade runt över landskapet, varpå de landade på samma ställe. 

Kvar satt några enkelbeckasiner och en till synes ensam brushane. 

Så småningom drog beckasinerna iväg.

Fast fåglarna var på väg bort, var det lätt att känna känslan av hur det är här när de kommer tillbaka på våren.

De stora flockarna, som virvlade runt.

Gässens kacklande bandat med vipornas skriande och några vadares gälla skrik.

Hemma i trädgården har vi nu satt upp den första foderautomaten till småfåglarna.

Hittills har de haft mat på naturlig väg, så eg. var nog automaten mest till för min egen skull....

Pilfinkarna intog den omedelbart.

Grönfinkarna fortsatte länsa nyponbusken.

Det gäller att passa på medan det finns något kvar av godbitarna. Frö i automaterna kommer det att finnas hela vintern!

Men nötväckan försåg sig.

Och laddade sitt skafferi inför vintern.

Som om han inte litade på mig.

Talgoxen och blåmesarna fortsatte att själv förse sig med föda så länge det går.

När jag fyllde på mat idag dök nötväckan upp omgående.

Dilemmat med fotograferandet vid foderautomaten är att det är betydligt roligare att fotografera än att senare ta fram och titta på just matbilderna.

Dessutom blir det ofta ganska många bilder, varav de flesta ganska snabbt hamnar i papperskorgen.

Så det gäller att (försöka) begränsa sig.

Jag studerade nötväckans flängande en stund i insikt om att när småfåglarnas kiv blir den enda förnöjelsen, kommer det nog att rassla i kameran framför matplatserna.

 När jag återgick jag till mina sysslor fortsatte väckan sitt idoga samlande..

Skafferiet är stort och vintern kan bli både lång och kall.

Regnig onsdagslek med sommarfåglar

 Idag är det mörkt och trist.

Jag fortsatte mitt lika trista rensande på datorn.

Hittade en tveksamt godkänd bild på gärdsmygen vid vattenbrynet, där dess spegelbild var klart skarpare än den verkliga fågeln.

 Men bilden hade en skön symmetri.

Jag beskar den, så att den framhävdes.

Fick för mig att mörka bakgrunden, så att några störande fläckar försvann.

Och... varför inte rotera bilden?

Tänkt och gjort.

Så hade jag lyckats förvandla lite novembertristess till en stunds förnöjelse.

Det krävs faktiskt ganska lite.

Fast rensningsarbetet förblev förstås  ogjort.

Och jo, bilden fick ligga kvar.

Den vår de svaga kalla höst

Tillbaka till ordningen!

Eller ...?

För nog kändes det lite märkligt, att i början av november stå på gårdsplanen och förnimma en känsla av vår.

Det var 14 grader varmt, fåglarna sjöng och luften var full av surrande och sötma.

Det som fångade mitt intresse denna dag var inte fåglarna utan det, som surrade vid huset.

Fasaden är täckt av murgröna, som blommar nu och eftersom nektarutbudet så här års är begränsat, hade nog traktens alla insekter hittat dit........

Jag plockade fram makrot, som jag inte använt på hela sommaren och ordentligt ringrostig insåg jag, att övning var av nöden tvunget.

Objektivet hade inte begat ihop men aj, så svårt jag hade med det korta skärpedjupet.

Men ack så roligt och vårkänslorna var en bonus.

För den, som inte känner till murgröna mer än som en krukväxt kan jag berätta,  att den faktiskt är en härdig växt i vårt klimat. Åtminstone i landets sydligare delar.

I mina egna trakter här i Skåne täcker den gärna in både mark, fasader, träd och allt annat den kan klänga på med hjälp av sina sugfötter.

När den blivit några år, inleder den en ny vuxen fas och börjar bilda skott, som saknar sugfötterna men som istället växer ut till buskliknande grenar med annorlunda bladform och som sätter blom.

På så sätt kan den bilda trädliknande plantor med relativt grova grenar, som växer ut i det fria.

Om man tar en stickning från dessa delar, får man en planta med alla den vuxna formens egenskaper, som alltså kommer att förbli buskliknande utan förmåga att utveckla luftrötterna men blomma och bära frukt.

I vår egen trädgård satte jag för många år sedan ett antal sticklingar, som nu etablerat sig och täcker både mark, byggnader och också börjat klättra upp i träden.

Sedan de börjat blomma och sätta frö hittar jag nu också ständigt nya små fröplantor och jag undrar om hela trädgården, om ingen bromsar dess framfart, så småningom kommer att vara helt inhöljd i murgröna.