Remembrance Sunday 2022

Det andra av den senaste helgens större evenemang i London var, som jag skrev i mitt förra blogginlägg, Minnes-söndagen – Remembrance Sunday. Man högtidlighåller här de britter och andra samväldesmedborgare som kämpade i de bägge världskrigen samt i andra konflikter. På schemat finns pampig musik, två tysta minuter och kransläggning vid en cenotaf, som är ett slags minnesvård. Remembrance Sunday äger rum på många orter i Storbritannien och förmodligen också i andra länder som ingår i samväldet men den största och mest omfattande är säkerligen den i London. Precis som The Lord Mayor's Show dagen innan så hade jag aldrig besökt Londons version tidigare men i söndags så skedde det. 

För att få möjlighet att skåda härligheten så får man ställa sig längs Whitehall och Parliament Street bakom tillfälliga staket. Det fanns säkerhetskontroller i stil med de man använder sig av på flygplatser men det var skönt nog inga köer att tala om när jag anlände cirka halv tio denna dimmiga morgon. Vakter lotsade sedan åskådarna antingen till den norra sidan eller södra sidan men inte samtidigt utan i omgångar. Initialt hamnade jag på den förra men insåg snabbt att det skulle bli för trångt i publiken att fota nära cenotafen. Valde därför att traska tillbaka närmre ingången för att inte riskera att fastna nånstans längre än vad jag önskade. Jag hamnade sedan på den norra sidan och här fanns det bättre med utrymme och fotomöjligheter så jag valde att stanna kvar tills evenemanget började på allvar kl. 11.00, då Big Ben slår sina slag för att markera två minuters tystnad. Dessförinnan hade de militära musikerna marscherat förbi och väl samlade nära cenotafen framförde de diverse brittiska musikstycken med nationalistiska vibbar, bland annat min favorit "Rule, Britannia!". Jag kände dock att jag gjort mitt ca 11.30 och gick därifrån för att ägna mig åt normalt gatufoto resten av dagen.

Här följer diverse bilder från innan och under evenemanget. Jag fotade med ett 35 mm-objektiv men också för ovanlighetens skull, ett 90 mm dito. Satsade främst på att fotografera publiken.

Ett par som noggrant betraktade olika minnesskyltar och kors som var tillfälligt uppsatta på en gräsmatta vid Westminster Abbey, som man ser i bakgrunden. 

Denna vy med Churchill och Big Ben har nog fotograferats av en och annan fotograf innan jag anslöt mig till den skaran.

Kvinnlig bobby som ger dessa undrande tu instruktioner förmodligen om hur man skulle ta sig nånstans.

Och denne bobby berättade lite om schemat för dagen för dessa två turister.

Man kan nästan tro att tidsresor är möjliga när man ser dessa individer, inte sant? Många verkar klä sig i historisk stil dagen till ära. Jag fipplade med spakarna i Lightroom för att försöka att åldra detta foto så att det överensstämmer med klädseln.

Många i publiken bar på medaljer men ännu fler hade olika varianter av vallmoblommor på sina kläder. Dessa blommor är det många som köper varje år och pengarna går till välgörenhet. 

Det ska börjas i tid och mammas axlar är en utmärkt utkikspost.

Vallmon har bestämt färgen för dagen.

Denna kvinnas val av färg på klädseln var nog, som sagt, ingen slump.

Det var allt för den här gången. 

Ha det så bra.

/Fredrik

The Lord Mayor's Show 2022

I helgen som gick ägde två större evenemang rum i London. På lördagen rörde det sig om The Lord Mayor's Show. Det är ett årligt återkommande spektakel med anor från 1200-talet för att fira att årets nya borgmästare för City of London (den lilla ursprungliga delen av London) är utsedd. Trots att jag bott i Londons omedelbara närhet i över tjugo år så har jag aldrig närvarat vid denna begivenhet. Det var först när en gatufotograf nämnde att tillställningen inte fick missas eftersom den är så lämplig för just gatufotografi. Sagt och gjort så tog jag mig dit och träffade en annan svensk i exil, tillika gatufotograf, som hade fotat showen tidigare.

Jag var främst intresserad av att fotografera publiken och inte själva paraden så mycket – digniteter fotograferas mycket bättre av pressfotografer. Paraden startade kl. 11.00 men flera timmar innan så förberedde sig de olika deltagande ekipagen och då fanns det förstås en hel del att fotografera. Företrädare för organisationer och föreningar samt olika avdelningar från det militära verkar utgöra en stor del av paradtåget. Rutten påbörjas nära St Pauls-katedralen och går västerut längs Ludgate Hill och Fleet Street ned mot Strand. Lunchpaus nära Temple för att sedan traska tillbaka mot St Pauls längs Themsen. Efter lunch så tittade en stark höstsol fram vilket uppskattades av undertecknad.

