New York 2024 – huvudsyftet...

Huvudsyftet för mig med en resa till en storstad här i världen är att gatufota så mycket jag orkar och samtidigt ha kul och må bra. Dessa saker brukar gå hand i hand. Min vistelse i New York i juni utgjorde inget undantag och jag hade en utomordentligt trevlig vecka där. Oavsett vilka rabatter och andra medel man kan försöka att utnyttja för att hålla priset nere för en sån här resa så rör det sig ändock om en ansenlig summa pengar som går åt. Och då vill man ju få ut så mycket som möjligt av trippen. Min erfarenhet säger mig att om jag kan vara ut en hel dag med kameran på en plats där man kan gatufotografera så bör jag hamna på runt 500 tagna gatufoton per dag (ingen serietagning – inte min still och min Leica M-E typ 240 lämpar sig inte för det). I NYC hade jag sju hela dagar för gatufotande. Tog jag då 3 500 bilder? Nix, det bidde bara 2 530. Men jag är nöjd ändå. Målet med 500 har inget egenvärde och jag skulle inte fotografera bara för att nå upp till det. Det vore ju löjligt. 

Men vad berodde då min underprestation på? Jo, att ibland rör man sig i miljöer där man inte ser så mycket som skulle göra sig bra som gatufoton. Och sen älskar jag att använda apostlahästarna istället för att åka tunnelbana. Dessa förflyttningar bidrar ibland till att knäppandet får lugna ned sig. Under min vistelse tillryggalade jag 163 km enligt min Apple Watch vilket motsvarar drygt 230 000 steg. I sammanhanget kan nämnas att jobbet mitt just denna vecka hade en liten hälsokampanj. Vi hade delats in i grupper och den grupp med flest steg vann och fick en summa pengar att ge till välgörande ändamål. Gissa vems grupp som vann? Jag hade innan sagt att det nästan är lite fusk att jag får vara med men det brydde man sig inte om.

Här följer några gatufoton tagna på Manhattan – alla i färg. Det kommer blir minst en blogg till med gatufoton från denna tripp.

Som vanligt är det trevligt att få kommentarer – både kritiska och berömmande. Eller varken eller.

Får man vara så här glad på arbetstid?

Trevligt att se glada människor, inte sant?

En liten referens till New York-fotografen Jeff Mermelstein som gjort en hel bok ("Twirl/Run") med människor som antingen springer eller fipplar med håret.

Är hon överförtjust i ballonger eller ska nån annan få dem?

Gillar här hur hon greppar sin blonda kalufs.

Bara så vi riktigt vet var vi är nånstans! Tufft solljus mitt på dagen gissar jag men innehållet trumfar ljuset alltid. Tycker jag.

Ljudet från lurarna måste väl ändå bli sämre på grund av detta klädesplagg? Hon verkar glad ändå. Vem ska få blommorna?

Diane verkar lite trött och sliten – hoppas att ciggen gör henne lite gladare på kort sikt. Gubbens ölmage i jordgubben gör inte mig glad i alla fall...

Visst är det väl nåt typiskt brittiskt med denne mans utstyrsel? Andas det 60-tal mån tro? Nog kan väl några här på Fotosidan som varit med då bekräfta det?

Jaha, men jag väljer nog att titta på annat innan det blir dags!

Utgör dessa ett par? Gillar hur olika deras uttryck är.

Härligt ljus i en korsning till Femte Avenyn. De glasade fasaderna bidrar till sådant i New York. Vill passa på att tipsa om låten "5:e Avenyn" med de svenska synthgudarna/gubbarna Adolphson & Falk i vilken dessa fasader besjungs. 

En så härligt färggrannt klädd kvinna, va? Svårt att låta bli att knäppa av.

Till sist men inte minst – en av mina absoluta favoriter från resan.

