Ögontracking

Att fånga en fågel i flykten är något som i alla tider har fängslat mänskan. Alltsedan antikens dagar har fågelfängaren varit en man som setts an och som besjungits i dikter och sagor. Om än mänskan idag själv kan flyga, lever ännu den gamla lockelsen. Inte minst i kamerans värld. BIF. Bird-in-flight. Att med kameran fånga en flygande fågel, med skärpan på ögat och mot en smäktande bakgrund - om du lyckas med det blir du räknad som stor.

Och för att nå sina mål måste mänskan ha verktyg. Och verktygen har aldrig varit bättre. Teknologin utvecklas i svindlande fart. Av sand gör mänskan förstånd. Kamerorna tänker! Nu behöver man bara lyfta kameran och sikta på en mänska eller en hund eller en katt. Eller en fågel? Och skärpan sitter som ett smäck på ögat. Men vem leder kampen? 

Det började med att Sony började tracka mänskoögon. Canon hakade på. Sony dubblade med hund och katt. Konkurrenterna svarade. Även Nikon hakade på. Men nu verkar det som om Canon har ryckt ifrån. Med R5:an är man den enda som klarar av att tracka fågelöga på ett trovärdigt sätt. Inte ens Sony klarar det. Trots att man har kommit med en värsting. Den nya A1:an som har allt. Vi pratar stackad sensor, dubbla processorer. Vi pratar trettio ramar i sekunden, utan böjda klubbor. Ändå: när Tony testade kameran fann han att den inte hängde med. Chris och Jordan rapporterade att kameran hade svårt att nypa ögat på stående fågel. Vad är det som händer? Och hur är det med Nikon? Håller Nikon på att tappa mark? Ingen pratar om Nikon längre. Det är bara Sony och Canon som gäller. Tracking var länge Nikons forte. I två årtionden ledde man utvecklingen med sin 3D-tracking. Men sen så kom den spegellösa tekniken. Och nu verkar det som man leker kätchapp. 

Det blir lätt att man raljerar kring ögontracking. En gimmick. Visst, kul att sikta på katten när man sitter hemma, men fotografi handlar ändå om att ta seriösa bilder. För mig är det dock ingen lyx. Läsare som följt bloggen vet att jag i grunden ser mig som skrattmåsfotograf. För några år sen såg jag mig som en av landets främsta på området. Brukade hänga runt Strömsbron efter jobbet. Fina fågelmarker där skrattmåsen lever i naturligt habitat. Att tracka fågelöga är därför något som jag skulle vilja ha. Skrattmåsfotografering är i grunden en krävande gren. Man har haft fullt sjå att få fågeln skarp. Inte många keepers. Om man sedan har flyt har man även tur med bakgrunden. Som att vinna på tipset två veckor i rad. Men om man kan sikta mot fågeln i skyn och kameran sätter skärpan på ögat så skulle det underlätta en hel del. Det är som med jaktplan. Tidigare var det nästan omöjligt att träffa ett plan. Se Top Gun. Nu räcker det med att man är i närheten och trycker på avtryckaren så letar roboten upp planet automatiskt. Att vara stridspilot i dagens värld är att anmäla sig till säker död. 

Exemplet med A1:an visar att det är på algoritmerna det hänger. Canon har i dagsläget den bästa programvaran. Men hur är det med Nikon? Hur bra är man på att tracka ögon? Jag bestämde mig för att sätta Zätan på prov. 

Första testet på människor. Inga problem. Med läget auto - människa letar kameran snabbt upp tillgängliga ögon. 

Även läget auto - djur funkar bra. Och här handlar det om hund och katt. Alla sorters katter och hundar, det spelar ingen roll. Labrador, schäfer, boxer, kinesisk dvärgpudel. Bondkatt, siamesisk katt, hankatt honkatt. Vad man än slänger åt kameran fastnar bilden med fokus på ögat. Ögat behöver inte ens synas. Som vi ser har katten solbrillor på sig. Kameran plockar ändå ögat. Sonys fanboys skryter med att den nya A1:an hittar ögat även när mänskor bär mask. Been there, done that. Nikon hittar kattögon bakom solbrillor! Det är på en helt annan nivå. 

