Hägern

När jag sist gick ut att vandra

mötte jag bland många andra

först en herre stolt och tvär.

Han agerade så här:

"Det var väldigt vad du glor.

Har du aldrig sett en häger förr?"

"Jodå.  Men jag skulle vilja ta några bilder på dig, om du inte misstycker."

"På mig?
Varför då?"

 "För att du är så vacker."

"Vacker? Jag? Lika vacker som en mulen novembergorgon.  En grådaskig raggig figur, som mest liknar en gammal raggsocka.

Dessutom blir jag aldrig bra på bild."

"Nu är du dum.

Du ÄR vacker."

"Va?

Nu blir jag generad."

"Tidlöst skön. Elegant. Personlig."

"Löjligt!

Det tror jag nog inte riktigt på.

Du bara smickrar mig för att  få som du vill."

"Verkligen inte.

Du är som en punkare och primadonna på samma gång.

Dessutom är du en fantastisk modell."

"Äsch, nu driver du med mig."

"Nej, du är strålande!

Men tyvärr börjar ljuset bli alltför skarpt och gör dig nog inte rättvisa.

Är det OK om jag kommer tillbaka en annan dag?"

"Det är helt OK. Trevligt att råkas."

Bakgrunden till bildserien är som följer.

Jag hade skjutsat maken till jobbet en tidig vårmorgon. På vägen passerade vi ett litet vattendrag, där jag tidigare sett häger, så jag stannade till på tillbakavägen för att se om jag skulle kunna hitta den och kanske få några bilder i det tidiga morgonljuset.

Jag fann hägern på ungefär samma ställe, som jag tidigare sett den. Kröp ihop och smög långsamt fram mot den. Intog position inne i ett litet buskage en bit bort från hägern, som naturligtvis hade full koll på mig. Tog några bilder och reagerade på 'slipsen'.

Jag funderade över om detta bara var en ovanlig teckning på densamma eller om fågeln möjligen använde halskråset till att signalera till mig, att den tyckte, att jag var väl närgången.

Som om den sa: Du, kom inte närmre. Vi är faktiskt två!

Så hängde vi där några timmar medan jag väntade på att solen skulle stiga så högt, att den skulle lysa längs vattnet och rakt på hägern, som hela tiden hade ett öga på mig. Det var ruskigt obekvämt och när hägern sackade ihop, passade jag på att slappna av för ett ögonblick, varvid jag missade morgonens event.

För hägern hade inte slappnat av.

Med fisken i näbben blängde den lite på mig, som om den ville påpeka det ofina i mitt närgångna intresse, varpå den spatserade iväg för att åtminstone få äta sin frukost i fred.

Jag kunde se den mellan buskarna en bit bort, just när solens strålar passerade längs bäcken.

Kort därefter flög den iväg och jag fick ännu en av alla dessa flyktbilder och antog, att tillfället var borta för den här gången.

Eftersom jag aldrig riktigt kollat av området, passade jag på att följa stranden en bit. På min väg såg jag en skugga över mig. Det var hägern som återvände.

Den slog sig ner i en trädtopp bara en kort bit bort. Tyvärr var det en massa vegetation mellan mig och hägern, så jag frågade lite försiktigt, om han inte skulle kunna tänka sig att flytta sig bara en liten, liten bit åt endera hållet. Det var upptakten till det samtal, som sedan utspann sig.

Resten är historia.

Höstfåglar

Hösten har bjudit på många fina dagar.

Alldeles för fina för att inte passa på att njuta.

För drygt en vecka sedan åkte jag till Vombs ängar.

Där rastade bland annat en stor flock med ljungpipare innan de gav sig av vidare söderut..

Då och då  lyfte hela flocken, virvlade runt över landskapet, varpå de landade på samma ställe. 

Kvar satt några enkelbeckasiner och en till synes ensam brushane. 

Så småningom drog beckasinerna iväg.

Fast fåglarna var på väg bort, var det lätt att känna känslan av hur det är här när de kommer tillbaka på våren.