Här följer några bilder som jag tog i samband med showen. Som vanligt uppskattas kommentarer om bilder och text.

Det finns en härlig blandning av traditionella plagg och utklädsel av lite mer humoristiska inslag bland de tågande...

... som även denna bild ger ett exempel på.

Tänk att få ha med ordet dyrkansvärd i sitt företagsnamn!

Alla typer av soldater är välkomna i den brittiska militärstyrkan denna dag!

Repetition av en snurrande drake inför paraden.

De sista instruktionerna ges här innan processionen påbörjas.

En del åskådare verkar mer imponerade än andra av vad de såg!

Flaggmannen såg säkert detta som ett generalrep inför fotbolls-VM kan man tänka?

Denna uppsatta grupp såg mer av paraden än vad jag, som är kort i rocken, gjorde.

Också ett trick för att få en bättre utkikspost.

De här två såg nog det mesta.

Jag slår vad om att detta par nog hade sett evenemanget tidigare år.

Pappors axlar gjorde susen för dessa flickor.

Precis som jag så fanns det andra som inte var så intresserade av själva paraden.

En del entusiaster köper ett program dagen till ära.

Denna bild från paradens återtåg längs norra sidan av Themsen får avsluta. Rör det sig om en nordkoreansk pride-parad månntro?

Avslutningsvis så får jag väl tillstå att showen är värd att besöka för en gatufotograf och det är nog möjligt att jag tar mig ditt igen nästa år. Dagen efter så var det dags för Minnes-söndagen då man årligen hedrar alla som kämpade i världskrigen. Det får bli till ett annat blogginlägg.

Tack för mig och ha det så bra!

/Fredrik

Drottning Elizabeths begravning

Drottningen gick ju hädan häromveckan och igår avslutades sorgeperioden med en begravning med stort B. Jag hade planerat att dokumentera denna speciella dag på plats och då särskilt de olika sörjande ur allmänheten som i 100 000-tals tagit sig till huvudstaden för att deltaga i detta historiska evenemang. Henri Cartier-Bresson fotograferade som bekant både den forne brittiske kungens begravning samt dotterns Elizabeths kröning. Med Henri i åtanke så fick jag idén om att jag skulle fotografera som han förmodligen gjorde när det begav sig – svartvitt och brännvidd 50 mm,  en brännvidd som är längre än vad jag är bekväm med för mitt gatufotograferande (28–35 mm är mina normala brännvidder). Min Leica Monochrom med en 50 mm Summarit utgjorde mina huvudverktyg för det stundande dokumenterandet. Ett gult filter satt på objektivet också. Jag hade faktiskt även en 28 mm för att använda senare på dagen.

Mitt pendeltåg anlände kl. 08.00 till Waterloo och jag rörde mig längs Themsen mot Westminster-bron som tar en till Houses of Parliament med en Big Ben i nyrenoverat skick. Det var inte så mycket folk som jag hade förväntat mig och bron var tämligen sparsam på folk. Väl över floden så var det avspärrat vid Big Ben mot Parliament Square (nära Westminster Hall där drottningens kista legat i dagar fyra) och poliser samt anställda från diverse vaktbolag lotsade oss återigen längs Themsen, fast nu på andra sidan av floden. Det fanns en utstakad väg för de som vill ta sig till platser där de eventuellt skulle kunna fånga en blicka av processionen så småningom. Efter 10-15 minuters fotande vid Big Ben så anslöt jag mig till de hoppfulla åskådarna. Jag följde med strömmen av folk under en ca 60-90 minuter tills jag kom till Hyde Park. Vid det laget hade jag insett att det skulle vara mycket svårt att kunna se nåt av processionen, inte bara för mig men för många andra också. Mig gjorde det ingenting eftersom jag bara var intresserad av att fota den allmänhet som slutit upp för att ta avsked av sin monark. Det visade sig faktiskt att folk hade tältat eller väntat över natten för att försäkra sig om en bra plats – fick det berättat för mig av gatufotografen Matt Stuart som jag stötte på senare på dagen.

Nedan följer bilder i någorlunda kronlogisk ordning. Alla bilder är tagna med 50 mm förutom puffbilden som ligger högst upp – den är tagen i Soho senare på dagen med min lilla Summaron 28 mm.

Det rörde sig inte bara om fysiska avspärrningar utan dessa bobbies stod i vägen ifall nån fick för sig att ta sig förbi.

Här tror jag att det rörde sig om en kvinna som nog var inbjuden till själva begravningsakten. Hon släpptes igenom avspärrningarna så småningom gissar jag.

Jag tror även att denne lite Churchill-aktige man också var formellt inbjuden till begravningsakten. Vet inte varför polismannen blev så glad att få hjälpa till.