Men nu sätter jag trackingen på tuffare prov. En pojke och en sköldpadda. Först auto - människa. Inga problem. Kameran hittar pojkens ansikte. 

Sedan slår jag över till auto - djur. Men nu har kameran ingen susning. Okej, en sköldpadda är ett tufft objekt. Det skulle lika gärna kunna vara en stenhäll. Och hur ska man hitta ögonen? De har sin hud med någon slags vårtor eller fjäll. Ögonen ser ut som dem. Kamouflage för att överleva. 

Jag testar nånting lättare. En elefant är ju inte världens mest diskreta djur. Omisskännlig. Barnens favorit, det är ofta första djuret de lär sig. Snabeln, betarna, öronen. Följ snabeln, vid fästet sitter ögonen. Icke. Kameran tror att det är en ladugårdsvägg. 

Jag testar lyckan i den svenska faunan. Skogens konung. Också ett omisskännligt djur. Kronan, mulen, stora fina ögon att fokusera på. Kamerans tolkning är mindre träd vid mossbelupen kulle. Är det kronan som förvirrar? Katter och hundar har inget sådant. Träd har dem. Och mulen? Ser inte ut som en nos. Håll ögonen på nosen! 

Någon menar: behövs tracking för älg? Borde man inte kunna fånga den utan den moderna teknikens hjälpmedel? Det må gälla för andra. För några år sen skulle jag ta jägarexamen. Jag klarade alla prover. Återstod skjutprovet. Det gällde att pricka en plåtälg. Det låter inte så märkvärdigt. Men jag lyckades inte pricka den j-a älgen! Så det blev inget jägarkort. Så för egen del skulle jag behöva älgtracking. Vill inte ta några chanser ifall man skulle stå öga mot öga med skogens konung. 

Varg. Det här är en form av screening. En kamera som inte klarar att tracka varg har inget i skogen att göra. Nema problema. Trackingen hittar ögat på vargen och släpper det inte ur siktet. Inte så konstigt. Canis lupus. Vargen är en hund. Kan man tracka schäfer kan man också tracka varg. Obs, nosen! 

Björn: inget problem. Ögat sitter som en smäck. Björnen är väl inte så lik en hund? Det lär finnas tibetanska hundar som liknar björnar. Se nosen! Nästan som en hundnos. Är det en nyckel? 

Lon är ett viktigt djur för svenska naturfotografer. Inga problem här heller. Lynx lynx. Lokatta, någon? Det var visserligen ganska givet att trackingen skulle klara jobbet, men ändå bra att få det bekräftat. Och viktigt! Tänk att du är ute i skogen. Plötsligt: ett lodjur står två meter ifrån dig! Du har inte tid att tänka. Du blinkar med ögonen, signalerar vänskap. Du tar upp kameran, försiktigt, försiktigt. Du vill inte missa det här knäppet. Du kanske bara får en chans. När du trycker av vill du att skärpan ska sitta på ögat. 

Men nu till the main event. Fåglar. Tänk att du är ute i skogen. Ett tjäderpar förbereder sig för älskog. Tyvärr blir budskapet negativt. Kameran har ingen susning om vad som är på gång. 

Dövheten för fåglar är systematisk. En amerikansk örn. Den mest ikoniska av alla fåglar. Icke. Man tror att ögat på en örn ska vara lätt att hitta. Det stora gula runda som bara skriker öga. Nästan som kattögon. Men vad är det där gula som är framför? Den stora fina gula näbben. Ett organ med karaktär. Örnens omisskännliga märke. Den går inte missa! Men ändå. 