Hälsningar,

Fredrik

New York 2024 – annat än gatufoto

Den genre som jag allra mest ägnar mig åt är gatufoto, vilket för mig i runda slänger betyder icke-arrangerade fotografier tagna i det publika rummet innehållande människor som inte poserar. Men, när jag är ute med min kamera i en storstad, som exempelvis New York, så lägger jag ibland märke till annat som jag får lust att fotografera. Det som lockar mig till att knäppa av kan vara detaljer, geometri, miljöer, ljus etc., som jag gärna vill försöka fånga i en schysst komposition. Här nedan följer några sådana foton som jag tog under senaste New York-vistelsen i juni 2024.

Kommentera gärna vad ni tycker om bilderna.

Hälsningar,

Fredrik

New York 2024 – Flushing

Vid det här laget hade jag förväntat mig att ha publicerat ett flertal blogginlägg från årets New York-resa i juni men än så länge har det bara blivit en om Puerto Rico-dagens firande. Nu tänkte jag råda bot på detta med detta första inlägg om den stadsdel som går vid namnet Flushing. Det var här jag kände mig nödgad att bo då hotellpriserna på Manhattan har pressats upp på senare tid på grund av att många hotell funnit det mer lönsamt att inhysa personer som illegalt har tagit sig in i USA än att ta emot turister. Tillgång och efterfrågan har alltså trissat upp priserna och det är tveksamt om jag nånsin kommer tycka mig ha råd igen att bo på Manhattan. Men, kanske Trumps valseger kommer att bidra till att saker återgår till hur det var förut men personligen tror jag att det kommer att dröja. 

Flushing ligger i Queens och är en stadsdel präglad av att invånarna utgörs till en stor del av personer som härstammar från Kina (och övriga fjärran östern) – en riktig "Chinatown" alltså. Jag läste mig till att koreaner utgjorde största folkgruppen tidigare men att kineser dominerar nu. Jag kan verkligen rekommendera Flushing för övernattning under ett New York-besök om man vill spara pengar – det kändes tryggt och t-banestationen är slutstation för linje 7 som går hela vägen till Manhattans Bryant Park – en perfekt ställe för gatufoto på Manhattan. Jag gissar på att t-baneresan tar 35-40 minuter. Man kan också välja att gå av t-banan vid Corona Plaza på vägen till Manhattan för att gatufota en miljö där befolkningen utgörs av olika spansktalande nationaliteter från exempelvis Mexico, Guatemala och Colombia. Och passa på att äta tacos! I själva Flushing går det förstås utmärkt att gatufotografera och här nedan kommer ett gäng foton därifrån som jag tog i år. 

Hälsningar,

Fredrik

Monokromt i Prag

Sommarens andra semestertripp med fokus på fotografi gick till Prag i skiftet mellan juni och juli. När man besöker Prag så måste man ju förstås också fokusera på öl om man är begiven på den varan. Fotografiskt så valde jag att begränsa mig för min huvudkamera var min Leica Monochrom Typ 246 som alltså bara kan ta svartvita bilder. Min reservkamera, en Sony RX100 v4 användes aldrig. Tanken bakom valet var att Prag i färg ter sig litet för turistigt vackert ut, speciellt när man vill åstadkomma gatufoton tänkte jag. Dessutom så tog jag bara med mig en 35:a och en 50:a att välja mellan – bägge delar namnet Summarit. Det var den förstnämnda som användes mest – föga förvånande. Min så ofta använda 28 mm-brännvidd fick vara hemma. På det hela taget ångrade jag inte mitt val alls – saknade inte färgkapacitet nån gång. 

Det blev i vanlig ordning en massa gatufoton men också miljöbilder där möjlighet finns att ta sig tid att försöka hitta balanserade och förhoppningsvis intressanta kompositioner.

Nedan följer ett antal bilder enligt ovan.

En fundersam man på Karlsbron

Vovven verkade inte så glad att jag fotograferade ekipaget. Karlsbron igen.

Kärlek på Karlsbron

Den här söta lilla jäntan satt i pappas trygga famn och upptäckte inte gatufotografen förrän i bilden nedan. Vilken föredrar ni?