Det var en lång vandring för små barn och här pausade man lite i strömmen av folk för att vila lite eller vänta in nån eftersläntrare i sällskapet. 

Alla var inte finklädda men det råder ingen tvekan om att många ändå var stora fans av den avlidna monarken.

För ovanlighetens skulle såg jag ibland män med plommonstop och jag rusade efter denne herre men misslyckades med att få med honom samt en överhängande flagga (50 mm var för en för lång brännvidd!). Det blev istället en bild från sidan.

En brittisk monarks frånfälle måste ha varit mumma för blomsterförsäljningen. Här en kvinna som satt sig för att vila lite med sin fina bukett.

Poliser från hela landet hade tydligen blivit kommenderade till London denna dag. Kanske kan man se på deras hjälmar varifrån dessa kom? Får pixelpeepa senare kanske?

Det var allt för nu. Nån gång nästa år kommer en uppföljare i denna blogg och då kommer det att handla om Charles IIIs kröning!

Ha det så gott!

Fredrik

Mark Power – fotografsamtal på Magnum

Det är lätt att känna sig bortskämd med tillgången av fotografiska begivenheter i London som exempelvis dessa samtal på Magnums kontor i staden. Den här gången var det Mark Powers tur. 

Magnumfotografen Mark Power är en engelsman från Leicester som slog igenom med boken The Shipping Forecast 1996. När den gavs ut så hade han försökt att etablera sig som en fotograf i tio år. Fotoböcker har normalt sett ingen större publik och även en lyckad utgåva kan förväntas sälja runt 1 500 till 2 000 exemplar tydligen. Marks bok blev oväntat populär, särskilt efter den uppmärksammades av dagstidningen The Guardian som utnämnde den till "månadens bok" (eller så var det "veckans bok" – minns inte!). Senare i år så kommer nyutgåva av The Shipping Forecast med en massa (100!) nya bilder. Ser verkligen fram mot den.

För den som inte vet så är The Shipping Forecast ett dagligt radioprogram på BBC motsvarande Sjörapporten från Sveriges Radio. Mark fick idén till sin bok efter att ha sett en kökshandduk med en karta över Storbritannien med de olika havsområdena utmärkta. Han tyckte att det var fascinerande att dessa områden man hört nämnas på radio fakstiskt fanns på riktigt och fick idén att fotografera på stränderna som vette mot dessa områden. Vem är den svenske fotografen som gör en motsvarande bok från ett svenskt perspektiv med Kattegat och Finska viken som fotosubjekt? Glöm inte vem som gav er idén!

Här är en karta över de olika områdena som det finns bilder ifrån i ”The Shipping Forecast”.

Samtalet täckte också det stora projekt som Good Morning America! utgör. Mark har hittills givit ut tre böcker av fem planerade. Han har helt enkelt besökt USA ett flertal gånger för att åka omkring och fotografera dagens USA. Det är han duktig på och jag tycker om alla tre böcker som publicerats och ser förstås fram emot de övriga två, varav den första kommer ut nästa år. Det hjälper också att jag är svag för Americana. Mark fotograferar med stativ och en digital storformatskamera av märket Alpa, med vilken man tar fyra bilder som sedan digitalt jämkas ihop. Det ger en enorm detaljrikedom om man gillar sånt. Jag är mest intresserad av innehållet och kompositionen.

Många här på Fotosidan (och på andra håll) talar ofta om hur viktigt det är med en berättelse i fotografier men Mark sa att det är något som han inte eftersträvar. Istället tycker han om att låta ett par bilder i ett uppslag interagera med varandra för att skapa något slags dynamik som annars inte skulle finnas där. Min fråga är förstås hur han tänker när han bara har en bild i ett uppslag? Jag tror att han sa nåt om att vissa bilder inte är så starka ensamma (underförstått att andra är starka) men att då ett par bilder kan lyfta varandra till en högre höjder. Jag tycker mig se berättelser ibland i hans bilder men jag är glad över att en så pass känd och framgångsrik fotograf som Mark Power inte fäster så stor vikt vid berättelser i fotografier. För det gör inte jag heller!

Marks samtalsstund var för övrigt mer strukturerad än Christopher Andersons dagen innan (skildrades tidigare i detta blogginlägg). Här är några bilder (alla tagna med min iPhone) som skildrar hur det såg ut när Mark höll låda med sin förläggare från bokförlaget Gost.

Marks dotter Chilli Power (jäkligt coolt namn får man väl säga, va?) från Magnum introducerar sin pappa och Gosts Stuart Smith till en förväntansfull publik.

En sån här bild ger boksamlaren i mig ångest för det är några stycken där som jag inte äger.

Här ser vi Stuart Smith från Gost Books Ltd beundrandes de böcker som fanns till salu på Magnums bokmarknad som hölls under dagen.

