Gråhakeflyt med lyckligt slut

 När jag nyss (ännu en gång) uttryckte mitt missnöje  över bristfällig skärpa, dök detta inlägg om Gråhakedopping upp i mitt minne.

Förberett sedan länge men aldrig publicerat. Nu lätt bearbetat.

Då kallade jag det 'Fritt flyt', vilket syftade både på underlaget som jag låg på (i) men också på bildesultatet, som jag tyckte var lika flytande.

Flödande vackert som en målning men i mina ögon ändå misslyckat av samma skäl som det brukar.

Obefintlig skärpa på gråhakedoppingen.

De första bilderna, som gav namnet på inlägget, är tagna för några år sedan, när jag såg  min första gråhakedopping.

Då var jag redan förälskad i dess släkting skäggdoppingen men av dess släktingar hade jag ingen som helst erfarenhet.

När jag så fick syn på en gråhake i en damm inte så långt hemifrån var lyckan stor.

Jag smög mig fram till vattenbrynet för att försöka få några snygga bilder på snyggingen

och la mig ner men doppingen upptäckte mig förstås och simmade längre bort.

Jag insåg snabbt, att jag syntes för mycket och drog jackan, som jag lagt mig på, över mig.

Insåg nästan lika snabbt, att det blev kallt under armbågarna, som höll upp kameran.

Efter ett tag kändes det svalt under hela mig.

Doppingarna dök upp igen.

 (De var två.)

Då var jag redan trött i armarna.

Men ljuset var så vackert, att resultatet bara måste bli kanonfint.

När jag sent omsider reste mig, insåg jag hur våt och kall jag var.

Jag kände mig, som om jag ägnat mig åt gyttjebrottning och dessutom åkt på en riktig smocka.

  Våt, frusen, stel och vinglig efter timmarna i det våta underlaget kravlade jag mig upp och tog mig hem.

Väl hemma kom nästa insikt.

De flesta bilderna var lika flytande som det underlag jag legat på.

Vackra men oskarpa.

Som vanligt gillade jag känslan i dem men ogillade det faktum, att jag inte lyckats sätta skärpan.

I och för sig inte så konstigt.

Jag låg flera timmar i en för min gamla kropp hiskelig ställning och höll kameran utan stativ.

Jag återvände förstås.

Åtskilliga gånger.

Då med både kamoduk och liggerlag.

Jag hade också med mig stativ, vilket innebar, att jag förvisso var beredd när fototillfället dök upp men som också innebar en i mina ögon alldeles för hög fotovinkel.

Och framför allt betydde det, att jag stack upp för mycket på den flacka strandremsan, så jag var nödgad, att förflytta mig in i buskvegetationen, vilket i sin tur innebar en begränsad syn- och fotovinkel.

 Jag försökte bygga upp något att lägga kameran på men fick inte till det.

Och förutsättningarna blev inte desamma som den där första kvällen.

Det gör de som bekant aldrig.

Doppingarna dök upp då och då.

Ibland ganska nära men oftast i den bortre kanten av den lilla dammen, där de troligen hade sitt bo.

Så småningom visade hela den nya lilla familjen upp sig.

Kort därefter var de borta.

När en ny doppingsäsong närmade sig, hade jag dragit lärdom av mina erfarenheter och var förberedd både mentalt och utrustningsmässigt.

Nu hade jag flyt!

Jag fick alltihop serverat i repris.

 Fiskandet

och

putsandet

och till slut ungarna.

Doppingarna kom också betydligt närmre.

Ibland så nära, att jag hade svårt att få med en hel fågel i bild.

Och nu satt (oftast) skärpan!

Men frågan är ändå, om jag inte uppskattar de där första flytande bilderna allra mest...

'Allting flyter', sa redan den gamle Herakleitos.

Veckans

Veckans (paus)fågel får bli en väcka.

Några nya besök till mossen har det inte blivit.

Vädret har varit grått och trist.

Igår verkade det OK och jag var så sugen på att åka men hade annat, som behövde göras.

Tog ändå kameran och gick ut på gården, där jag blev stående i valet och kvalet.

Ville så gärna men visste, att jag egentligen inte borde.

Medan jag övervägde möjligheterna gav jag småfåglarna mat.

En nötväcka tackade med en liten kvidevitt, hämtade några frön och flög upp i toppen på den knäckta björken, där han stoppade ner dem med stor frenesi.

 Därpå satt den förnöjt en stund och nöt av den bleka marssolen, innan den flög iväg för nästa omgång.

Då hade jag bestämt mig för att vara förståndig och gick in igen.

Nu verkar det bli fortsatt grått......

Jordugglorna igen

Jag återvände till mossen.

Jordugglorna var kvar.

Det blev flera turer.

Och många bilder....

