Remembrance Sunday 2022

Det andra av den senaste helgens större evenemang i London var, som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Minnes-söndagen – Remembrance Sunday. Man högtidlighåller här de britter och andra samväldesmedborgare som kämpade i de bägge världskrigen samt i andra konflikter. På schemat finns pampig musik, två tysta minuter och kransläggning vid en cenotaf, som är ett slags minnesvård. Remembrance Sunday äger rum på många orter i Storbritannien och förmodligen också i andra länder som ingår i samväldet men den största och mest omfattande är säkerligen den i London. Precis som The Lord Mayor's Show dagen innan så hade jag aldrig besökt Londons version tidigare men i söndags så skedde det. 

För att få möjlighet att skåda härligheten så får man ställa sig längs Whitehall och Parliament Street bakom tillfälliga staket. Det fanns säkerhetskontroller i stil med de man använder sig av på flygplatser men det var skönt nog inga köer att tala om när jag anlände cirka halv tio denna dimmiga morgon. Vakter lotsade sedan åskådarna antingen till den norra sidan eller södra sidan men inte samtidigt utan i omgångar. Initialt hamnade jag på den förra men insåg snabbt att det skulle bli för trångt i publiken att fota nära cenotafen. Valde därför att traska tillbaka närmre ingången för att inte riskera att fastna nånstans längre än vad jag önskade. Jag hamnade sedan på den norra sidan och här fanns det bättre med utrymme och fotomöjligheter så jag valde att stanna kvar tills evenemanget började på allvar kl. 11.00, då Big Ben slår sina slag för att markera två minuters tystnad. Dessförinnan hade de militära musikerna marscherat förbi och väl samlade nära cenotafen framförde de diverse brittiska musikstycken med nationalistiska vibbar, bland annat min favorit "Rule, Britannia!". Jag kände dock att jag gjort mitt ca 11.30 och gick därifrån för att ägna mig åt normalt gatufoto resten av dagen.

Här följer diverse bilder från innan och under evenemanget. Jag fotade med ett 35 mm-objektiv men också för ovanlighetens skull, ett 90 mm dito. Satsade främst på att fotografera publiken.

Ett par som noggrant betraktade olika minnesskyltar och kors som var tillfälligt uppsatta på en gräsmatta vid Westminster Abbey, som man ser i bakgrunden. 

Denna vy med Churchill och Big Ben har nog fotograferats av en och annan fotograf innan jag anslöt mig till den skaran.

Kvinnlig bobby som ger dessa undrande tu instruktioner förmodligen om hur man skulle ta sig nånstans.

Och denne bobby berättade lite om schemat för dagen för dessa två turister.

Man kan nästan tro att tidsresor är möjliga när man ser dessa individer, inte sant? Många verkar klä sig i historisk stil dagen till ära. Jag fipplade med spakarna i Lightroom för att försöka att åldra detta foto så att det överensstämmer med klädseln.

Många i publiken bar på medaljer men ännu fler hade olika varianter av vallmoblommor på sina kläder. Dessa blommor är det många som köper varje år och pengarna går till välgörenhet. 

Det ska börjas i tid och mammas axlar är en utmärkt utkikspost.

Vallmon har bestämt färgen för dagen.

Denna kvinnas val av färg på klädseln var nog, som sagt, ingen slump.

Det var allt för den här gången. 

Ha det så bra.

/Fredrik

The Lord Mayor's Show 2022

I helgen som gick ägde två större evenemang rum i London. På lördagen rörde det sig om The Lord Mayor's Show. Det är ett årligt återkommande spektakel med anor från 1200-talet för att fira att årets nya borgmästare för City of London (den lilla ursprungliga delen av London) är utsedd. Trots att jag bott i Londons omedelbara närhet i över tjugo år så har jag aldrig närvarat vid denna begivenhet. Det var först när en gatufotograf nämnde att tillställningen inte fick missas eftersom den är så lämplig för just gatufotografi. Sagt och gjort så tog jag mig dit och träffade en annan svensk i exil, tillika gatufotograf, som hade fotat showen tidigare.

