Upplevelserik fotoresa

Vi åkte till Hornborgasjön.

De flesta tranorna hade dragit vidare men det var inte i första hand för deras skull vi åkt dit, så jag blev inte speciellt besviken.

Vi tog oss istället till Fågeludden, där jag tillbringade några timmar i ett av gömslena.

Inte så långt därifrån höll ett skäggdoppingpar på att förbereda sitt rede.

De byggde och bevakade sitt bygge.

Men framför allt är detta skrattmåsarnas område.

De gnabbades, bråkade, vänslades och parade sig.

Luften var fylld av ett öronbedövande myller av skrin och skrän och fladdrande vingar.

Jag fyllde minneskorten med måsbilder och mestadels ganska trista eller undermåliga  doppingdito.

Laddade över dem på den medhavda laptopen och kunde konstatera, att dess uppladdning var nästan noll när jag var klar, varpå den inte gick att ladda upp igen.

Dagen därpå åkte vi till en göl, där jag fotograferade svarthakedopping i fjor.

Paret var tillbaka och jag blev lika blöt nu som då men fick betydligt bättre bilder.

Därefter åkte vi vidare till en liten sjö, som jag letade efter redan förra året men inte hittade då.

Ett par svarthakedoppingar spelade och parade sig helt nära.

Emellanåt dök en tredje dopping upp och ville vara med i leken. Men han (?) blev bryskt ivägkörd.

Jag frossade i fototillfällen, som aldrig tidigare.

Kameran tycktes också bli överhettad.

Med jämna mellanrum upplyste den mig om att den var 'upptagen' med annat.

Och detta givetvis när det 'hettade till' som mest.

Gissade, att det minneskort jag använde, var av det långsamma slaget.

På nytt fyllde jag kortet. Nu med bilder, som fick mig att jubla.

Porträtt och actionbilder på doppingarna.

Riktigt bra bilder, verkade det som!

Tillbaka till vårt logi inventerade jag mina medhavda minneskort och såg, att ett av dem inte var formaterat.

Lika bra att göra det på en gång, så jag inte skulle behöva göra det på plats när jag behövde det.

Efter formateringen skulle jag kolla, att det var tomt men det var det inte.

De gamla bilderna var kvar!

Så vad i helsicke hade jag då raderat?

Som ni nog kan gissa, hade jag tömt kortet, som innehöll de där bilderna, som jag trott på!

(Det finns plats för två kort.)

Jag fattade ingenting men när insikten kom, höll jag på att falla ihop.

Jag blev alldeles tom.

Kände mig lika formaterad som kortet.

Jag försökte intala mig, att kanske, kanske skulle bilderna gå att rädda...

Till slut bestämde vi oss för att ändra våra planer och köra tillbaks till sjön.

Jag tog några nya bilder av doppingarna. 

Efter en stund dök det upp en man, som tycktes bekant.

Det var Jan Gustavsson. Vi pratade ganska länge. Jag berättade om min fadäs med minneskortet och han gjorde fullständigt klart för mig, att bilderna var BORTA. Forever.

När han gick, skulle jag ta de bilder, som var avsedda att något kompensera bortfallet.

Då kom nästa bakslag. Efter kort stund hängde sig kameran.

Ingen kontakt mellan kamerahus och objektiv....

Jag stängde av kameran och satte igång den igen. En exponering sedan var den död på nytt. Tog av objektivet och försökte torka av kontakterna med en putsduk. Samma resultat.

Så medan doppingarna spelade och bråkade så vattnet yrde, kunde jag ta en ynka bild åt gången.

Jag hade redan huvudvärk av missödet med kortet och av att ligga spänd i en ställning, som inte passar min skröpliga kropp.

Nu  kändes det som om huvudet exploderade.

Jag orkade helt enkelt inte mer, så vi for vidare.

Körde till närmsta stad och köpte fler minneskort.

Som jag inte använde. För min lust och inspiration var obefintlig.

Vi återvände i alla fall till Hornborgasjön och skäggdoppingarna.

Men nu hade det anlänt några andra fåglar också.

Och som lite plåster på såren fick jag se svarthalsade doppingar, som jag aldrig sett förut.

De simmade runt och dök på ganska långt avstånd. Så småningom kom en av dem lite närmre men inte ens det kunde få mig på bättre humör.

Så vi beslöt oss för att åka hem.

På vägen stannade vi till vid Store Mosse. Men tämligen omgående hände något med vår gamla hund. Hon började halta och kunde inte stödja på ena frambenet. Vi satte henne i bilen och tog själva en kortare promenad innan vi fortsatte hem.

Det, som kunde ha varit en toppentur med trevliga möten, fina upplevelser och kanonbilder med hem, kändes bara som en veritabel flopp.

Några av de bilder jag fick med mig hem verkade väl visserligen vara OK men jag fortsatte att grina illa.

Jag ringde sonen för att få råd och han kom till undsättning för att försöka hjälpa mig att rädda bilderna på kortet och... visst gick det mesta att rädda!