Vilka är lärdomarna? Vad gäller ögontrackingen får man säga att Zätan blandar och ger. Den är bra på mänska, hund och katt. Varelser som älg och fågel finns dock inte med på repertoaren. Jag har hintat om det tidigare, men vill nu här föra fram min nosteori. Varför klarar Zätans ögontracking att fånga katter där ögonen är dolda men inte en örn? En förklaring är att trackingen går på nosen och inte på ögonen. Katt- och hundnos ser ut ungefär på samma sätt oavsett ras. När man identifierat nosen är det sedan en small sak att hitta två runda grejer lite grann ovanför. Det förklarar solbrillorna, det förklarar björnen. Men det förklarar också varför ögon som sitter ovanför näbb och mule inte vinner gehör. Nikons tracking arbetar för tillfället med paradigmet näsa-nos. Det funkar bra. Men man skulle behöva utöka det med paradigmet mule-näbb. 

Det är på mjukvaran det hänger. Kan man göra hund och katt kan man göra älg och orre. Och det gör man genom att utöka det konstlade förståndet med paradigmet mule-näbb. Här finns det finns dock några aber. Konstlat förstånd handlar om att samla bilder på objekt som data från sensorn kan jämföras med. Mänskor, hundar och katter har relativt homogena näsorgan. Det gör att trackingen kan plocka en pekinghund likväl som en grand danois. Nosen ser ungefär likadan ut. Samma är det med mänskor och katter. För fåglar blir det annorlunda. Det är givet att Nikons ingenjörer kommer mata trackingen med bilder på amerikansk örn. Och eftersom örnens näbb liknar kycklingens kommer man också kunna plåta kyckling när det är gjort. Till skillnad från hund och katt är dock näbbar väldigt olika varandra. Alltifrån flamingons smäckra snok till hökens vässade nagel. Hur är det med de japanska ingenjörernas ornitologiska kunskaper? Det blir ett hästjobb att lägga upp bilder på alla arter. Speciellt är jag lite rädd för skrattmåsen. Kommer den med? Finns skrattmåsar i Japan? Kanske man kan skicka några bilder till Tokyo och be dem plocka med dem, för att säkra upp. 

Det är därför som jag skulle vilja slå ett slag för lite ny industripraxis. Mjukvaran håller på att bli så komplex att den inte bara borde överlåtas på några ingenjörer i Tokyo. Ingen kan hålla reda på alla djurarter. En fundering jag har är att trackingen kan bli programmerbar. Mjukvaran blir som presets. Man skulle då kunna ladda ned specialare. Nordic bird-paketet innehåller alla de fåglar som man kan finna i den nordiska faunan, som orre tjäder, örn, skrattmås och ripa. När man åker till Sydamerikas djungler kan man ladda med South America-paketet med exempelvis kolibri och tukano. Innovationen känns som en tidsfråga. När kommer den? 

Julhelg med nya Zätan

Julhelgen har gått i lekens tecken. Saken är den att jag fick ett trevligt paket lagom till jul. En sprillans ny Nikon Z6:a. Och den har jag lekt med under helgen. 

Det hände sig i i augusti. Närmare bestämt den 23:e. Världshändelsen, när Nikon släppte sin nya spegellösa kamera. Om det kan man läsa här. Jag var i början ganska kritisk. Tänkte att det här kommer inte att kunna matcha en spegelkamera. Det är bara nyhetens behag, efter ett tag kommer folk att tröttna. Det dröjde dock inte många timmar förrän jag gick och ställde mig i kö. Förbokade ett ex. av Z6:an hos Kameradoktorn. Och på den vägen är det. Man har alltså stått och väntat sedan augusti. Det är fyra månader! Hela hösten har gått i väntans tecken. Man har hängt ute på nätet, deltagit i alla fora. Kollat in alla spännande youtube-klipp om den nya kameran. Hängt på Nikonrumors, snappat upp alla rykten. 

Kameran var tänkt att komma i slutet av november. November går, ingen kamera. Jag mejlar Kameradoktorn: Va e're som händer? Visst, man fick in ett mindre parti i november, men de har nu gått åt. Man vet inte när nästa batch kommer. Månljust. Jag börjar ställa in mig på att få se kameran först efter jul. Ställer in mig på att behöva plåta med gamla bettan, en D7500:a under jul. 

