Jordugglerapport

Jag har återvänt till mossen ett antal gånger.

Hade inte tänkt visa fler bilder på jordugglorna om jag inte lyckades åstadkomma något, som var bättre än det jag redan visat.

Nu har jag dessutom sett alldeles fantastiska bilder här på sidan, så jag borde kanske egentligen vänta tills jag lyckats bättre.

Trots det kan jag inte motstå frestelsen, att ändå dela med mig av några av de senaste bilderna jag tagit.

En av ugglorna slog ett byte och landade på en stolpe en bit bort med sorken (?) i ett stadigt grepp.

 Där satt den en lång stund och spejade innan den flög vidare.

Bilderna är förvisso bättre än de allra första jag tog men fortfarande inte så bra som jag önskat.

Men även om jag inte är nöjd, så är jag glad över dem.

Och eftersom de blivit bättre, känns det som att jag är på rätt väg.

Besökte mossen på nytt i går kväll.

Inga ugglor dök upp medan jag var där men fortfarande finns minst en uggla kvar.

Kanske finns fortfarande chansen att få bra bilder....

Men det dök upp en trevlig och duktig fågelfotograferande man, som visade sina fina bilder och delade med sig av sina erfarenheter .

Vi pratade länge om fågelfotograferande och han tyckte, att en av de saker som gör det så spännande att fotografera fåglar, är utmaningen i att man ständigt kan förbättras.

Även om man tagit en bild man tycker är bra, så kan den alltid bli ännu bättre.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Och jag ser fram mot väldigt många roliga stunder.

Kors

Några gamla bilder från en mapp med titeln

Kors,

som kändes passande att visa idag.

Sälsynt fågelskådande

En underbar morgon randades och ett snabbt beslut fattades.

Vi åker till havet och kollar om några vadare har kommit...

'Havet' var denna dag Falsterbos stränder.

Vi passerade viggar, som vaggade i vassen.

Måsar och änder siktades.

Liksom en häger och några svanar.

Sånglärkor drillade över våra huvuden när vi tog oss ut mot det öppna havet.

På avstånd skymtade vi något i vattnet...

Men det var inte fåglar.

Ett gäng sälar stack nyfiket upp huvudena och kollade in oss.

Vi slängde oss i backen och kröp fram.

Sälarna släpade sig upp på en revel strax framför oss.

25 -30 stycken.

Så smidiga och graciösa i vattnet men ack så klumpiga på land.

Fåglar passerade men vi såg dem inte.

Solen kom och gick och gäckade oss och våra kameror.

Ömsom var det mulet och ömsom skarpt motljus.

En lång stund kunde vi njuta av sälarnas sällskap, innan de försvann ner i vattnet igen.

Vi intog vår sedvanligt medhavda fika.

En lärka landade i tången bredvid oss.

Flockar med vitkindade gäss drog förbi.

En ensam lite större fågel närmade sig och passerade.

Vad var det?
Kvickt upp med kameran och tro det eller ej,

det var en jorduggla.

Det började skya upp

och i norr tornade svarta moln upp sig.

Vi skyndade mot bilen.

Ett oväder passerade snabbt men vi valde, att köra hem.

Nästan hemma passerade vi ett översvämmat fält.

En smäcker fågel stod i vattnet.

Vi backade.

Det visade sig vara en rödbena.

Årets första.

Dessutom trippade en sädesärla omkring en  bit bort.

Och tofsviporna virvlade runt över fältet som vissna löv i aprilblåsten.

Så fick vi se vadare ändå.

Men dagens höjdare var förstås sälarna.

Hundskall och hårsvall

I går besökte jag Kennelklubbens stora årliga utställning i Malmö.

Egentligen tycker jag inte, att stora jippon som detta alls är min grej men om det handlar om något jag gillar, så är det helt OK.

Då blir det plötsligt roligt, att trängas och att träffa nya och gamla bekanta.

Trots att jag inte är heller någon utställningsfantast, så har jag deltagit i en hel del arrangemang genom åren. Både som utställare, funktionär och besökare. 

Då var jag en aktiv hundmänniska men det är många år sedan jag la ner både utställande och organiserad träning.

Skogsträningen med hunden har  fått ge plats åt fågelexkursioner och de hundpromenader vi tar, gör vi på egen hand.

 Nu blev jag sugen på att känna doften av hundvärlden.

Träffa hundmänniskor, prata hund och bara titta.

Och fotografera förstås.

Både hundar och människor.

Vackra hundar och stylade människor.

Det var glitter och glamour och gyllene skor.

Dråpliga scener, varav en del inte lämpar sig att publicera.

Ömma scener.

