Om jag skarvar

Vi åkte till sydkusten i arla morgonstund i förhoppning om att hitta rastande vadare. Ankom före soluppgången och smög ner till en på förhand utvald plats. Ute i vattnet fanns mängder av måsfåglar, gäss och skarvar. Trots våra bemödanden flög de naturligtvis iväg när vi kom.

Efter ett tag återkom skrattmåsar och någon trut. Efter ytterligare någon timme började skarvarna närma sig. Givetvis var de fullt medvetna om vår närvaro och fyllde på stenarna utifrån med full koll på oss. Trots det, var de något närmre än vad jag tidigare fått möjlighet till och eftersom jag gillar att fotografera dem tog jag tacksamt mot fototillfället.

Det är nu jag skulle kunna skarva om mitt val av uttryck.

Vad tycker ni om uttrycket på dessa urtidsliknade stora vackra fåglar?

Jag försökte göra dem lite måleriska och lite mystiska.

Så som jag upplever dem.

Men sanningen är en annan.

Det var fortfarande lite skumt och jag tyckte, att jag såg ovanligt dåligt i sökaren. Det var mindre skärpa än vanligt. Jag antog, att jag hade andats i sökaren medan jag väntat. Det har ju hänt förut. Jag har alltid svårt att avgöra bildernas kvalitet på displayen men när jag zoomade in tyckte jag mig se detaljer och gissade, att skärpan satt rätt men nog såg det lite märkligt ut?

Så jag vände på kameran och kunde konstatera, att linsen var alldeles igenimmad!

Ridå!
Jag hade tagit väldigt många bilder, som jag trott på.

I samma stund (kanske just för att jag rörde mig?) flög skarvarna.

Så småningom kom några tillbaka om än inte lika nära men då var ljuset redan skarpt och de bjöd heller inte på samma fina poser.

Dessutom fortsatte linsen att imma igen successivt, så en del effekten återkom. Eller ska jag säga defekten?

När jag kom hem och kollade på bilderna suckade jag djupt. Oj, så bra de dimmiga skulle kunnat bli...

Självbedrägeri förstås. Så som det ofta är, när man missat ett fototillfälle. Givetvis skulle just dessa bilder ha blivit kanon... Ja, ja. Känns det igen?

Men jag försökte 'rädda' några av bilderna och när mitt öga vant sig vid det oskarpa, började jag faktiskt gillla uttrycket. Så mycket, att jag, när jag övergick till de sist tagna bilderna, föredrog de första oskarpa. Så nu funderar jag över om och hur jag medvetet skulle kunna åstadkomma uttrycket men ändå få lite mer skärpa på valda ställen.

Vad säger ni? Är de första bilderna bara kass eller finns det någon, som delar min uppfattning?

Hur som helst måste jag försöka försöka få till de bilder jag ville ha.

Och vadarna?

Ja, några gluttsnäppor skyndade förbi, så också den ursprungliga målsättningen är kvar.

Svarthakedopping i mer eller mindre ljus.

En av de arter jag aldrig sett var tills nyligen svarthakedopping.

Detta trots att jag tagit mig till platser, där de observerats. Möjligen är många av de uppgifter jag lägger på minnet, rapporterade av erfarna fågelskådare, som kanske också sett fåglarna i sina tubkikare. När jag, dessutom för det mesta någon dag senare, kommer till platsen inte ser jag ofta inte en skymt av fågeln ifråga.

Så har det varit med svarthakedoppingen.

Följaktligen var arten en av de, som jag hoppats få se vid Hornborgasjön. Jag hittade inga och en vänlig man från trakten bekräftade, att jag nog var åtminstone en vecka för sent. Men han berättade också, att det brukade ligga ett doppingpar i en damm inte så långt bort.

 När vi lämnade sjön körde vi den väg jag fått anvisad, ivrigt spejande efter den där 'Dammen', osäker på om jag rätt memorat dess läge. Så såg jag något som kunde stämma på beskrivningen och i vattnet låg två doppingliknande fåglar.

