Pulkens tranor

Vi hade planerat att åka till Hornborgasjön och titta på (läs fotografera) tranor men insåg, att vädret nog inte skulle bli det bästa (ur fotosynpunkt).
Raskt ändrade vi våra planer och for istället till Pulken, som ligger betydligt närmre.

Vädret var lovande när vi åkte hemifrån men under resans gång tätnade molnen och det blev alltmer grått och tjockt.

Jag hade hoppats på fina fotomöjligheter men bilderna blev lika grå som vädret och det, som jag speciellt uppskattar med Pulken (fotomässigt) nämligen bakgrunden, framträdde inte alls.

Korta stunder bröt solen genom diset men mest var det bara grått.

Istället för att grina illa över bilder, som inte blev som jag tänkt mig, blir det ett reportage från Pulken, som passar bättre till de bilder jag fick.

Pulken ligger strax sydväst om Åhus i nordöstra Skåne.

För ca 10 år sedan började man på försök utfodra de tranor, som årligen mellanlandade på de nysådda fälten i trakten och till lantbrukarnas irritation åt upp sådden.

Det ledde till ett samarbete mellan myndigheter, lantbrukare och ideella organisationer.

Idag utfodras tranorna 2- 3 gånger dagligen och det sprids ca ett halv ton korn (ibland vete) åt gången. (I fjor spreds 27 ton korn.)

Pengarna kommer dels från Naturvårdsverkets viltskadefond och dels från lantbrukarnas egna organisationer och en lantbrukare i trakten står för serveringen.

Utfordringen har betytt, att inga skador på sådden rapporterats de senaste åren men

det har också inneburit, att allt fler tranor nu stannar till och att fler besökare kommer för att titta på dem.

Under ca 4 veckor kan man dagtid beundra tranorna, som då och då gör korta ansatser till dans.

Men mest äter och vilar de.

På kvällarna flyger de ut till de våtmarker, som finns i närheten, där de tillbringar nätterna.

Ett fågeltorn och ett litet utemuseum har byggts och en parkeringsplats har anlagts.

Det finns också en webkamera, som visar vad som händer, även om man inte är på plats.( http://www.webbkameror.se/djurkameror/kristianstad/index.php  )

Under 'högsäsong' finns representanter för Nordöstra Skånes Fågelklubb och/eller  Naturrum Vattenriket på plats, som frikostigt delar med sig av sin kunskap om tranorna (och de andra fåglarna) och dessutom har med tubkikare, som man kan titta i.

Var tredje kväll räknas fåglarna av medlemmar i fågelklubben.

Det är två personer, som räknar och deras skattning brukar vara närmast identisk, vilket borgar för att antalet stämmer.

Som mest har det funnits nära 7000 tranor på plats samtidigt.

Vid mitt besök uppskattades antalet till runt 2000 men några kvällar tidigare hade man räknat nästan 6000.

I allmänhet stannar tranorna 3 dygn men det är beroende av väderleksförhållandena.

En del av tranorna fortsätter säkert norrut via Hornborgasjön men många drar möjligen österut.

Men området besöks också av andra fågelarter.

Vid mitt besök såg jag bland annat jag gravänder, gräsänder, bläsgäss, starar, tofsvipor, svanar  och en stjärtand.

En bit därifrån stod några storkar på ett fält och någon individ syntes flyga över området.

Ofta ser man rovfåglar som glador och havsörn dra förbi.

Nu hoppas jag, att en del tranor ska finnas kvar ännu några veckor (till efter påsk) och att vädrets makter då också ska stå mig bi.

Då blir det ett nytt besök en riktigt tidig morgon.

Blir det bilder då, som jag är nöjd med får ni se.

Annars får ni, som jag, kolla på de gamla.

Här är ett gammalt inlägg med bilder från  Pulken.

I stort sett samma motiv men vilken skillnad ljuset gör.

Gråhakeflyt med lyckligt slut

 När jag nyss (ännu en gång) uttryckte mitt missnöje  över bristfällig skärpa, dök detta inlägg om Gråhakedopping upp i mitt minne.

Förberett sedan länge men aldrig publicerat. Nu lätt bearbetat.

Då kallade jag det 'Fritt flyt', vilket syftade både på underlaget som jag låg på (i) men också på bildesultatet, som jag tyckte var lika flytande.

Flödande vackert som en målning men i mina ögon ändå misslyckat av samma skäl som det brukar.

Obefintlig skärpa på gråhakedoppingen.

De första bilderna, som gav namnet på inlägget, är tagna för några år sedan, när jag såg  min första gråhakedopping.

Då var jag redan förälskad i dess släkting skäggdoppingen men av dess släktingar hade jag ingen som helst erfarenhet.

När jag så fick syn på en gråhake i en damm inte så långt hemifrån var lyckan stor.

Jag smög mig fram till vattenbrynet för att försöka få några snygga bilder på snyggingen

och la mig ner men doppingen upptäckte mig förstås och simmade längre bort.

Jag insåg snabbt, att jag syntes för mycket och drog jackan, som jag lagt mig på, över mig.

Insåg nästan lika snabbt, att det blev kallt under armbågarna, som höll upp kameran.

Efter ett tag kändes det svalt under hela mig.

Doppingarna dök upp igen.

 (De var två.)

Då var jag redan trött i armarna.