Jag var främst intresserad av att fotografera publiken och inte själva paraden så mycket – digniteter fotograferas mycket bättre av pressfotografer. Paraden startade kl. 11.00 men flera timmar innan så förberedde sig de olika deltagande ekipagen och då fanns det förstås en hel del att fotografera. Företrädare för organisationer och föreningar samt olika avdelningar från det militära verkar utgöra en stor del av paradtåget. Rutten påbörjas nära St Pauls-katedralen och går västerut längs Ludgate Hill och Fleet Street ned mot Strand. Lunchpaus nära Temple för att sedan traska tillbaka mot St Pauls längs Themsen. Efter lunch så tittade en stark höstsol fram vilket uppskattades av undertecknad.

Här följer några bilder som jag tog i samband med showen. Som vanligt uppskattas kommentarer om bilder och text.

Det finns en härlig blandning av traditionella plagg och utklädsel av lite mer humoristiska inslag bland de tågande...

... som även denna bild ger ett exempel på.

Tänk att få ha med ordet dyrkansvärd i sitt företagsnamn!

Alla typer av soldater är välkomna i den brittiska militärstyrkan denna dag!

Repetition av en snurrande drake inför paraden.

De sista instruktionerna ges här innan processionen påbörjas.

En del åskådare verkar mer imponerade än andra av vad de såg!

Flaggmannen såg säkert detta som ett generalrep inför fotbolls-VM kan man tänka?

Denna uppsatta grupp såg mer av paraden än vad jag, som är kort i rocken, gjorde.

Också ett trick för att få en bättre utkikspost.

De här två såg nog det mesta.

Jag slår vad om att detta par nog hade sett evenemanget tidigare år.

Pappors axlar gjorde susen för dessa flickor.

Precis som jag så fanns det andra som inte var så intresserade av själva paraden.

En del entusiaster köper ett program dagen till ära.

Denna bild från paradens återtåg längs norra sidan av Themsen får avsluta. Rör det sig om en nordkoreansk pride-parad månntro?

Avslutningsvis så får jag väl tillstå att showen är värd att besöka för en gatufotograf och det är nog möjligt att jag tar mig ditt igen nästa år. Dagen efter så var det dags för Minnes-söndagen då man årligen hedrar alla som kämpade i världskrigen. Det får bli till ett annat blogginlägg.

Tack för mig och ha det så bra!

/Fredrik

Austin, Texas

För första gången sedan 2019 så fick jag i augusti möjlighet att åter besöka USA. Denna gången blev det för mig en ny stad men också en ny stat, nämligen universitetsstaden Austin, tillika huvudstad i staten Texas. Den huvudsakliga anledningen till trippen var för att fira att jag förra året fyllde 50 år. En god vän och jag tyckte att den jämna födelsedagen vore en anledning god nog för att genomföra en gemensam resa. Eftersom vi bägge gillar USA i allmänhet och amerikansk BBQ i synnerhet så föll valet på Austin – meckat för rökt nötbringa! Austin, och Texas i allmänhet, åtnjuter en befolkningsökning just nu och är ett populärt alternativ till Kalifornien, där höga skatter, höga boendepriser och statliga regleringar får folk att söka sig därifrån.

Jag anlände en lördag och min kompis anslöt några dagar senare. Ypperlig planering tyckte jag eftersom jag då kunde fota intensivt innan jag behövde uppföra mig normalt tillsammans med polarn, som inte är särskilt intresserad av fotografi. I praktiken hade jag knappt tre hela dagar av potentiellt fotograferande på egen hand. Såg förstås fram emot att idka gatufoto, genren som jag i huvudsak ägnar mig åt. Men det visade sig att Austin, i alla fall för mig, inte inbjöd till gatufotande i den utsträckning som jag hade hade hoppats på. Det var förhållandevis få människor på gator och torg – kanske stannade de inomhus under varma augusti och svalkade sig med luftkonditionering? Eller satt de och körde i sina bilar? Jag blev inte riktigt klok på det hela. Turligt nog så tycker jag om att fotografera annat än gatufoto och genren som kallas "New Topographics" ligger mig också varmt om hjärtat. Utövare av genren är bland annat Stephen Shore, Joel Sternfeld och förstås även William Eggleston. Man fotograferar landskap och miljöer skapade av mänskligheten, med fokus på de senaste 100 åren skulle jag tippa. Bensinmackar, hotell/motell, restauranger och utsidor av affärsverksamheter hamnar ofta på bilderna. Genrens namn kom till i samband med en utställning 1975.