Denna vy har med säkerhet fotograferats till döds men det är svårt att låta bli när man är där

Tror inte att hon gråter utan det är nog nåt som kliar i ögat

Den här miljön låg hyfsat centralt. Initialt fastnade jag för det lutande trädet och vägen.

Det lutande trädet i bilden ovan men från en annan vinkel och i porträttformat

Här försökte jag skapa ett tidlöst foto med öststatsstuk – jag tycker att jag har lyckats!

Mera kärlek på Karlsbron!

Tryggt uppe på pappas axlar

Säkert ett par goda vänner – de apar ju efter varandra!

Många bilder blev det. Kommentera gärna.

Med vänlig hälsning,

Fredrik

Angående Peter Hennigs blogg från i går

Eftersom mina kommenterar på Peter Hennigs blogginlägg med högsta sannolikhet på en gång censureras och tas bort av honom så är jag nödgad att författa ett eget blogginlägg för att göra min röst hörd.

Låt oss analysera händelsen Peter beskrev. Fotografen hade bara tagit en bild, och jag tvivlar personligen att det rörde sig om tre decimeters avstånd för jag vet ingen närgången gatufotograf som fotograferar på det sättet. Men låt gå med på 30 cm var avståndet. Förmodligen hade bilden ej publicerats, utan hamnat på nån hårddisk. Peter verkar tycka att fotografen fick vad han förtjänade och skrattade dessutom litet åt det hela. Att som fotograf tycka att det är rättvist att fotografer får sin utrustning förstörd när de agerar inom lagen är en för mig högst motbjudande ståndpunkt. Jag tycker att det är skrämmande att anse, som Peter gör, att det som han bevittnade är en grov provokation och integritetskränkning. Det är ju bara en bild!

Och alla ni som kommenterarade, jag tycker att är lite bekymmersamt att inte en enda av er i skrivande stund har uttryckt någon som helst kritik mot att en "en storvuxen man" tog lagen i egna händer och förstörde fotografens utrustning. Den var förmodligen värd åskilliga tusenlappar, och händelsen gjorde fotografen till ett brottsoffer med alla negativa känslor som jag kan gissa mig till att det medför för den individen – kanske hade personen begränsade medel och en oförsäkrad kamera? Att få sin utrustning förstörd för att man tagit en bild i det allmänna är förkastligt och jag menar att alla fotografer borde skriva under på det. Men, ni kanske håller med Peter att det som hände är okej?

I fredags tittade jag på den starka och utmärkta fotoutställningen, "House of Bondage", på Photographers' Gallery i London, där den svarte sydafrikanske fotografen Ernest Cole dokumenterade det vidriga apartheid-systemet på ett oerhört informativt och samtidigt gripande sätt. Då kan jag också tänka mig att storvuxna män med den starkes rätt kunde skrattandes förstöra fotografers utrustning om de så behagade. Annat land, styre och tider men ändå något att tänka på.

För de som undrar vad en "närgången" gatufotograf – undertecknad – skapar för bilder med ett 28-mm-objektiv på ca 0,7-1.3 meters avstånd (gissningvis) så kommer här några bilder tagna just på det sättet. Och om någon av er, mot förmodan, tycker att dessa personer på något sätt visas upp som nidbilder (håll utkik efter äggformighet och potatisnäsor, enligt Peter!) av sig själva så kommentera gärna om den saken. 

Och slutligen undrar Peter, och kanske andra, varför många gatufotografer använder vidvinkliga objektiv. Personligen tycker jag att det är som att fråga fågelfotografen varför denne använder långa brännvidder! Med vidvinkel så får man med miljö samtidigt som betraktaren kan få en känsla av att vara närvarande i scenen. Med telefoto blir det ett annat uttryck som också kan fungera bra i rätt händer, t ex Saul Leiters. Jag ser betydligt mer bra gatufoto taget med vidvinkel än med telefoto.

Denna kvinna ser här precis så vacker och stark ut som när jag beslöt mig för att fotografera henne.

Jag har aldrig sett en potatis som liknar denne skäggige mans ståtliga och karaktärsfulla näsa.

/Fredrik