Jag fick maken att stanna bilen och skyndade tillbaka. Redan på avstånd kunde jag se en av fåglarna lyfta och flyga iväg. Försiktigt närmade jag mig dammen och i rädsla av att skrämma upp den kvarvarande fågeln kröp och ålade jag mig fram mot vattnet. (Kan avslöja, att gräset var vått och marken sur och att jag inte alls var klädd för den typen av aktiviteter. Men det skänkte jag inte en tanke på. Då.) Framme vid dammkanten kunde jag konstatera, att det var en svarthakedopping. Efter att ha krupit runt dammen för att få så bra ljusförhållande som möjligt i det skarpa solljuset, blev det i alla fall några godkända bilder och jag ålade mig tillbaka till maken, som under tiden hade kommit tillbaka och nu väntade vid vägkanten. Hans kommentar över mina förehavanden var inte nådig men jag var lycklig! Jag hade äntligen sett den där svarthakedoppingen!

Vid ett senare tillfälle stannade vi till vid en liten skogssjö.

Det hade börjat skymma men jag kunde se, att några fåglar simmade på andra sidan sjön. Jag tog kameran och följde en stig i riktning mot dem. 

Här fanns det buskar och annat att huka bakom och jag kom ganska nära. I skumrasket kunde jag urskilja en liten doppingfamilj.

Några ungar låg intill stranden medan en vuxen fågel förflyttade sig på sjön.

Det var tyst och mörkt .

Det enda, som bröt stillheten var några knipor, som jagade varandra över sjön.

Kvällens plask stod en gräsand för.

Bilderna blev inga fullträffar. Trots det värderar jag dem betydligt högre än de närgångna och betydligt skarpare porträtten några dagar tidigare.

Kanske för att min egen naturupplevelse av att oväntat hitta doppingarna ute i skogen en stilla sommarkväll var så mycket större jämfört med den där dammen längs vägen några dagar tidigare.

Eller helt enkelt för att jag själv föredrar den typen av bilder framför ett rent artporträtt.

Vad säger ni?

Hornborgasjön i juli

Kunde det vara nåt?

Min enda erfarenhet av sjön var det besök vi gjorde i trantid i fjol.

Då landade vi vid den plats, som kallas Trandansen.

Jag blev fascinerad av de stora fåglarna men rätt besviken på miljön där.

Jag visste redan då, att det fanns flera ställen runt sjön, där man kunde titta på både tranor och andra fåglar men vi hade åkt över dagen och mitt sällskap var inte fågelintresserad, så det var raka spåret hem efter några timmar i regnet.

I år hoppades jag förgäves hela våren på att kunna åka dit.

Men nu skulle vi iväg på en minisemester, så vad kunde vara lämpligare än att åtminstone reka runt sjön. För tidpunkten kunde förstås ha varit bättre vald.

De flesta av de häckande fåglarna var klara och låg nu redan för långt ut i sjön för att jag skulle kunna se eller fotografera dem men besöket bjöd ändå på fågelfest.

Den här gången valde vi den vackra Fågeludden som utgångspunkt för utflykter runt sjön.

 Det var väl ordnat för tvåbenta. Den enda, som kunde beklaga sig var väl hunden, som inte var välkommen in på betesmarkerna, vilket också begränsade våra promenadmöjligheter något.

Tyvärr kom jag hem med nästan enbart fågelbilder, eftersom det fasta fågeltelet satt på kameran mest hela tiden men här är några av dem.

De allra flesta bilderna är rena artporträtt, som de här på vad jag trodde vara sävsångare när jag tog bilderna.

Nu är jag osäker.

Är det ens samma art?

Framför allt blev det många bilder på gulärlor

och svalor,

som födosökte över de vackra ängarna.

Liksom av svalungar, som väntade på att bli serverade. 

En rödbena hade sitt revir i närheten och poserade villigt.

När jag kom lite för nära flyttade hon (?) sig en bit men landade lite längre bort

och det blev många bilder på hen.

Örnar passerade över oss och några fiskgjusar kunde ses på allt för långt avstånd.

På ett ställe såg jag en gul vinge, ung steglits?? 

Tyvärr hittade jag inga fler.

Däremot fanns en flock med sådana här.

Men vad är det?

I kvällningen bytte jag i alla fall objektiv en stund

liksom en tidig morgon.

Det blev ytterligare några gulärlsbilder innan hemfärden.

Och när jag kom hem såg jag denna steglits på en av dem.

Medan jag fokuserade på några av gulärlorna såg jag, att det satt fåglar lite varstans men utgick väl från att alla var ärlor... tja.

Och steglits, som jag fortfarande inte har någon bra bild på.....