Men ljuset var så vackert, att resultatet bara måste bli kanonfint.

När jag sent omsider reste mig, insåg jag hur våt och kall jag var.

Jag kände mig, som om jag ägnat mig åt gyttjebrottning och dessutom åkt på en riktig smocka.

  Våt, frusen, stel och vinglig efter timmarna i det våta underlaget kravlade jag mig upp och tog mig hem.

Väl hemma kom nästa insikt.

De flesta bilderna var lika flytande som det underlag jag legat på.

Vackra men oskarpa.

Som vanligt gillade jag känslan i dem men ogillade det faktum, att jag inte lyckats sätta skärpan.

I och för sig inte så konstigt.

Jag låg flera timmar i en för min gamla kropp hiskelig ställning och höll kameran utan stativ.

Jag återvände förstås.

Åtskilliga gånger.

Då med både kamoduk och liggerlag.

Jag hade också med mig stativ, vilket innebar, att jag förvisso var beredd när fototillfället dök upp men som också innebar en i mina ögon alldeles för hög fotovinkel.

Och framför allt betydde det, att jag stack upp för mycket på den flacka strandremsan, så jag var nödgad, att förflytta mig in i buskvegetationen, vilket i sin tur innebar en begränsad syn- och fotovinkel.

 Jag försökte bygga upp något att lägga kameran på men fick inte till det.

Och förutsättningarna blev inte desamma som den där första kvällen.

Det gör de som bekant aldrig.

Doppingarna dök upp då och då.

Ibland ganska nära men oftast i den bortre kanten av den lilla dammen, där de troligen hade sitt bo.

Så småningom visade hela den nya lilla familjen upp sig.

Kort därefter var de borta.

När en ny doppingsäsong närmade sig, hade jag dragit lärdom av mina erfarenheter och var förberedd både mentalt och utrustningsmässigt.

Nu hade jag flyt!

Jag fick alltihop serverat i repris.

 Fiskandet

och

putsandet

och till slut ungarna.

Doppingarna kom också betydligt närmre.

Ibland så nära, att jag hade svårt att få med en hel fågel i bild.

Och nu satt (oftast) skärpan!

Men frågan är ändå, om jag inte uppskattar de där första flytande bilderna allra mest...

'Allting flyter', sa redan den gamle Herakleitos.

Veckans

Veckans (paus)fågel får bli en väcka.

Några nya besök till mossen har det inte blivit.

Vädret har varit grått och trist.

Igår verkade det OK och jag var så sugen på att åka men hade annat, som behövde göras.

Tog ändå kameran och gick ut på gården, där jag blev stående i valet och kvalet.

Ville så gärna men visste, att jag egentligen inte borde.

Medan jag övervägde möjligheterna gav jag småfåglarna mat.

En nötväcka tackade med en liten kvidevitt, hämtade några frön och flög upp i toppen på den knäckta björken, där han stoppade ner dem med stor frenesi.

 Därpå satt den förnöjt en stund och nöt av den bleka marssolen, innan den flög iväg för nästa omgång.

Då hade jag bestämt mig för att vara förståndig och gick in igen.

Nu verkar det bli fortsatt grått......

Jordugglorna igen

Jag återvände till mossen.

Jordugglorna var kvar.

Det blev flera turer.

Och många bilder....

Jag försökte hitta kvällar, när det verkade finnas förutsättning för fina solnedgångar.

Både för det fina ljusets och färgernas skull men också helt enkelt för att ljuset inte skulle räcka till om det var mulet.

Färgerna blev inte så fina som den första kvällen.

En kväll försvann solen just när ugglorna kom.

En annan kom de inte förrän det redan var för mörkt.

En tredje kväll flög de hela tiden allt för långt bort från mig.

Jag försökte variera min strategi och hitta den bästa positionen, vilken givetvis skiftade hela tiden.

Ugglorna var allt för ofta 'där borta', där man 'skulle ha stått'.

Men det fanns annat än ugglor på mossen.

Medan jag väntade upptäckte jag en kväll några tranor borta i det höga gräset.

Jag har redan nämnt de blå kärrhökarna, som delade bord med ugglorna.

En kväll syntes en räv komma i diskussion med en uggla och en blå kärrhök om rätten att jaga på platsen.

Och strax före skymningen svävade ugglorna fram över mossen i sin jakt på mat.

Bilderna blev successivt lite bättre.

Om än inte riktigt bra.

Jag är fortfarande inte riktigt nöjd.

Men betydligt mindre missnöjd.

Så jag fortsätter!

Ja, jag vet, att det blev många bilder.

Alldeles för många för ett blogginlägg.

Men det blev många bilder...

Och snart har de drunknat i mitt bildarkiv.

Eller ännu värre:
Försvunnit i något av det, som jag fasar för.

Ensamt och trasigt

Krokusarna på gårdsplanen verkar föra en borttynande tillvaro.

De blir färre och färre trots att de borde ha blivit fler och fler.

I år är det riktigt glest mellan dem.

Och de, som finns är alla mer eller mindre naggade i kanten.

Jag anar, att det är fasanerna, som provsmakat.

Helt OK, sa den lilla flugan.

Bättre än så, sa den större humlan.

Det är mycket lättare så här, att komma åt det gotta.

Och plötsligt önskade jag,

att det skulle varit ännu glesare mellan blommorna,

så jag hade fått med mer av humlan.