Här följer ett antal bilder från trippen. Endast ett par är gatufoton, vilket vittnar om hur tungt gatufotandet kändes i staden.

Det finns många spansktalande i denna del av USA, vilket syns på skyltarna bland annat.

Av de spansktalande verkar många komma från Mexico, som ju delar en lång gräns med Texas.

Den vita vagnen är en så kallad "food truck" som, när den är öppen för business, serverar tacos. Den hade stängt och jag tycker att baksidan var intressantare.

En bildhandlare för begagnade bilar. Här kan man skaffa sig ett fordon trots dålig eller ingen kreditvärdighet verkar det som.

Palm Door, en fest- konsertlokal, verkar tyvärr ha stängt permanent nu. Gillade alla cirklarna i denna bild.

En byggnad mittemot La Barbeque, ett fantastiskt BBQ-ställe. Jag undrar om trädstammarna (palmer?) lever eller bara är korrekt ansade.

Testade aldrig maten här – varför italienskt när det finns BBQ? Fasaden var fin dock.

Ett gatufoto! Bra tex-mex-mat finns i Austin men jag prövade inte just det här etablissemanget. 

Gatufoto nummer två! I Texas drar man sig inte för att klä sig i jeanstyg från topp till tå!

Här är vi i den lilla orten Taylor, strax utan för Austin. Hit åkte vi främst för Louie Mueller's BBQ men stan hade en schysst Americana-vibe också. 

En nedlagd Shell-mack som hade sett sina bästa dar.

På Lou's åt jag Frozen Custard för första gången i mitt liv. Kan väl översättas till fryst vaniljsås och var ganska likt mjukglass.

Sandy's – en hamburgarrestaurang som också skröt om sin frozen custard. Testade aldrig stället dock. 

En motorcykel i vackert gryningsljus med centrala Austin i bakgrunden. Svårt att säga nej till en sån bild.

Här är ett exempel på texansk BBQ – revbensspjäll i förgrunden och nötbringa i bakgrunden. Stället är Terry Black's BBQ som ska vara ett av de bästa i Austin. Tyvärr så levde bringan inte upp till förväntningarna eftersom den var lite torr. Jag borde förstås ha bett att få skivor från den fetare delen av bringan. 

På det hela taget var det en mycket trevlig resa även om fotodelen inte uppfyllde förväntningarna. Till Austin åker jag gärna igen men då främst för BBQ och musikscenen.

Kommentera gärna kring bilder och text.

Ha det så bra!

/Fredrik

Drottning Elizabeths begravning

Drottningen gick ju hädan häromveckan och igår avslutades sorgeperioden med en begravning med stort B. Jag hade planerat att dokumentera denna speciella dag på plats och då särskilt de olika sörjande ur allmänheten som i 100 000-tals tagit sig till huvudstaden för att deltaga i detta historiska evenemang. Henri Cartier-Bresson fotograferade som bekant både den forne brittiske kungens begravning samt dotterns Elizabeths kröning. Med Henri i åtanke så fick jag idén om att jag skulle fotografera som han förmodligen gjorde när det begav sig – svartvitt och brännvidd 50 mm,  en brännvidd som är längre än vad jag är bekväm med för mitt gatufotograferande (28–35 mm är mina normala brännvidder). Min Leica Monochrom med en 50 mm Summarit utgjorde mina huvudverktyg för det stundande dokumenterandet. Ett gult filter satt på objektivet också. Jag hade faktiskt även en 28 mm för att använda senare på dagen.