Då: fredagen den 21:a. Sista dagen på jobbet. Jag är beredd att ta pick och pack och ta julledigt. Då ringer det. Det är Kameradoktorn: vi har fått in en ny batch! Den sista går till dig: är du intresserad? Är påven katolik. Någon timme senare var jag där och hämtade ut kameran. Kan ni förstå min lycka? Sista dagen på jobbet innan julen. Och kameran dyker upp! Kameradoktorn skämtar om att de har hållit på kamerorna sedan oktober för att öka upplevelsen. I så fall ett smart krämartrick. 

Binärt

Så ni förstår kära kollegor hur jag har tillbringat julledigheten. Man har alltså gått omkring och klämt och känt och allmänt haft det mysigt med den nya leksaken. Så hur är kameran? Här följer helgens iakttagelser. 

Om man ska börja med det bästa så är det själva hanteringen. Ergonomin, kameran är väldigt trevlig att ha i handen. Lite grann som kameror var förr. Man vill hålla i dem, pilla med dem, pilla med fokusen. Storleken och handhavandet går knappt att få bättre. Så det här är en stor styrka. Den bästa kameran är som bekant den man har med sig och den här kameran vill man gärna ha med sig. 

Sedan kommer man in på det här med den spegellösa tekniken. Och den stora skillnaden stavas sökaren. Går det att ersätta den optiska sökaren med en elektronisk? Det har både för och nackdelar. Den optiska sökaren är på många sätt oslagbar. Det gäller framför allt i fullformat. Den omedelbara närheten till motivet. Nikon sägs ha lagt ner mycket krut på att få till sökaren på Zätan så att den ska vara så nära en optisk sökare som möjligt. Man har ett läge där sökaren ska vara så naturtrogen som möjligt. Och särskilt utomhus är den väldigt bra. Den är nästan som en optisk sökare. Men bara nästan. Man kommer ändå inte ifrån att det inte är en optisk sökare. Men kanske är det en vanesak? 

Kanske bättre att göra dygd av nöden? En fördel med den elektroniska sökaren är WYSIWYG. Det går att ställa in sökaren i spännande färgval. Särskilt är det en upplevelse att se världen i svartvitt. Lite noir-känsla. Bra när man ska plåta street. 

Ingrid Marie

Den kanske största fördelen med den elektroniska sökaren är dock den sömlösa integrationen mellan sökare och lajv. Lajven gör det möjligt att plåta ur många vinklar. Nikons spegelkameror har haft en särskilt usel autofokus i lajven. Så det här är ett stort steg framåt. Sedan har vi fördelen med histogram i sökaren. Det är egentligen allt man behöver: kolla in histogrammet och sedan ETTR (exposure to the right). 

Nackdelar?  Kameran lider tyvärr av iso-knappens förbannelse (om denna förbannelse går det att läsa här). Varför, Nikon, varför? Problemet är dock kanske inte lika allvarligt med Zätan. Anledningen är att man också kan köra snabb-expo, d v s använda ratten till att ställa in exponeringskompensation utan att först trycka in expo-knappen. Just med spegellöst blir denna funktion användbar då man har WYSIWYG genom sökaren. Och om man då kanske föredrar denna form av snabbfunktion kanske saknaden efter snabb-iso inte är lika stor. 

(När vi ändå är inne på negativa ting. Nikon har tagit bort möjligheten att ställa in expo-justering i hela steg. Steg på 1/2 eller 1/3 EV är allt som erbjuds. Varför, Nikon, varför? Det här var en funktion som redan fanns och som inte kostade någonting att behålla). 