De stora flockarna, som virvlade runt.

Gässens kacklande bandat med vipornas skriande och några vadares gälla skrik.

Hemma i trädgården har vi nu satt upp den första foderautomaten till småfåglarna.

Hittills har de haft mat på naturlig väg, så eg. var nog automaten mest till för min egen skull....

Pilfinkarna intog den omedelbart.

Grönfinkarna fortsatte länsa nyponbusken.

Det gäller att passa på medan det finns något kvar av godbitarna. Frö i automaterna kommer det att finnas hela vintern!

Men nötväckan försåg sig.

Och laddade sitt skafferi inför vintern.

Som om han inte litade på mig.

Talgoxen och blåmesarna fortsatte att själv förse sig med föda så länge det går.

När jag fyllde på mat idag dök nötväckan upp omgående.

Dilemmat med fotograferandet vid foderautomaten är att det är betydligt roligare att fotografera än att senare ta fram och titta på just matbilderna.

Dessutom blir det ofta ganska många bilder, varav de flesta ganska snabbt hamnar i papperskorgen.

Så det gäller att (försöka) begränsa sig.

Jag studerade nötväckans flängande en stund i insikt om att när småfåglarnas kiv blir den enda förnöjelsen, kommer det nog att rassla i kameran framför matplatserna.

 När jag återgick jag till mina sysslor fortsatte väckan sitt idoga samlande..

Skafferiet är stort och vintern kan bli både lång och kall.

Tre fågelbilder

Jag har varit passiv på sidan ett tag.

Tiden framför datorn har använts till nödvändig gallring i bildarkivet.

Så svårt!

Det tar dessutom lång tid, eftersom jag ofta fastnar i någon bild.

Analyserande både utförande och innehåll.

Bilderna nedan på tre fågelbilder, som sticker upp/ut och som markerades som användbara.

Till vad?

Nära fåglar på avstånd

Man behöver inte åka långväga för att se och fotografera fåglar.

Vad som är 'långt' skiljer sig förstås från person till person men för mig är en Ölandstrip från Skåne ovanligt långt. Men hemmavid finns en mängd fina fågellokaler. 'Lokaler', ett uttryck, som jag numera på skådarvis lagt mig till med, till viss förtjusning för delar av bekantskapskretsen.

Ett av mina favoritställen är Vombsjön på behagligt avstånd hemifrån.

Oftast är fåglarna ganska långt bort och bilderna blir lite annorlunda.

Hade sedan ett tag tänkt ta mig dit före soluppgång och när jag vaknade av att det var ljust i sovrummet och insåg, att det var månskenet som lyste upp, tog jag tillfället i akt.

I förhoppning om en dimhöljd morgon vid sjön eller kanske en braskande soluppgång, hoppade jag i kläderna och samlade snabbt ihop mina fotogrejer.

Vid sjön var det mörkt och tomt.

 Jag kunde höra gäss på avstånd men inga fåglar syntes i det svaga ljuset. Bra, så riskerade jag i alla fall inte at skrämma bort några.

Jag slog mig ner och inväntade ljusets och fåglarnas ankomst.

 Att det skulle komma fåglar var jag övertygad om.

Först kom en ensam skarv och slog sig ner på ett av de fisknät, som jag fotograferat så många gånger. Strax därefter kom de första måsarna. Snabbt följda av stora flockar. Därpå kom tofsviporna.

De svepte runt och landade långt borta. Där kunde jag också ana några skuggor vid vattenbrynet. För långt bort och i dunklet lyckade jag inte heller utnyttja kameran för att kunna identifiera dem. Men de såg ut som vadare av något slag.

Ljuset och färgerna förändrades.

En skäggdoppingfamilj passerade.

Solen gick upp.

Inga dimmor. Inga spektakulära färger.

Men en skön morgon.

Viporna drog då och då fram i snabba virvlar och slog sig ner igen.