Mitt pendeltåg anlände kl. 08.00 till Waterloo och jag rörde mig längs Themsen mot Westminster-bron som tar en till Houses of Parliament med en Big Ben i nyrenoverat skick. Det var inte så mycket folk som jag hade förväntat mig och bron var tämligen sparsam på folk. Väl över floden så var det avspärrat vid Big Ben mot Parliament Square (nära Westminster Hall där drottningens kista legat i dagar fyra) och poliser samt anställda från diverse vaktbolag lotsade oss återigen längs Themsen, fast nu på andra sidan av floden. Det fanns en utstakad väg för de som vill ta sig till platser där de eventuellt skulle kunna fånga en blicka av processionen så småningom. Efter 10-15 minuters fotande vid Big Ben så anslöt jag mig till de hoppfulla åskådarna. Jag följde med strömmen av folk under en ca 60-90 minuter tills jag kom till Hyde Park. Vid det laget hade jag insett att det skulle vara mycket svårt att kunna se nåt av processionen, inte bara för mig men för många andra också. Mig gjorde det ingenting eftersom jag bara var intresserad av att fota den allmänhet som slutit upp för att ta avsked av sin monark. Det visade sig faktiskt att folk hade tältat eller väntat över natten för att försäkra sig om en bra plats – fick det berättat för mig av gatufotografen Matt Stuart som jag stötte på senare på dagen.

Nedan följer bilder i någorlunda kronlogisk ordning. Alla bilder är tagna med 50 mm förutom puffbilden som ligger högst upp – den är tagen i Soho senare på dagen med min lilla Summaron 28 mm.

Det rörde sig inte bara om fysiska avspärrningar utan dessa bobbies stod i vägen ifall nån fick för sig att ta sig förbi.

Här tror jag att det rörde sig om en kvinna som nog var inbjuden till själva begravningsakten. Hon släpptes igenom avspärrningarna så småningom gissar jag.

Jag tror även att denne lite Churchill-aktige man också var formellt inbjuden till begravningsakten. Vet inte varför polismannen blev så glad att få hjälpa till.

Det var en lång vandring för små barn och här pausade man lite i strömmen av folk för att vila lite eller vänta in nån eftersläntrare i sällskapet. 

Alla var inte finklädda men det råder ingen tvekan om att många ändå var stora fans av den avlidna monarken.

För ovanlighetens skulle såg jag ibland män med plommonstop och jag rusade efter denne herre men misslyckades med att få med honom samt en överhängande flagga (50 mm var för en för lång brännvidd!). Det blev istället en bild från sidan.

En brittisk monarks frånfälle måste ha varit mumma för blomsterförsäljningen. Här en kvinna som satt sig för att vila lite med sin fina bukett.

Poliser från hela landet hade tydligen blivit kommenderade till London denna dag. Kanske kan man se på deras hjälmar varifrån dessa kom? Får pixelpeepa senare kanske?

Det var allt för nu. Nån gång nästa år kommer en uppföljare i denna blogg och då kommer det att handla om Charles IIIs kröning!

Ha det så gott!

Fredrik

Bruce Gilden på London-besök

Min kompis Ben säger nåt roligt till Bruce.

Magnumfotografen Bruce Gilden är kontroversiell, även inom gatufotokretsar. För många är känd för att med en Leica M i en hand och en stor blixt i den andra skrämma fotgängare på New Yorks gator. Att fota på det sättet generar en hel del uppmärksamhet och det händer att folk blir upprörda. De gatufoton han skapar med den metoden har dock som jag ser det stora kvaliteter – och blixten gör att personerna kommer mer i fokus och att kontrasterna ökar i vad som oftast är svartvita bilder. Sammantaget blir det en viss estetik som man lätt kan känna igen. Han har emellertid inte alltid jobbat med blixt och jag tycker lika mycket om de fotografierna också. I mina ögon så är han helt enkelt en skicklig gatufotograf som ofta använder blixt. Nu är det en sanning med modifikation eftersom han inte bara sysslar med gatufoto utan har på senare tid ägnat sig åt porträtt bland annat. Om jag ska var ärlig så tror jag inte att det blir så mycket gatufoto nuförtiden från honom.

