Leica M EV1 och lite gatufoto i London

Jag brukar ge mig in till London minst en av veckans helgdagar, och nu blev det lördagen som fylldes med en hel dags gatufotografi. Vid det här laget så känner jag London rätt väl utifrån vilka områden och ställen som för gatufoto lämpar sig särskilt väl. Den här gången blev West End, dvs. Londons centrum för shopping, restauranger och teatrar m m, som jag traskade runt i.

Om man rör sig västerut längs Oxford Street så kommer man till slut till Duke Street, en tvärgata där Leica har en av sina butiker (den andra är inhyst i Harrods-varuhuset). Är jag i närheten en lördag (de har sedan rätt nyligen söndagsstängt) så brukar jag ta mig dit för att snacka lite med den trevliga personalen och också låta mig inspireras av vad som för tillfället visas i galleriet som utgör en ungefär 50% av lokalens yta.

Igår ville jag för ovanlighetens skulle fingra på en kamera, den nysläppta Leica M EV1. Kameran ifråga är den första digitala Leica M som skippat den så kallade mätsökaren som fokusmekanism. Istället finns där nu en elektronisk sökare, precis som i alla spegellösa digitalkameror som blivit så populära de senaste 5-10 året så att de nära på har slagit ut försäljningen av spegelreflexkameror. 

Det skulle bli intressant för mig att känna efter hur det känns att fokusera manuellt (M-systemet saknar autofokus) när man bara genom att titta på en skärm ska avgöra var skärpan ligger. Som hjälpmedel har man satt in en hyfsat högupplöst "skärm", möjlighet att zooma in samt att använda så kallad "focus peaking" som visar det som är skarpt med röda kanter (eller en annan färg som sticker ut). På huset satt den senaste versionen av Summilux 35 mm f/1,4 ASPH. Med objektivet vidöppet så var det hyfsat lätt att sätta fokus. Däremot var det en större utmaning när man bländar ned till f/8 t ex. Att zooma in hjälper en del förstås men det handhavandet tar tid även om man säkert kan snabba upp det hela med litet övning. I alla fall för mig så kändes det mycket tryggare att använda en traditionell mätsökare för att sätta och bekräfta fokus.

En annan negativ sak med den elektroniska sökaren är den lilla fördröjning som finns innan den slår på efter man har fört kameran till sitt öga. En Leica M med traditionell mätsökare har ju ett genomsiktsfönster man tittar igenom och det är ju alltid "på". Visst, man kan ha på den elektroniska sökaren hela tiden men då dras det batteri.

Nä, en M EV1 är inte kamera för mig. Den är för långsam för min typ av gatufoto och jag gillar att titta igenom en optisk sökare. Jag är däremot positiv till att den finns som ett alternativ för de som fotograferar på ett annorlunda sätt. Allt som bidrar positivt till Leica som kameratillverkare kan bara vara bra resonerar jag. Och, jag behöver inte heller vara orolig för att att Leica slutar att tillverka M-kameror med mätsökare. De har bekräftat att den tillverkningen fortsätter och att man ska se M EV1 som den första versionen i en ny, tredje produktfamilj av Leica M – de andra två utgörs av analoga och digitala mätsökarkameror. (Jag noterar att folk som borde veta bättre här på Fotosidan (och även annorstädes) oroade sig för att mätsökar-M skulle försvinna men så är alltså inte fallet.)

Här är den uppsättning kamera och objektiv som jag fick leka lite med. Aaron från Leica i bakgrunden.

En sönderplockad Leica III Model F som tillverkades mellan 1933-1939. Det var den andra Leica-modellen som hade en inbyggd mätsökare. Fotot taget i det lilla rum i Leicas butik som visar upp utbudet av begagnade Leica-grejor.

Jag besökte även en annan fotobutik, Aperture, som har ett stort utbud av begagnade Leica-produkter. Där stötte jag på Matt Osborne, även känd som Mr. Leica. Han höll på att testa nått obskyrt objektiv som inom kort kommer att bli till ett YouTube-avsnitt. Matt är trevlig att prata med och gör för det mesta sevärda videor om man är intresserad av Leica. En trappa ned har Aperture ett litet galleri och fotografen Wei Jian Chan ställde ut en antal foton i dagarna två. Han var själv där och jag fick för mig att vi faktiskt hade setts och snackat tidigare när Leica-butiken hade en "filmdag" i samband med nysläppet av Leica M6. Det mindes han inte men påstridig som jag är (och orolig för mitt eget minne!) så kom jag fram till att jag hade rätt. Det var Wei som då hade berättat för mig att 2022 så använde Alex Webb fortfarande en Leica M 240!

Om man efter att ha köpt en Leica M EV1 saknar mätsökaren så kan man köpa den här mätsökaren (den svarta "skenan" med ringen på) som jag såg på Aperture-butiken. Om den är till salu förstås!