Sus scrofa, Salmo salar, Bos taurus

En annan trevlig fördel med Zätan är för övrigt att plåta med manuella objektiv. Den elektroniska sökaren gör att det blir roligt att plåta manuellt. Med kontrastförstärkning och möjligheten att zooma är det lite grann som i gamla tider. Man går runt med manuella gluggar och fokuserar på olika saker i hemmet. Luftplåtar, ställer in skärpan på allt möjligt. Det enkla nöjet att uppnå fokus. I det här sammanhanget må man också nämna IBIS. In body image stabilisation. Don't leave home without it. Just på äldre objektiv är det magiskt att kunna använda dem på slutartider som tidigare inte var möjligt. Har en manuell 85:a och det är inget problem att plåta med den på slutartider på 1/20. Världsklass. 

Ett aber: FTZ-adaptern som omvandlar F-objektiv till Z kan inte känna av bländarvärdet på äldre manuella objektiv. Det gör att man i sökaren inte kan se vilken bländare man kör med. Det var antagligen en kostnadsfråga. Om man hade gett adaptern en bländaravkännare hade den blivit dyrare. Samtidigt: det är just glädjen att kunna få full funktionalitet på äldre objektiv som är en poäng med kameran (jfr IBIS). Så kanske det ändå hade varit värt priset med en bländaravkännare? Manuell fokus fungerar trots allt bättre på Zätan än på de digitala spegelkamerorna, som ju har en bländaravkännare. Hur som helst mäter kameran korrekt även utan avkännare, vilket är det viktiga. 

Den stora snackisen har annars varit autofokusen. På den spegellösa kamerans vis täcker autosensorerna 90 procent av sensorytan. Gillar! Men hur är det med trackingen? Kameran har fått kritik på det här området. På sina spegelkameror har Nikon världens bästa tracking. Gången är denna: ställ in kameran i trackingläge. Tryck på af-on-knappen och trackingen börjar. Släpp af-on-knappen och trackingen upphör. På Zätan är i stället gången denna: ställ kameran i autoläget. För att aktivera trackingen tryck på mittenknappen. För att börja tracka, tryck på af-on-knappen. Släpp af-on-knappen och kameran fortsätter tracka! (Men ej i fokus om motivet fjärmar sig. För att behålla fokus håll in af-on-knappen). För att upphöra att tracka, tryck in mittenknappen. Som alla förstår är detta omständigare. Ingen katastrof, men ändå. Ett klart aber. Skärpning, Nikon! Har för övrigt inte testat autofokusen på svårare motiv (ska ta tag i skrattmåsfotograferingen). Så kan inte uttala mig närmare om autofokusens egenskaper. 

Slutomdömet är att Nikon har lyckats. Övergången till spegellöst var ett vågspel. Man var tvungen att lyckas: om Zätan hade blivit fel hade Nikons saga kunnat vara all. Man har dock lyckats med att införa en ny fattning och man har kommit ut med en kamera som levererar. Det kan i och för sig vara nyhetens behag men enligt min mening är Zätan en kamera som är roligare att plåta med än spegelkamerorna (med aber för den optiska sökaren). Det är inte bildkvaliteten men istället själva hanteringen. Formatet är oslagbart. Det finns saker att förbättra, men på det hela är Nikon på rätt väg. Man kan se framtiden an med tillförsikt, när hundratusentals nikonister världen över ska börja emigrera till ett nytt system: nya kameror och en ny objektivpark som ska byggas upp. Sköna slantar i bolagskistan. 

PS. Ett slutaber. Det här med objektiven. Gluggarna är för stora. 35S och 50S. De är lika stora som kitzoomen. Man förstår i och för sig hur Nikon tänkte. Kompromisslös bildkvalitet. När man kommer ut med en ny kamera så är det det som man vill visa upp. Men sedan handlar det om att få ner storleken. En smidig och nätt 35:a och en smidig 85:a är precis det som man skulle vilja se så att man kan gå ut på stan och frimodigt plåta street. Men enligt roadmapen så kommer det dröja åtminstone till 2020-2021 tills något sådant kan ske! Så vad göra under tiden? Ska man plåta manuellt? Råd mottages tacksamt. 

Teasers

Lagom till jul så kom det: Paketet! 

Slut. 

