Fotoklotter. Ett slags fotografiskt skissblock, där mina infall är en inbjudan till diskussion.
TIllbaka
Vi är hemma igen.
Tillbaka efter några veckor i vårt sanslöst vackra grannland, Norge.
En resa, som bjöd på både höjdpunkter och djupa dalar.
Också bokstavligt talat.
Hisnande sköna vyer slutade i en oerhörd sorg,
när vår älskade, gamla hund hastigt insjuknade och hennes liv inte kunde räddas.
Jag har inte ens orkat ladda upp bilderna från resan.
Bara de, som fanns på minneskortet i kameran.
Inlagt 2015-07-16 21:35 |
Läst 3224 ggr. |
Permalink
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Barn
- Intresse - Macro
- Intresse - Vilda djur
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
Arkiv
Kategorier
- Bildjournalistik
- Intresse - Arkitektur
- Intresse - Barn
- Intresse - Bilddagbok
- Intresse - Bröllop
- Intresse - Digital efterbehandling
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Husdjur / Tamdjur
- Intresse - Landskap
- Intresse - Macro
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Resefoto
- Intresse - Sport / Motorsport
- Intresse - Vilda djur
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
- Teknik - Makro
Jag tackar för din rara kommentar. Norge har varit en tämligen vit fläck på kartan för mig. Jag trodde mig veta, att det var vackert men blev ändå överrumpad av den storslagna skönhet naturen bjöd på. Nu hoppas jag, att jag får tillfälle att återkomma. Gärna till samma ställen men också för att se andra delar. Nordnorge verkar spännannde men de södra har jag ingen koll på. Hoppas, att ni får en fin resa och att vi så småningom får ta del av den på din blogg.
Hunden blev hastigt dålig när vi redan var på väg hem. Hon hade varit lite hängig men inget, som oroade mig speciellt. Vi for i ilfart till Helsingborgs djursjukhus, där det visade sig, att hon hade en stor tumör på ena äggstocken, som (troligen) orskat en livmoderinflammation. Hon var då i mycket dåligt skick men vi beslöt oss för att försöka rädda henne. Provtagning inför narkosen visade, att hon också hade en i sig livshotande blodförgiftning och vi fattade det beslut, som vi hoppats skulle dröja många år.
Jag har väldigt många fina minnen och bilder från våra gemensamma äventyr. Kanske blir det ett inlägg om henne så småningom.
Kram
Eva
Dina två bilder är jättefina! Tunnelbilden för mina tankar mot en vävd gobeläng....
Det var inte det slut som vi önskat, varken på resan eller på hundens liv. Hon var alltid en källa tilll glädje och det känns både tomt och tungt utan hennes livsglädje. En livsglädje jag själv tyvärr inte har. Det mesta tycks gå åt pipsvängen i mitt liv men en stund med hunden i skogen eller för den delen med lite lek på gårdsplanen, fick mig alltid på gott humör. Nu får kameran axla hennes roll som glädjespridare och anledning att ta mig ut. (Eller kanske som utrycksmedel för sorg och ilska...) Det gläder mig i alla fall, att du gillade bilderna.
Eva
Jag följer din blogg med stor njutning även om jag är kass på att kommentera.
Som hundägare sedan mer än 30 år tillbaka kan jag mycket väl förstå och känna den sorg och förtvivlan ni har efter att ha förlorat en trogen gamma vän. Som den duktiga fotograf du är har du säkert massa bra bilder som blir en trygghet och ett minne i framtiden även om det just nu känns tungt.
Dina ord påminner mig också om att jag fotat vår snart 10-åriga västgötaspets alldeles för lite, jag får skärpa mig.
Båda bilderna är fantastiskt fina och en bra illustration till din text.
Bästa hälsningar
Mats
Jag tackar för din fina kommentar. Alltid roligt, att få veta vem som läser och hur det tas emot. Jag hoppas, att du återkommer.