Bruce Gilden letar efter människor som han tycker ser intressanta ut och gärna får vara riktigt udda. Vissa hävdar att han letar efter fulhet. Så enkelt är det inte enligt mig. Jag har haft nöjet att lyssna på Bruce ett flertal gånger och tycker mig ha fått en bra förståelse för varför han väljer de människor han avbildar. I mitten av juni så var det dags igen att lyssna på honom, denna gång på Magnums kontor i London och han berörde givetvis hur han tänker kring sitt fotograferande. Gilden hade en riktigt tuff uppväxt och sa att han vid fem års ålder hade sett saker som en femåring aldrig ska se. Hans far var något av en maffia-typ och det var ofta våldsamma gräl mellan hans föräldrar när Bruce växte upp. Mamman hade psykiska problem och det fanns också inslag av prostitution. När Bruce var vuxen tog mamman livet av sig på en psykiatrisk klinik genom en överdos, bara två veckor efter pappan hade gått bort. Vid det här laget så tilltog Bruces egna drogmissbruk. Men, han tog sig ur det och lyckades med att bli en firad fotograf som 1998 röstades in i Magnum. Självklart satte uppväxten och de svåra åren sina spår i fotograferandet. Under frågestunden sade han att han fotograferar sig själv, det arga barnet. Han brukar också tala om hur många av människorna han porträtterar inte är synliga i samhället och hur han vill synliggöra dem. Men han gör det inte på ett smickrande sätt – tvärtom, man ser ansikten fulla av blemmor och hudporer i detalj – se två exempel nedan.

Bruce Gilden var i London i samband med en workshop han körde tillsammans med Leica. Det var workshoppens sista dag då han hälsade på i Magnums lokaler för att berätta om ett nytt projekt som så småningom ska utmynna i en bok. Det handlar om motorcykelgäng i Brooklyn med företrädesvis svarta medlemmar. Han visade bilder från projektet som var i färg, tagna med blixt. Jag fördrar hans mer renodlade gatufoton måste jag erkänna. Till skillnad mot de tidigare Magnumfotograferna Mark Powers och Christopher Andersons presentationer/samtal som jag bloggat om tidigare så körde Bruce bara i ca 30 minuter om bilderna följt av en lika kort frågestund och därefter av boksignering. 

Här är några uttalanden under samtalet som jag tyckte var intressanta att återge:

"Mina foton är inte humanistiska utan visuella"

"De flesta snubbar jag känner har suttit i fängelse" – i samband med en man i norra England vid namn Dudley som han ville fotografera för att denna med sällskap såg intressanta ut. Han blev avfärdad med ett "dra åt helvete" men efter att ha bjudit på öl så blev det några foton i alla fall. Dudley mycket riktigt suttit i fängelse!

"Om jag ser något som jag tycker om så fotar jag det i 30 minuter"

"Jag fotograferar inte min familj – jag har inget intresse av det"

"Jag har ingen dator – jag kollar aldrig upp nånting"

Apropå hur farligt det är att fota som Bruce Gilden: "Jag är smart men inte orädd", "jag är inte dum men jag står upp för mig själv", "en snubbe på Haiti försökte sno min plånbok – jag satte en kniv mot hans strupe", "jag har mycket mod och jag stora kulor"

"Enda skälet till att jag fotar digitalt är att Leica S endast fanns i en digital version"

"Inte varje dag kommer att vara en bra fotodag"

"Du kan inte såra mig – jag blir förbannad på dig såklart men du kan inte säga nåt som jag inte redan sagt till mig själv"

Om att ta bra foton: "du behöver inte vara nära – foton 12 meter ifrån kan vara vackra – var bara dig själv!".

Här följer några foton från själv eventet – alla tagna med iPhone:

I bakgrunden ser vi ett foto från den kommande boken om svarta motorcykelgäng.

Bruce i egen hög person.

Det var många som ville ha böcker signerade – jag hade med mig en 6-7 stycken men glömde lik förbannat en osignerad hemma! :-(

Supporterande Magnumpersonal.

Efteråt evenemanget, utanför Magnums kontor. Ett gatufoto av gatufotografen Bruce! Förstår inte varför min iPhone fixade högdagrarna bättre – jag tror att den var nervös och "star struck"!

Den bok jag köpte på plats fick jag signerade på ett personligt sätt. Lite slarvigt skrivet men det går ju att läsa "To Fred, you're a great guy". Och om Bruce tycker så vem är jag att säga emot? Han har förstås inte kollat på mina gatufoton – då skulle han nog skrivit nåt annat! :-)

I vanlig ordning så uppskattas kommentarer – vad tycker ni om Gildens fotografi och har ni förståelse för hur han fotar?

Glad midsommar önskar Fredrik!