Denna blogg handlar om mitt fotande (främst gatufoto) men också om funderingar kring foto i allmänhet. Jag skriver dessutom om fotoevents som jag lyckas ta mig till.

Bruce Gilden på London-besök

Min kompis Ben säger nåt roligt till Bruce.

Magnumfotografen Bruce Gilden är kontroversiell, även inom gatufotokretsar. För många är känd för att med en Leica M i en hand och en stor blixt i den andra skrämma fotgängare på New Yorks gator. Att fota på det sättet generar en hel del uppmärksamhet och det händer att folk blir upprörda. De gatufoton han skapar med den metoden har dock som jag ser det stora kvaliteter – och blixten gör att personerna kommer mer i fokus och att kontrasterna ökar i vad som oftast är svartvita bilder. Sammantaget blir det en viss estetik som man lätt kan känna igen. Han har emellertid inte alltid jobbat med blixt och jag tycker lika mycket om de fotografierna också. I mina ögon så är han helt enkelt en skicklig gatufotograf som ofta använder blixt. Nu är det en sanning med modifikation eftersom han inte bara sysslar med gatufoto utan har på senare tid ägnat sig åt porträtt bland annat. Om jag ska var ärlig så tror jag inte att det blir så mycket gatufoto nuförtiden från honom.

Bruce Gilden letar efter människor som han tycker ser intressanta ut och gärna får vara riktigt udda. Vissa hävdar att han letar efter fulhet. Så enkelt är det inte enligt mig. Jag har haft nöjet att lyssna på Bruce ett flertal gånger och tycker mig ha fått en bra förståelse för varför han väljer de människor han avbildar. I mitten av juni så var det dags igen att lyssna på honom, denna gång på Magnums kontor i London och han berörde givetvis hur han tänker kring sitt fotograferande. Gilden hade en riktigt tuff uppväxt och sa att han vid fem års ålder hade sett saker som en femåring aldrig ska se. Hans far var något av en maffia-typ och det var ofta våldsamma gräl mellan hans föräldrar när Bruce växte upp. Mamman hade psykiska problem och det fanns också inslag av prostitution. När Bruce var vuxen tog mamman livet av sig på en psykiatrisk klinik genom en överdos, bara två veckor efter pappan hade gått bort. Vid det här laget så tilltog Bruces egna drogmissbruk. Men, han tog sig ur det och lyckades med att bli en firad fotograf som 1998 röstades in i Magnum. Självklart satte uppväxten och de svåra åren sina spår i fotograferandet. Under frågestunden sade han att han fotograferar sig själv, det arga barnet. Han brukar också tala om hur många av människorna han porträtterar inte är synliga i samhället och hur han vill synliggöra dem. Men han gör det inte på ett smickrande sätt – tvärtom, man ser ansikten fulla av blemmor och hudporer i detalj – se två exempel nedan.

Bruce Gilden var i London i samband med en workshop han körde tillsammans med Leica. Det var workshoppens sista dag då han hälsade på i Magnums lokaler för att berätta om ett nytt projekt som så småningom ska utmynna i en bok. Det handlar om motorcykelgäng i Brooklyn med företrädesvis svarta medlemmar. Han visade bilder från projektet som var i färg, tagna med blixt. Jag fördrar hans mer renodlade gatufoton måste jag erkänna. Till skillnad mot de tidigare Magnumfotograferna Mark Powers och Christopher Andersons presentationer/samtal som jag bloggat om tidigare så körde Bruce bara i ca 30 minuter om bilderna följt av en lika kort frågestund och därefter av boksignering. 

Här är några uttalanden under samtalet som jag tyckte var intressanta att återge:

"Mina foton är inte humanistiska utan visuella"

"De flesta snubbar jag känner har suttit i fängelse" – i samband med en man i norra England vid namn Dudley som han ville fotografera för att denna med sällskap såg intressanta ut. Han blev avfärdad med ett "dra åt helvete" men efter att ha bjudit på öl så blev det några foton i alla fall. Dudley mycket riktigt suttit i fängelse!

"Om jag ser något som jag tycker om så fotar jag det i 30 minuter"

"Jag fotograferar inte min familj – jag har inget intresse av det"

"Jag har ingen dator – jag kollar aldrig upp nånting"

Apropå hur farligt det är att fota som Bruce Gilden: "Jag är smart men inte orädd", "jag är inte dum men jag står upp för mig själv", "en snubbe på Haiti försökte sno min plånbok – jag satte en kniv mot hans strupe", "jag har mycket mod och jag stora kulor"

"Enda skälet till att jag fotar digitalt är att Leica S endast fanns i en digital version"

"Inte varje dag kommer att vara en bra fotodag"

"Du kan inte såra mig – jag blir förbannad på dig såklart men du kan inte säga nåt som jag inte redan sagt till mig själv"

Om att ta bra foton: "du behöver inte vara nära – foton 12 meter ifrån kan vara vackra – var bara dig själv!".