Angående hunden hade jag samma tanke som du, när jag för kort tid sedan insåg, att det numera bara var i undantagsfall som hon tillfälligtvis var med på bild. Jag undrade för mig själv hur det blivit så och hade tänkt ta lite vardagsbilder på henne. De bilder jag har är mestadels tagna av andra i samband med träning eller tävling. Många av mina egna försvann dessutom i en hårddiskkrasch för några år sedan. Men minnet kommer för alltid att finnas kvar. Vi hade så mycket roligt tillsammans och var verkligen ett sammansvetsat team. Ska försöka plocka samman lite bilder och göra ett inlägg om henne. Det är hon värd och jag behöver det.
Glöm nu inte att fotografera din egen hund innan det är för sent!
Eva
Men så är det att vara hundägare, man får leva på alla roliga minnen både i själ och på bild.
Sista bilen visar ju att det finns en väg ut ur tunneln !
ing-marie
Jag känner igen mig i din reaktion. Reagerade likadant när jag läste om din Chessie. Tänkte på, att snart är vi också där men var ändå övertygad om att det skulle dröja länge än.
Visst vet man, att den dagen kommer, när man måste fatta det svåra beslutet och lika visst började vår ögonsten bli till åren. Men förberedd är man nog aldrig och hennes hastiga insjuknande gav oss alls ingen tid att inse, att slutet närmade sig. Hon var lite loj men därifrån till att bli så sjuk, att hennes liv inte stod att rädda var steget långt och tanken otänkbar. Nu klandrar jag mig för att jag inte tog de signaler, som ändå fanns på allvar men hon hade aldrig varit sjuk. Dessutom hade vi bestämt, att vi skulle åka till hennes barndomshem och fotografera henne och hennes syskon tilsammans med deras mamma, som fortfarande är pigg trots sina gott och väl 15 år. Hur dum får man bli?
Men minnena finns kvar och ljus finns det oftast också. Det gäller bara att se det i sorgen.
Tack för dina fina ord och sköt om dig!
Eva
Tack Gert! Det blev en tråkig avslutning på vår resa och alls inte vad vi tänkt oss.
Hoppas, att din egen helg blev fin och att du njuter av det som ska kallas sommar!
Eva
Hälsningar Lena
Det blev ett tråkigt slut på vår resa. Både Norgeresan, som skulle bli något alldeles extra och den långa, fina resa jag gjort med hunden. Hon var en högt älskad familjemedlem men hon var också min 'jobbar- och träningskompis'. Tillsammans tillbringade vi under många år mycket tid i skog och mark både på hemmaplan och på läger. Det gjorde, att vi blev mer sammansvetsade än jag bllivit med någon annan hund. Jag har sörjt alla mina hundar och alla har varit älskade men den här var som en del av mig. Hennes livsglädje smittade av sig på mig och fick mig att leva upp när jag var deppig. Dessutom var hon osedvanligt trevlig och lätt att handskas med och kunde vara med på nästan allt vi gjorde. Jag kommer nog att försöka göra ett inlägg om henne för att göra ett avslut. I mitt minne kommer hon för all framtid att finnas kvar som drömhunden.
Tack för din kommentar
Eva
Där finns ett litet ljus som du också kommer få uppleva när du
fått sörja den tid det behövs.
Då kommer ljuset tillbaka men sorgen kommer alltid finnas inom dig
vid olika tillfällen. Låt den få det utrymme som den behöver ha.
När du går ut i skogen kan du kanske känna den frid ni hade tillsammans.
Naturen är det enda samt min trädgård som kan ge själen ro när jag
behöver det. Hoppas det kan bli så för dig också,
Gun-Inger
Saknaden och tomheten är stor. Känner igen mig i din beskrivning: Trädgården och naturen är den lisa för själen också jag värderar högst. Nu får kameran vara mitt enda sällskap.
Tack för din omtanke!
Eva
Kameran kan vare en vän att ha.
Så upplevde jag det tidigare helst under min
svåra depression.
Det skall vara en kamera för mobilen
är ingen vän mer en leksak så känner jag det.
Gia