ISO-knappens förbannelse

Efter den stora världshändelsen i torsdags: Till och Från fortsätter att fundera kring Nikons designfilosofi. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Det är de små, små detaljerna som gör det. Ibland när man vill göra en förbättring som man tror ska underlätta så blir resultatet istället tvärtom. Framsteget leder till en försämring. Därför att finliret går förlorat. 

Ingen ISO-knapp. 

Nikon hade en gång en underbar funktion. Den hette snabb-ISO. För att ändra ISO var man i de tidigare digitala kamerorna tvungen att hitta någon knapp långt ned någonstans vid lajvskärmen. Med tänket från filmen var ISO något som man ändrade sällan, så knappen fanns där man förväntade sig kunna ändra ISO på filmens tid. Men Nikons utvecklare kom då på en idé. Nikons kameror har ju två rattar kring greppet. Den ena använder man normalt för att ändra bländare, den andra för att ändra slutare. Men när man kör med autoläge kommer en av rattarna att vara överflödig. Om man exempelvis kör med bländarförval kommer slutarratten att rulla tom. Kunde man då inte programmera den andra ratten till att ändra ISO? Utan att först behöva trycka på ISO-knappen? Snabb-ISO:n var född. 

Snabb-ISO

Att hitta ISO-knappen var ju lite besvärligt. Den fanns på ett ställe som var lite svårt att hitta. Man var tvungen att ta kameran från ögat och leta upp knappen först. Med snabb-ISO blev det en annan sak. Snabb-ISO:n ändrade fotograferingen: ISO:n blev ett aktivt val som kunde ändras från bild till bild. På många sätt går snabb-ISO:n till hjärtat i fotograferingen. Fotografering handlar om att avväga tre variabler: slutartid, skärpedjup och bildkvalitet. D v s slutare, bländare och ISO. För att få rätt exponering kan man bara välja två. Den tredje blir då vad den blir. Tidigare var bildkvaliteten/ISO:n något som man bara kunde välja periodiskt när man satte i en ny film. Nu blev valet av ISO lika flexibelt som valet av slutartid och bländare.

Och snabb-ISO:n passade Nikons fina ergonomi som hand i handske. Kom ihåg: Nikon har två rattar. Fotografering är att välja två av tre. Men snabb-ISO:n gick det nu att prioritera som man ville. Tycker du i den givna situationen att skärpedjup och bildkvalité är viktigast, slutartid mindre viktigt? Kör med bländarförval och snabb-ISO. Tycker du att slutartid och bildkvalité är viktigast, skärpedjup i tredjehand? Kör med slutarförval och snabb-ISO. Prioriterar du slutartid och skärpedjup, bildkvalitén mindre viktig? Kör manuellt med auto-ISO. 

ISO-knapp

De lyckliga sakernas tillstånd skulle emellertid inte vara länge. Nikons ambassadörer och proffsanvändare började knorra. ISO-knappen ligger besvärligt till. Det är svårt att ändra på ISO utan att ta ögat från sökaren. ISO:n är en så central funktion att knappen borde finnas på bästa platsen. Längst fram, uppe på greppet vid avtryckaren. Nikon lyssnar på sina ambassadörer. Man flyttar ISO-knappen. Nu är den längst fram, bästa platsen. Och bra så. Men så sker det. Det stora misstaget. 

Ingen snabb-ISO

När man flyttar knappen beslutar man sig samtidigt för att plocka bort snabb-ISO. Snabb-ISO var ju för att kompensera för att det var besvärligt att hitta ISO-knappen. Då knappen nu finns på bästa stället behövs inte funktionen längre. Så vi plockar bort den. Vi stryker programraderna från mjukvaran, som gör snabb-ISO möjlig. 

Huvudlöst. Man plockar bort en funktion som är användbar, som redan finns och som är gratis - bara för att man flyttat knappen. Knappflyttningen leder till en försämring. Det är som att man tänkte: Vi har lyssnat på er. När Nikons ingenjörer nu har lyssnat på ambassadörerna och gjort sig besväret att flytta knappen så ska den användas. Inget snabb-ISO här minsann! 