Jag försökte hitta kvällar, när det verkade finnas förutsättning för fina solnedgångar.

Både för det fina ljusets och färgernas skull men också helt enkelt för att ljuset inte skulle räcka till om det var mulet.

Färgerna blev inte så fina som den första kvällen.

En kväll försvann solen just när ugglorna kom.

En annan kom de inte förrän det redan var för mörkt.

En tredje kväll flög de hela tiden allt för långt bort från mig.

Jag försökte variera min strategi och hitta den bästa positionen, vilken givetvis skiftade hela tiden.

Ugglorna var allt för ofta 'där borta', där man 'skulle ha stått'.

Men det fanns annat än ugglor på mossen.

Medan jag väntade upptäckte jag en kväll några tranor borta i det höga gräset.

Jag har redan nämnt de blå kärrhökarna, som delade bord med ugglorna.

En kväll syntes en räv komma i diskussion med en uggla och en blå kärrhök om rätten att jaga på platsen.

Och strax före skymningen svävade ugglorna fram över mossen i sin jakt på mat.

Bilderna blev successivt lite bättre.

Om än inte riktigt bra.

Jag är fortfarande inte riktigt nöjd.

Men betydligt mindre missnöjd.

Så jag fortsätter!

Ja, jag vet, att det blev många bilder.

Alldeles för många för ett blogginlägg.

Men det blev många bilder...

Och snart har de drunknat i mitt bildarkiv.

Eller ännu värre:
Försvunnit i något av det, som jag fasar för.

Ugglor på mossen

I veckan åkte jag till en av grannbyarna för att hämta bröd.

Jag tog (förstås) med kameran och tänkte ta vägen bort om Vombfältet och sjön när jag ändå var ute.

På vägen såg jag hänvisningsskylten till Sandby Mosse.

Har passerat området otåliga gånger men aldrig sett själva 'mossen'.

Tänkte, att jag nog får ta en tur dit...

Kvällen därpå återvände jag.

Ljuset var fantastiskt.

Upplevelsen likaså.

Fem (?) jordugglor jagade över mossen.

Själv såg jag 'bara' tre men i gengäld såg jag ett par blå kärrhökar, som emellanåt tampades om luftherradömet med ugglorna.

Jag hoppades på riktigt fina bilder i det tacksamma ljuset men kom hem och såg bara

bilder, som var både oskarpa och brusiga och alla mina försök att åtgärda dem kom på skam.

Det kändes bara trist och alldeles för välbekant.

Trots det tyckte jag, att bilderna var vackra.

Men jag önskade, att ugglorna varit skarpare.......

Så jag återvände nu med bättre utrustning.

Men då höll sig ugglorna på längre avstånd

och ljuset var heller inte lika tilltalande.

Resultatet blev något bättre men fortfarande inte bra.

Ska jag hinna få de bilder jag vill ha, innan ugglorna drar norrut?

Vad jag vill?
Samma bilder som de jag visar men med mycket skarpare ugglor.

Ska det vara så svårt?

Jag anser mig kunna teorin.

Tekniken likaså.

Jag tror, att jag har bildseendet.

Jag har utrustningen.

Än så länge har jag tålamodet.

Jag lägger ner mycket tid för att få de bilder jag vill ha.

Ändå grinar jag alldeles för ofta illa för att bilderna brister i skärpa och konstaterar,

att det trots allt finns en svag länk i kedjan, som jag missat.

Jag vet, att en del skakar på huvudet över mitt eviga klagande

men jag vill verkligen hitta nyckeln till den där skärpan, som jag så hett eftersträvar vid tillfällen som dessa.

PS. Jag kommer ännu inte riktigt överens med råfilerna och bildbehandlingen, så kanske kan bilderna bli något bättre när jag lärt mig mer.

Ny stubbe

Vintern börjar gå mot sitt slut.

Om nu något, som inte varit kan ta slut.

Jag konstaterar bland allt annat, att de fåglar jag hoppats skulle komma till vår matning inte kommit.

Så det har inte blivit så mycket fotograferande som det brukar.

Det är inget fel på blåmesar och pilfinkar men när det redan finns alldeles för många bilder av dem på hårddisken, hade jag i alla fall önskat lite fint ljus om jag skulle öka antalet.

I år har de flesta bilderna istället tagits på fasanerna.

De flesta av dessa på ätande  fasaner och fasaner på den stubbe jag iordningsställt för de väntade småfåglarna.

Nu kändes den stubben tämligen förbrukad och passé.

Men jag var sugen på lite fågelfotografering utan att behöva åka iväg.

Så jag släpade fram en ny stubbe i hopp om att få lite variation på bilderna.

Fasanerna intog den precis så,  som jag önskat och så blev det ännu några fasanbilder men från en lite annorlunda bildvinkel och därmed med lite annorlunda uttryck.