En innehållsrik dag blev det och jag hann att ta en massa gatufoton också. Nedan återges några av dessa.

Ett varnade pekfinger men inte för ciggrökning verkar det som. Chinatown.

En sån söt liten bebis som kikar fram genom jackan, va? En sån måste ju fångas på bild, inte sant? Oxford Street.

Barn gör ofta roliga saker! Soho.

Kommentera gärna både bilder och text!

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

IKONER – fotoutställning på Öland

Jag vill börja med att tacka Fotosidans redaktion för att denna utställning uppmärksammades i våras. I kommenterarna till den artikeln skrev jag att det skulle bli ett givet besök vid min årliga visit hos min mor i Kalmar. Och så blev det. Det föll sig faktiskt så att utställningen blev en central del i mitt födelsedagsfirande så jag tog med min mamma och min moster. Det fanns risk för regn och med en sån väderprognos känns det ju helt rätt och riktigt att vara inomhus och njuta av god fotografi.

Larsåke ”Skuggan” Thuresson var vad jag förstår som mest aktiv på 60- och 70-talen och utställningen visar ett urval av hans fotografier av musikartister, svenska som utländska. Jag är född 1971 och flera av personligheterna som visades var berömda före "min tid" men under ens uppväxt så har man ju snappat upp ett och annat historiskt vilket gjorde att jag trots allt visste vilka de flesta musikkändisarna var. Och hade så inte varit fallet, så hade jag åtminstone kunnat uppskatta de fina bilderna som Larsåke åstadkommit. Han var i mina ögon en riktigt vass fotograf. Allt som allt så var utställningen mycket sevärd och inspirerande. Om den sätts upp nån annanstans så rekommenderar jag verkligen ett besök.

Boken som gavs ut i samband med utställning fanns till salu och jag slog naturligtvis till. Dessutom såldes en bok om gatufoto i New York av Lennart Durehed, en för mig okänd svensk fotograf. Den hamnade också på kvittot för billiga 120 kr.

Precis intill Vida Museum och Konsthall ligger gästgiveriet Halltorp, där en födelsedagslunch inmundigades efter utställningen. Tydligen så är kvaliteten inte som den var förut då restaurangen, vad jag förstår, ansågs som en kulinarisk höjdare.

Här följer några bilder från dagen tagna med min iPhone (lustigt att jag alltid använder mobilen och inte huvudkameran när jag fotar på utställningar). Har inte redigerat annat än att jag beskar några bilder.

Så här fint ligger Vida Museum & Konsthall

Min mamma och min moster minns svunna tider på vägen in till utställningen.

Här får man en bra uppfattning om hur fotona hängde. Kanske lite väl tätt ibland men jag tycker nog att det fungerade ändå.

Mäster Cees! Det sägs att om man skall lära sig ett språk perfekt ska man börja innan man fyller 12 år. Cornelis invandrade till Sverige vid den åldern och sättet som han kom att behärska och använda sig av det svenska språket var fullständigt genialiskt enligt mig. Hade han nog grejat det vid vilken ålder som helst! Jag är ett stort fan!

Ännu en legendar avbildad

Jag minns inte vad, men jag läste nåt i nån bildtext som fick mig att förstå att Jerry Williams verkade vara en fin och omtänksam människa.

Bob Dylan är en artist som jag inte lyssnat så mycket på i min dar – hoppas att jag ger mig möjlighet att försöka lyssna in mig på honom nån gång.

B.B. King – undrar om det var "Lucille" som han spelade på?

Walesaren Tom Jones – man kan ju fråga sig om det inte var ovanligt att han besökte Sverige...

The Fab Four – givetvis så fanns även de att beskåda!

Det ska börjas i tid!

Bono och Cher. Flest foton av Cher. 

Min mamma pekar möjligen igenkännande på Björn Ulvéus band innan han slog igenom på allvar med ABBA.

Larsåke tog en kanonfin bild på The Beatles på Arlanda men den får ni googla fram nån annanstans!

Så här glada är mor och son efter att ha tittat på en 15-20 minuter lång film om hur utställningen kom till.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

Vad som komma skall...

Ibland sägs det att om man skall åstadkomma något kan det vara bra om man berättar om sina planer. Detta för att skapa något slags press på sig själv för att inte misslyckas inför andra att leva upp till det man lovat. Och det är precis det jag gör med detta blogginlägg! Ganska exakt för fyra månader sedan publicerade jag mitt inlägg om min resa till Rom – alldeles för lång tid alltså mellan inläggen! Sedan dess har jag gjort en massa fotografiskt kul som jag vill berätta om. 