Som sagt, huvudlöst. Sätten att ändra på ISO går att ranka efter hur smidiga de är: 

1. Snabb-ISO
2. Knapp vid avtryckaren
3. Knapp vid skärmen 

Tidigare hade Nikonfolket tillgång till alternativen 1 och 3, vilket gjorde att man valde alternativ 1. Med knappflytten har Nikonfolket nu bara tillgång till alternativ 2. Knappflytten har således lett till en försämring, från det bästa till det näst bästa. 

Hur stor är då förändringen i praktiken? Det är de små detaljerna som gör skillnaden. Den tidigare metoden att med ögat mot sökaren blixtsnabbt med en rattvridning ändra ISO har nu bytts ut mot ett sätt där man först måste leta efter och hitta knappen och sedan vrida på ratten. Än mer: med snabb-ISO kunde man vrida på båda rattarna och ändra på ISO och bländare, säg, på samma gång. Med knappen kan man inte ändra på bländaren medan man håller på och ändrar ISO. Man måste ändra klart ISO, trycka på knappen igen för att koppla ur ISO-justeringen, och sedan ändra bländaren. Skillnaden i handhavande är en fördröjning på kanske en halv sekund. Men en halv sekund är mycket när man ska fånga det avgörande ögonblicket. Följden blir att man inte längre använder ISO som en aktiv variabel i fotograferingen. Man kör med auto-ISO på i alla lägen. (Det var inte bara en fråga om det avgörande ögonblicket. Med snabb-ISO fanns möjlighet till en avslappnad, lekfull, experimenterande fotografi, där man kunde gå ut på stan och leka med rattarna och valen mellan slutare, bländare och ISO, en lekfullhet som knappböket trubbar). 

Som tur var var huvudlösheten tidigare kopplad till de dyraste kamerorna. Knappflytten kom först med D4. ISO-knappen där framme ansågs vara ett proffsattribut. De lägre husen fick hålla tillgodo med ISO-knapp där bak (men då också med snabb-ISO). Vi hade alltså spektaklet att amatörhusen hade bättre ISO-funktionalitet än 50 000-kronorshusen. Men sedan började innovationen sippra ned. D810 och D7200 hade fortfarande snabb-ISO. Men med D850 och D7500 är nu nöjet borta. Dessa kameror har nu drabbats av ISO-knappens förbannelse. Snabb-ISO går nu bara att få i de lägsta instegskamerorna. 

Ser nu till min fasa att de nya husen Z6 och Z7 har den fruktade ISO-knappen där man helst inte vill se den. Kommer de också att drabbas av förbannelsen? Nikons ingenjörer, förbarma er: det kostar ingenting, zip, nada att återföra de enkla progamraderna i mjukvaran igen. Snabb-ISO hör till fotografering precis som bländar- och slutarförval gör. Nikons ambassadörer: ta ert ansvar. Ni fick som ni ville med ISO-knappen, men den är inte längre exklusiv. Det är som med de dubbla kortplatserna, ISO-knappen är inte längre något som skiljer agnarna från vetet. Säg nu till Nikon att ni vill ha tillbaka snabb-ISO. Ni har inget att förlora - men en fotovärld att vinna. 

Nikons designfilosofi

Efter den stora världshändelsen i torsdags går det att fundera över Nikons designfilosofi. Att byta fattning är någonting stort och strategiskt som påverkar riktningen årtionden framåt. Det kan avgöra företagets framtid. Så vad kan man säga om Nikons vägval? Är det genialiskt, eller har man gjort en blunder? 