Andra fotoboksälskare som försöker hitta ett fynd. Själv köpte jag David Hurns "Living in Wales" som jag senare givit bort som 60-års present till en walesare.

Jag köpte inga böcker av Mark denna gången men hade med mig några som var osignerade.

Så, om ni kollar upp Mark Powers fotografi, vad tycker ni? Och vad anser ni själva om vikten av berättelse inom fotografier? Kommentera gärna!

Ha det så gott! /Fredrik

Pandemipåverkad fotografi!

Även om Sverige inte hade samma hårda restriktioner som England, där jag bor, så tror jag att flertalet av oss fotografer fick förändra sättet vi utövar vår hobby på, på grund av pandemin. Det skedde definitivt för mig då rejäla nedstängningar av samhället hindrade mig att åka in London för att gatufota. Istället tog jag många promenader i grannskapet tillsammans med nån av mina kameror.

De som läst tidigare blogginlägg av mig vet ju att genren gatufoto ligger mig närmast om hjärtat men redan innan pandemin så har jag uppskattat den typ av fotografi som herrar William Eggleston, Stephen Shore och Joel Sternfeld utövar. Här är inte människan central i den bemärkelsen att människor alltid figurerar eller har huvudrollen i fotografierna. Istället fotograferar man ofta de landskap som är skapade av människor, må det vara i städer, mindre orter eller ute på landsbygden. Ibland är man relativt nära en byggnad, ibland lite längre ifrån. Visserligen kvalar en del av dessa tre fotografers alster in i genren gatufoto men det har varit i huvudsak deras andra foton som inspirerat mig under pandemins promenader.

Så här efteråt, när vi förhoppnings håller på att ta adjö av pandemin, så känner jag att jag vill fortsätta med den här typen av fotografi som ett komplement till mitt gatufotande. Utöver nöjet att fota på detta vis så inser jag att jag har dokumenterat lite av mitt grannskaps visuella historia. Det har nämligen slagit mig att flera av de butiksfasader med reklamskyltar och dylikt har förändrats eller försvunnit under de två tumultartade åren av pandemins ekonomiska effekter. Hus har rivits. Affärer har slagit igen och uppstått som nåt helt annat. Ofta har förändring lett till nåt sämre och visuellt tråkigare. Tycker jag. Så, jag har är glad att jag tog bilderna för eftervärlden att potentiellt betrakta.

Här följer några foton som visar vad jag har fotat under pandemin när jag inte har haft min gatufotohatt på. Alla är tagna inom en radie av några kilometer (eller engelska miles!) från min bostad.

Denna i mina ögon rätt snygga skylt för en bilhandlare finns ej mer. Själva firman har bytt namn och fått nya ägare. April 2020.

Denna fina fasads reklamtexter med mera är numera övermålad och ersatt med nåt fult. April 2020.

Jag gissar att familjen kastade in handduken efter 60+ år och sålde sitt företag. Så här tomt blir det när en nedstängning skadar affärsverksamheten. April 2020.

Ett par hundra meter från min bostad revs denna byggnad tidigare i år. Det var ett lite tidningstryckeri en gång vill jag minnas. Verksamheten upphörde några år innan pandemin om jag kommer ihåg rätt. Nu blir här bostäder! Januari 2022.

Apropå bostäder så är denna tomtgräns helt omgjord och rosenbusken är uppriven. Ena huset har upprustats. Juni 2020.

Denna kemtvätt är definitivt inte öppen sju dagar i veckan för nu är den ersatt med en liten kvartersbutik. Maj 2020.

Här tror jag att man idag säljer kök – tidigare verksamheter har flyttat. Maj 2021.

Taxifirman till höger i bild var öppen för business men de andra två affärslokalerna var för uthyrning. Folk går med trasiga skor och kan inte tillskansa sig nyheter i tryckt form. Riktigt illa. Februari 2021.

Förhoppningsvis så har denna (grekiske?) frisör klarat sig – folk behöver ju fortfarande klippa sig om de inte kör min typ av frisyr! Februari 2021.

Den lokala brandstationen hade nog stängt innan pandemin slog till. Hoppas att det finns snabba brandbilar från annorstädes ifall olyckan skulle vara framme! Februari 2021. 

Slutligen, denna trästaty föreställande en indian kan numera kasta sitt munskydd. Förmodligen så finns han kvar i lokala antikvariatet – vem vill köpa en sån här tingest? Augusti 2020.

Uppskattar som vanligt kommentarer kring innehåll och form av blogginlägget.

Glad påsk till er alla!

/Fredrik

PS. Genren som merparten av mina foton i detta blogginlägg kanske bäst passar in i är förmodligen New Topographics – se artikel på engelska i Wikipedia här (ingen svensk version finns): https://en.wikipedia.org/wiki/New_Topographics