Det kammades och borstades, putsades och fejades.

Det hurrades och hejades. 

Det ställdes och rättades.

Det undersöktes, trycktes och klämdes.

En del trivdes säkert, andra kanske skämdes...

Det väntades

och väntades.

Men mest av allt sprangs det.

Det var lek och allvar.

Mina bilder blev både en lekfull blandning och en kärleksfull hyllning till hundarna.

Det blev mycket päls men det var å andra sidan oväntat lite skällande.

Gärdsmygen

Jag är en inbiten trädgårdsmänniska, vars liv sedan årtionden har styrts av årstidernas växlingar och vädrets förutsättningar.

Lite som en lantbrukare.

Vårens inspark, dvs den första stora arbetsinsatsen efter vintervilan brukar vara, när vi röjer upp i ett stort parti med jätteparkslide.

För den som inte vet, är det en perenn ört, som växer upp på våren, blommar och vissnar på hösten. Den växer snabbt upp när värmen kommer. Under gynnsamma förhållanden kan den i maj växa flera decimeter per dygn. Sedan blir den 4 - 5 meter hög (på en säsong alltså) och bildar en exotisk djungelliknande liten 'skog'. Vi brukar låta de grova stjälkarna stå kvar under vintern som skydd åt djuren men när våren kommer, slår vi ner stabbarna (som är grova som bambukäppar) och eldar upp dem.

(Gammal bild från mitt arkiv. )   

I fjor hade vi precis börjat lägga upp de första avhuggna käpparna på en botten av ris, när jag hörde en fin sångslinga i min närhet. Jag lokaliserade källan och såg en pytteliten fågel på en 'stjälk'.

Det var en gärdsmyg!

Jag hade många gånger tidigare tyckt mig se väldigt små fåglar uppe i de höga kronorna men inte vetat vad det var. Nu hade jag för inte så länge sedan råkat fotografera en för mig obekant liten fågel i skogen och identifierat den som en gärdsmyg. Då var det en helt ny bekantskap för mig! Men nu blev  den därmed lätt att känna igen, där den satt i sin litenhet med den höga stjärtföringen.

Wow, tänkte jag.  Att en så liten fågel kan ha en så stor röst.

Fågeln flög iväg och jag hämtade, för säkerhets skull, kameran.

Jag fortsatte mitt arbete och fågeln kom tillbaka och satte sig rakt framför mig i rishögen och sjöng. Tyvärr delvis dold av riset. Sedan flög den vidare till en rotvälta en bit bort.

Hösten dessförinnan hade drabbat vår trädgård hårt med kullblåsta träd och rotvältor, varav flera ännu inte hade städats bort. Nu höll maken på att såga upp precis den, som smygen satte sig i.

Stopp, stopp, stopp!

Låt vältan vara och riset ligga kvar!

Jag gick in och började läsa på om gärdsmygen, som jag inte kände till mer än till utseendet.

Läste, att de gärna ville bygga sitt bo i rotvältor eller rishögar nära vatten.

Vidare lärde jag mig, att hanen ofta bygger flera bon, som han sedan förevisar sin hona, som får välja vilket som ska användas.

Självklart kunde vi inte fortsätta att bygga på och elda upp rishögen utan resten av materialet fick helt enkelt köras till återvinningen och den hög, som vi redan lagt fick vara kvar.

Rotvältan likaså.

Trädgårdspartiet, som jag pratar om har en damm och det fanns fortfarande ännu en rejäl rotvälta en bit bort vid dammkanten.

Något senare befann jag mig ute på den lilla ö, som finns i dammen.

I ögonvrån såg jag något röra sig vid nämnda rotvälta.

Kunde det månne vara smygen, som höll till i vältan?

Jag hämtade kameran, slog mig ner och kunde se hur den hoppade omkring i vattenkanten, varpå den försvann.

Det blev en del stunder vid dammen....

För säkerhets skull kamoflerad. Så väl, att inte ens familjen, som passerade såg mig, när de letade efter den försvunna arbetskraften.

Smygen hördes sjunga på olika ställen i min närhet men hela tiden återkom den till rotvältan en stund då och då. Till slut såg jag den försvinna in i en hålighet under vältan. Den återvände, hämtade bomaterial och försvann på nytt.

Veckorna gick och jag lät fåglarna sköta sin familjebildning i fred.

Framåt sommaren såg jag på nytt en smyg i samma område.

Och så småningom några ungfåglar på ett helt annat ställe i trädgården, där jag också tidigare sett en sjungande fågel.

Kanske fanns det flera par?

Nu undrar jag förstås om de ska bygga hos oss i år också.

Jag har hört men ännu inte sett dem.