Sommarens resa till New York, som var längre än vanligt, kommer jag nog att skriva om mest men förmodligen också om mitt gatufotande i London under sommaren. Ett ämne att behandla från New York är hur det är att fotografera nationaldagen, den fjärde juli, i staden. Och hur det faktiskt gick att gatufotografera igen i New York med höga ambitioner och förväntningar. Sen kommer den omfattande utställningen med Diane Arbus verk att få ett alldeles eget blogginlägg. Ett helt inlägg blir det nog också om utställningen IKONER på Vida Konstmuseum på Öland med bilder av Larsåke “skuggan” Thuresson.

Kanske kommer jag också skriva om prylar för ovanlighetens skull? Har nämligen skaffat en Leica M10, som förmodligen blir min sista digitala M-kamera så länge den går att fotografera med. Varför tänker jag så? Känner också att det är läge att göra min röst hörd som Leica M-fotograf i största allmänhet då en del verkar nyfikna på systemet och för att jag inte alltid håller med om vad som ibland skrivs om dessa kameror och objektiv. 

Nu får vi se vad jag mäktar med av det utlovade. Man får inte vara för hård mot sig själv dock men det gäller att pusha sig själv lite också. 

Ett inlägg kan ju inte vara utan bilder så här kommer några som har med ovanstående text att göra.

Ravenswoods generatorstation sedd från Roosevelt Island i New York.

Vida Museum och Konsthall på Öland, nån mil söder om Borgholm. 

Ett gatufoto från London som jag är lite extra nöjd med. Togs tidigare i september.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

Gatufoto i den eviga staden...

Strax innan midnatt i tisdags kom jag hem efter en resa till Rom där jag hade hälsat på min kusin som jobbar på den svenska ambassaden. Fem nätters övernattning blev det och eftersom han arbetade på vardagarna så fick jag en hel del tid över till att utforska staden på egen hand samt därmed också utöva gatufotografi. Innan resan hade jag till mina duktiga gatufotokollegor, Niklas Lindskog och Anders Johansson, uttryckt en änglsan kring hur det skulle gå med gatufotandet i den italienska huvudstaden. Jag tänkte att eftersom den är ett enda stort museum med massor av turister så skulle bilderna bli därefter också. Mina farhågor var inte mer tydligt formulerade än så. Niklas och Anders har fotat i Rom själva och tyckte att det gick bra.

Så, hur gick det? Ja, ni får ju förstås bedöma själva utifrån bilderna nedan. Men, jag var inte lika produktiv i som hemmavid i London. Och det beror nog på att man inte har koll på var nånstans de bästa gatufotoplatserna finns i Rom. Dessutom så spenderade jag flera timmar på att besöka Colosseum, Forum Romanum samt Palatinen. Förvisso går det att gatufota på sådana platser också men ens uppmärksamhet bör väl ligga på annat när man besöker sådana sevärdheter?

Något som jag lade märke till var att ingen verkar tänka tanken att jag fotograferar dem. Sannolikt beror det på att det är så normalt med turister med traditionella kameror som fotograferar ofta och mycket. 

Utrustningen som användes var min Leica M-E Typ 240 med två objektiv – en Summicron 35 mm och min Summaron 28 mm.

Som vanligt så får ni gärna kommentera och berätta vad ni tycker om mina (hastigt bearbetade) bilder.

Dagen efter att katolikerna fått sig sin nya påve. Unga präster vid Sankt Peterskyrkan bar på vad som såg ut att vara nytryckta tidningar. Förmodligen delade de ut dem?

Denne man var inbegripen i en rätt hetsig debatt med de båda nunnorna. Jag hade ingen aning om vad det hela handlade om. En präst stod bredvid för att ingripa ifall det gick till handgemäng.

Rörelseoskärpa i denna bild på grund av en gatufotograf som inte skärpte sig vid rätt ögonblick!

Nära Sankt Peterskyrkan. För en gatufotograf är det mumma att fotografera italienare eftersom de är så frikostiga med handgester.

Här ser vi hantverkare som ser ut att fixa med fönsterluckor. Denna lilla verkstad låg i området nära Sankt Peterskyrkan vid slutet av en gata med många restauranger.

Inte så mycket att säga om denna bild men jag gillar mammans ansiktsuttryck och hur hon ser ut att vara långt borta nånstans i sina tankar.

Många av mina bilder från Rom gör sig bäst i svartvitt men inte alla.

Här den första bilden av tre som fokuserar på händer. 

Händer nummer två.

Händer nummer tre. Till en början så var jag bara ute efter händerna på ryggen – det ser alltid så trevligt ut. Men, när jag såg killen på trappan tog jag några snabba steg framåt för att få med honom också. Även hans händer är lite intressanta men framför allt så gillar jag hur han har slagit knut på sig själv. 

Det här paret hade inte synkat sitt val av t-shirts. Eller så var det precis det de hade gjort!

Mvh

Fredrik

The Boat Race 2025 – del 2...