Här följer några foton från själv eventet – alla tagna med iPhone:

I bakgrunden ser vi ett foto från den kommande boken om svarta motorcykelgäng.

Bruce i egen hög person.

Det var många som ville ha böcker signerade – jag hade med mig en 6-7 stycken men glömde lik förbannat en osignerad hemma! :-(

Supporterande Magnumpersonal.

Efteråt evenemanget, utanför Magnums kontor. Ett gatufoto av gatufotografen Bruce! Förstår inte varför min iPhone fixade högdagrarna bättre – jag tror att den var nervös och "star struck"!

Den bok jag köpte på plats fick jag signerade på ett personligt sätt. Lite slarvigt skrivet men det går ju att läsa "To Fred, you're a great guy". Och om Bruce tycker så vem är jag att säga emot? Han har förstås inte kollat på mina gatufoton – då skulle han nog skrivit nåt annat! :-)

I vanlig ordning så uppskattas kommentarer – vad tycker ni om Gildens fotografi och har ni förståelse för hur han fotar?

Glad midsommar önskar Fredrik!

Inlagt 2022-06-23 21:47 | Läst 213 ggr. | Permalink
Att få se och träffa Bruce Gilden är i sig rätt avundsvärt. Kul att du skriver lite om en Gilden som kanske inte är så känd, och hans projekt. Tack för det.
/Gunnar S
Svar från Frekeman 2022-06-23 22:58
Tack för din kommentar, Gunnar. Ja, det är för det mesta intressant att lyssna på fotografer som Gilden exempelvis. Det blir lätt då att man får reda på saker som kanske inte alltid återges i artiklar. Jag kan tipsa dig om denna föreläsning av Bruce på Photo London 2018: https://youtu.be/Ksgpgp0a4VU – jag trodde eventuellt jag närvarade vid den men misstänker att så inte var fallet. Den flintskallige längst fram är alldeles för lång för att vara jag. Nån dag efteråt så satt jag emellertid på första raden i samma sal och lyssnade på Joel Meyerowitz – det har jag fotobevis på! PS. Jobbar på ett kortare blogginlägg om utställningen av porträtt av Gilden som just nu ställs ut på Leica-butiken i Mayfair.
Intressant och läsvärt, Fredrik! Håller med Gunnar. Man är liiiiiite avis. /A
Svar från Frekeman 2022-06-24 14:30
Kul att du gillade blogginlägget, Anders. Ja, jag ska inte sticka under stol med att det känns lite speciellt att få träffa sina idoler. För oss gatufotografer så är de ju lite av rockstjärnor men man ska ha klart för sig att en fotograf står rätt mycket lägre ned på kändisstatusens stege. Därmed är de mer lättillgängliga och jag har aldrig sett nån livvakt (Bruce skulle inte behöva det dock – ingen skulle våga mucka med honom! :-). Men kul är det som sagt.
Tack för intressant text. Jag har alltid varit rätt kluven till Gilden, och associerar honom med en machostil som jag inte riktigt är förtjust i, men inser förstås att det finns mer än så. Din text både bekräftade den bilden och nyanserade mina fördomar. Uppskattas!
Svar från Frekeman 2022-06-24 21:49
Glad att du uppskattar mitt blogginlägg, Mattias. Ja, Gilden är nog inte helt lätt att förhålla sig till på ett rättvist sätt. En udda och lite svår karaktär verkar det som men ändå med hjärtat på rätt plats tror jag. En annan av mina favoritfotografer, Joel Meyerowitz håller dock inte med och har sagt följande enligt Wikipedia om Bruce: "He’s a fucking bully. I despise the work, I despise the attitude, he’s an aggressive bully and all the pictures look alike because he only has one idea—‘I’m gonna embarrass you, I’m going to humiliate you.’ I’m sorry, but no.”

Och Bruce gillar å sin sida inte Joel! Lite synd eftersom jag tycker att båda två är duktiga fotografer och som bägge har sin givna plats i gatufotografins historia.
MattiasL 2022-06-24 23:45
Ja, då är jag mer på team Meyerowitz, med den ödmjuka stil på bilder och interaktion han står för. Men det vore väl enformigt om alla vore som han också.
Svar från Frekeman 2022-06-26 14:50
Jag föredrar också Joel framför Bruce. Utifrån de gånger jag haft turen att träffa Joel så verkar han vara mycket trevlig person. Men som du skriver är det ju bra med personer som Bruce annars vore det ju lite tråkigt.