Nikon har gått från att ha det längsta registeravståndet och den smalaste flänsen till att ha det kortaste registeravståndet och den vidaste flänsen. Och det är här som frågan blir hur pass klokt detta vägval var. Just att gå från smalast till bredast väcker frågor. Finns en tanke bakom eller var det ett förhastat beslut? Det finns två skolor. Å ena sidan finns cynikerna. Det finns dem som hävdar att Nikons vägval är en känslomässig reaktion som är betingad av de många svåra åren under Canons herravälde. Under sjuttiotalet var Nikon kungen. När elektroniken och autofokusen kom så gjorde Canon sitt vägval: man slängde det gamla åt sidan, satsade på en ny fattning. Resten är historia. Canon blev number one. Nikons ingenjörer tvingades se hur Canon med sin större öppning kunde tillverka gluggar som Canon 50/1.0L. En bländaröppning på 1.0! I årtionden stångade sig Nikons ingenjörer blodiga för att övervinna F-fästets begränsningar. Men till ingen nytta. Canon var kungen. Så när möjligheten att införa ett helt nytt fäste infann sig var det viljan till revansch på Canon som fick styra. Och på den vägen är det. Meningen med det nya fästet är att tillverka den ljusstarkaste optiken som världen har skådat. Nikkor Noct 58/0.95S! Under 1.0 har ingen tillverkare någonsin kommit. Hela poängen med fästet har varit att få bräcka Canon. 

Men är detta ett förnuftigt sätt att gå till väga? Riskerar det inte att bli en segersötma som blir temporär? När segerruset lagt sig och vardagen börjar, så står man där med ett nytt mount - för alltid. Och är detta mount det som är det bäst lämpade till den gråa vardagen? Är detta fattningen som är mest lämplig i de åttio procent av fallen i mitten? Beslutet om fattningen ska då ha varit ett tillfälligt rus som kommer att stå Nikon dyrt i framtiden. 

Å andra sidan finns skolan som säger: kompromisslös kvalitet. Tidigare har Nikon varit begränsad av F -fattningens snäva mått, men nu ges tillfälle att upphäva dessa begränsningar. Det handlar inte om att bräcka Canon. Det handlar om att Nikon åter ska bli proffsens självklara val, och då handlar det om att tillverka produkter som inte kompromissar med bildkvaliteten. Storlek och kostnader kommer i andra hand. Proffsen kommer åter att välja Nikon, allt blir som förr på den gamla goda tiden, konsumenterna följer efter när Nikon åter är number one. 

Ett tredje argument, som liknar det andra, är att form följer funktion. Flänsdiametern går att diskutera. Men kort registeravstånd följer logiskt av den digitala tekniken. Det långa registeravståndet betingades av spegelreflexen och filmen. Det var nödvändigt att i kamerahuset lämna plats åt spegeln. Filmrullen var med nödvändighet tvungen att sitta längst bak i kameran. Men den spegellösa digitala tekniken finns ingen anledning att begränsa sig till det som följde av en gammal teknik. Hur ska man på bästa möjliga sätt utnyttja rummet i den digitala kamerakroppen? För den digitala sensorn är det rationellt att ha träffytan så nära öppningen som möjligt - och lägga elektroniken bakom sensorn. Att förlänga registeravståndet vore att upplåta plats till något som egentligen inte gör någon nytta. Om det behövs ett större avstånd mellan linsen och sensorn kan detta avstånd lika gärna skapas utanför kameran, genom att förlänga objektivet. Form följer funktion: kortast möjliga avstånd mellan strupe och sensor är därför funktionellt och formen bör följa därefter. 

Motargumentet är att det bästa ofta är det godas fiende. Kompromisslös bildkvalitet låter bra i teorin och som slagord. Men i praktiken handlar det om att bilderna blir tillräckligt bra. Och då handlar det om att väga goda ting. Kompromisslös kvalitet är för det mesta inte av nöden. Att dölja avstånd inuti kameran kan vara ändamålsenligt - om det leder till ett bättre handhavande, som ju också har ett värde. Kompromisslöshet innebär att man kompromissar bort goda ting. Tunna kamerakroppar med långa objektiv är inte det mest ändamålsenliga i åttio procent av fallen. Det bästa är ibland det godas fiende. 

Tiden får utvisa om Nikon valde rätt. Snart kommer i alla fall Nikkor Noct 58/0.95S. Då hänger vi på låsen. Sedan får vi se.