Det vete katten om de var så bra som jag mindes men några av bilderna känns ändå ganska häftiga.

Och jag är glad som en speleman.

Nu återstår att gå genom alla bilderna och fler kommer i följande inlägg.

Summa summarum:

En händelserik resa med fantastiska upplevelser, trevliga möten och missöden, som lärde mig mycket....

Och som dessutom gav en bunt trevliga bilder.

Pulkens tranor - några till

Hade bara snabbt ögnat genom bilderna från Pulken, när jag skrev förra inlägget.

Det var många bilder.

Med risk att trötta ut er,

 är här några till.

Min tanke var,

att försöka ta bilder,

som var lite annorlunda än de, som jag redan tagit.

En del är kanske ändå rätt  lika

vad jag visat tidigare.

Här några bilder med rörelseoskärpa..

Annorlunda hägerfotografering

Alla, som försökt fotografera hägrar, vet hur vaksamma och skygga de är.

När man upptäcker dem, har de oftast redan sett en själv och om inte avståndet är väl tilltaget, är de redan på väg att lyfta.

Ibland kan de förvisso stå och trycka en stund, för att se om man bara kommer att passera men om man stannar upp, flyger de genast iväg.

Hägerfotografering kräver alltså både lugn och tålamod förutom en viss kännedom om var de kan tänkas dyka upp.

Men ibland har man tur....

Bilderna i det här inlägget handlar dock varken om tur eller skicklighet.

Möjligen lokalkännedom.

De är alla tagna i en park i Köpenhamn, där det finns en stor hägerkoloni.

Ett hundratal hägrar bor och häckar i Frederiksbergs Have i centrala Köpenhamn.

De är följaktligen vana vid människor och alls icke så skygga, som man är van vid.

Efter vårt besök i Cisternerna gick vi över gatan (Roskildevej) in i parken.

När vi kom bort till dammen, där de brukar finnas, verkade det vara ovanligt få hägrar på plats.

Uppe i träden låg och satt förvisso en del fåglar.

När vi rundade ett hörn, uppenbarade sig förklaringen.

Där satt Erik omgiven av hägrar.

De satt i buskar och träd, rörde sig runt honom och några satt på bänken bredvid honom.

Erik, som är mer känd under namnet 'Hejremanden', har matat och tränat dem dem i 15 år.

Här har vi en man med både envishet, tålamod och kärlek till hägrarna.

Nu satt han på en bänk och plockade upp godbitar ur en plastkasse.

Han visade med handen, att han tyckte, att de skulle komma upp på parkbänken och då gjorde de det.

Hägrarna väntade tålmodigt.

Det krävs ömsesidig respekt och tålamod för vänskap.

Sedan åt de ur handen på honom.

Jag inledde ett långt samtal med  honom.

Samtidigt som vi pratade, tog jag några snabba bilder,

 allt medan två hägrar munhöggs i ett träd.

Så reste han sig och gick.

Jag hade tänkt försöka ta några snygga hägerporträtt men hägrarna följde efter Erik och där stod jag med min kamera och mina idéer men utan hägrar.

En ensam unghäger stod kvar vid vattenbrynet men när jag riktade mitt objektiv mot den, betedde den sig som hägrar brukar.

Den drog.

Jag fick nöja mig med att försöka fotografera fåglarna högt uppe i träden.

Maken var vid det laget rejält trött på mitt ideliga och långvariga fotograferande (som vanligt) och tyckte, att det var dags att återvända.

En häger på andra sidan vattnet en bit bort fick bli mitt sista motiv.

På vår väg tillbaka genom parken såg vi Erik på nytt.

Där satt han i det sällskap han nog föredrar.....

Farvel Erik og og tak for i dag!

Storspov

Storspoven har kommit för flera veckor sedan.

Jag har hört den men ännu inte sett den.

Bilderna i inlägget är tagna i fjor och någon året dessförinnan.

Nu hoppas och ser jag fram mot ännu en härlig vår och försommar i dess sällskap.

Tillbaka till Pulkens tranor

Yes!

Det blev ännu en tur till Pulken, där det fortfarande fanns tillräckligt med tranor för min smak.

Även om de var betydligt färre än tidigare räckte de mer än väl..

Jag föredrar faktiskt om de inte är allt för många, eftersom det annars är svårt att undgå att få med en kroppsdel från någon annan trana, än den man tänkt fotografera.

Nu försökte jag ta lite andra bilder än de jag redan tagit.

Men visst är det svårt att undvika att t.ex. fotografera de landande fåglarna, när de singlar ner.

Gärna då med långa slutartider.

Lika visst är det nästan omöjligt,

att låta bli att fotografera dem när de börjar buga,

hoppa eller dansa.

Även om det ibland ändå var lite trångt på dansgolvet.

Men några nya motiv blev det

och några gamla i ny skepnad.

Här ett inlägg från ett tidigare besök på Pulken 2015

och här från ännu tidigare besök.