Vadarna hade under tiden långsamt närmat sig och var nu så nära, att  jag kunde fånga dem på bild och trodde mig kunna se, att det var brushanar.

Ett hägerpar hade också ankommit och en av dem hade landat tämligen nära.

Den anade nog min närvaro och stod länge som en stenstod med hög hals.

 Sedan sjönk den ihop och putsade sig lite innan den slog följe med sin frände och flyttade sig en bit bort.

Då hade brushanarna redan återvänt till sin ursprungliga plats och jag passade på att samla ihop mina pinaler och åka hem till en väntande sen frukost.

Tusen och en gås och några andra fåglar på Öland.

Förra veckan åkte vi till Öland för att fotografera fågel.

Vi hade hoppats, att det skulle finnas rikligt med flyttande vadare längs kusten.

Att det fanns rariteter i buskarna lät vi inte oss bekomma. Några hastiga blickar och så ägnade vi  vår tid åt att hitta mera lättfotograferade och inte minst för oss lättidentifierade fåglar.

 Tre dagar och många bilder blev det.

Ännu inte helt genomgångna men flest på kärrsnäppor, som förutom gässen var talrikast.

Födosökande och flygande flockar drog fram i snabba förflyttningar. På ett ögonblick hade hela flocken lyft och drog fram som ett vitt skum över havet när de vände mot ljuset. Stannnade.  Ibland en pause för mat, puts och vila.

 Ibland bara för ett kort ögonblick.

Då var det bara att luta sig tillbaka och hoppas, att de skulle återvända till just det parti, där jag satt mig.

 Kustpiparna var inte så många men tämligen lättfotograferade, där de gick omkring i vattenbrynet eller stod på en sten.

 I motsats till snäpporna oftast en och en.

Några blev kanske inte de roligaste av bilder men dock ett välkommet tillskott till artgalleriet.

Vid Ottenby såg vi fyra havsörnar, som fiskade och sedan bråkade om maten.

 För långt bort för min utrustning men häftigt att skåda.

Extra bonus blev alla kungsfåglarna, som formligen kryllade i den låga vegetationen.

Där såg vi också stora flockar med steglits. Också de för långt borta för bra bilder.

Gässen då?

Jo, de dominerade totalt.

Vitkindade, grå- och prutgäss.

Lågt över vattenytan. Högt över våra huvuden. I prydliga formationer eller mera böljande sträck.

Ljudligt aviserande sin ankomst.

I enorma flockar vällde de fram som vågor, där den ena snabbt avlöstes av nästa. När de slog sig ner syntes marken svart. En svärta, som snabbt förflyttade sig likt stora svarta moln, när fåglarna emellanåt lyfte. Störda av människor, flygplan och då och då av de havsörnar, som syntes lite överallt.

Sittande på stenar ute i havet eller framglidande över detsamma och då oroande både gäss och andra fåglar.

På vår väg längs stranden strax före hemfärd låg en ensam vitkindad gås.

Utmattad? Sjuk eller skadad? 

 Vi passerade den och slog oss ner i tången en bit därifrån och begrundade dess öde, medan vi tog några sista bilder på piparen.

 Efter en stund upptäckte jag, ett gåshuvud, som stack upp över en tångvall. Gåsen försvann bara för att dyka upp lite närmre.

 Kikade på oss som för att försäkra sig om att vi satt kvar. När vi lämnade stranden gick den kvar och betade.

Jag undrade om den kommer att klara att följa med på den fortsatta resan.

PS. Jag kan fortfarande inte åstadkomma klickbara bilder.

Vad gör jag för fel?
Försökte lägga in bilderna riktigt små men det hjälpte inte.

Edit: Efter tips från er har jag nu lagt ut några av bilderna i större format, som därmed blivit klickbara.

Tack!

Tycker dock själv, att framför allt de stående bilderna då blir alldeles för stora i själva inlägget.

Hade klart föredragit lite mindre bilder där med möjlighet till att klicka upp dem för se dem bättre men också för att kunna titta på bilderna löpande utan texten.