Här kommer resten av bilderna jag vill visa upp från rodden i söndags. Nu hade tävlingarna börjat och det blev allt trängre bland publiken som gärna ville se de tävlande roddarlagen. Det gjorde att man som gatufotograf märktes litet mindre när uppmärksamheten var riktad åt floden.

Prognosen om regn på eftermiddagen såg ut att förverkligas med en tilltagande molnighet som ni kan se i bilderna. Till slut blev molnen riktigt mörka och maffiga. På så sätt gav de en för mig intressant kontrast där publiken ibland var upplyst av solen framför den mörka himlen. 

Återigen publiceras bilderna i någorlunda kronologisk ordning. Sista bilden bjuder på en måhända litet intressant berättelse för gatufotografer och för de som fotograferar med film. 

Tänk att få vara så där lång och kunna se vad som händer bortom folkhavet!

Bakgrunden på gränsen till för stökig men de fyra tydliga huvudpersonerna tycker jag kompenserar oordningen. Vad tycker ni? Och vad sysslar snubben i vita t-shirten med egentligen?

Den här bilden är nog den jag är mest nöjd med för dagen. Snubben utgör hela han en triangel och jag gillar verkligen hans händer som omfamnar maltdryckerna. Trots folkmängden har jag här lyckats med att hålla i sär de flesta av viktigaste ansiktena så att de inte skyms. Jag gillar hur de är placerade i bilden också. Dessutom så tittar ingen in i kameran (möjligtvis mannen till vänster med solglasögonen men det vet man inte), inte ens tjejen i mitten även om det är nära. Till och med den runda skylten utgör ett slags fristående huvudform.

Denna är en enkel bild – i det närmaste ett oposerat gatufotoporträtt. Inget intressant händer men den kan ändå vara värd att visa eller?

Den här bilden gillar jag men att jag lyckads nagga armen bak på ryggen grämer mig. Cirkelformen känns inte helt perfekt.

Här reagerade jag snabbt och för att få med glassen med Pimm's i tillät jag mig att luta kameran i porträttläge. Funkar sneda bilder för Garry Winogrand så får de väl funka för mig, va? Ser nu hur hennes högerhand bucklar plastmuggen för att kunna bära dem på det här sättet – hoppas att dryckerna fann sina ägare utan spill!

Här lät jag fokus ligga på kramen och jag visste att hon till höger skulle bli lite oskarp, även vid f/8. Tycker att det funkar. 

Det som fångade mitt intresse här och ledde till att jag snabbt tog bilden var hur den ena unga damen ledde sin väninna genom folkmängden. Inget annat om nu nån skulle få för sig det!

Jag tog arton bilder av det här sällskapet och just den här bilden var nummer 12. Först var det en annan tjej som satt sin pojkväns axlar – man kan se henne bakom tyvärr. Det dög väl inte så denna unga kvinna ville också hoppa upp för bättre utsikt. Pojkvännen sneglar vid det här laget på mannen med kameran som alltså har fotat en del innan. 

Jag tror att det här var en fransk familj som verkade följa rodden med intresse – kanske hade de en familjemedlem i nåt av lagen? 

När jag ser en uppburen hund så vill jag alltid fota ekipaget! Alltsom oftast väljer hunden att sabba allt genom att vända sig bort men denna vovve skötte sig. 

I förra inlägget berörde jag problemet med lyktstolpar och annat som "växer" ur personers huvuden och att jag vid gatufoto inte stör mig på det så mycket. Här har jag dock svårt att bortse från det som ser ut att hänga hur näsborrarna på mannen till höger. Vad tycker ni?

Gillar hur de tillsammans bildar litet av en båge och hur blickarna går.

Slutbilden med en liten knorr! Här var jag rätt trött (hade tagit över 600 bilder vid det här laget!) men vem kan motstå en rökare? Notera mannen uppe till vänster som litet frågande betraktar fotografen. Några meter efter att bilden tagits hade han hunnit ifatt mig och jag tänkte att nu får jag skäll och blir ifrågasatt. Men icke! Det visade sig att Alex, som han hette, bara var intresserad av varför jag använde ett gult filter på min kamera. Själv så hade han en filmkamera (en svart mätsökarkamera från Contax tror jag) på magen och hade tidigare på dagen avverkat en rulle Ilford FP4. Nu satt det färgfilm i kameran – vilken det rörde sig om uppfattade jag inte. Man hade kanske förmodat att han som delvis svartvit filmfotograf torde känna till poängen med filter? Hursomhelst, slutet gott, allting gott.

Om jag lever och har hälsan lär jag försöka fota nästa års rodd också för den utgör ett ypperligt fototillfälle för gatufotografen. 

Kommentera gärna om text och bilder. Alltid intressant att höra vad en publik tycker vare sig det är positivt eller negativt.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik