Till och Från

Jag plåtar framför allt till och från jobbet. Varje morgon går jag från Södermalm över Skeppsbron eller Gamla Stan in till City där jag jobbar. Ofta finns det fåglar, turister eller annat intressant att plåta.

Julhelg med nya Zätan

Julhelgen har gått i lekens tecken. Saken är den att jag fick ett trevligt paket lagom till jul. En sprillans ny Nikon Z6:a. Och den har jag lekt med under helgen. 

Det hände sig i i augusti. Närmare bestämt den 23:e. Världshändelsen, när Nikon släppte sin nya spegellösa kamera. Om det kan man läsa här. Jag var i början ganska kritisk. Tänkte att det här kommer inte att kunna matcha en spegelkamera. Det är bara nyhetens behag, efter ett tag kommer folk att tröttna. Det dröjde dock inte många timmar förrän jag gick och ställde mig i kö. Förbokade ett ex. av Z6:an hos Kameradoktorn. Och på den vägen är det. Man har alltså stått och väntat sedan augusti. Det är fyra månader! Hela hösten har gått i väntans tecken. Man har hängt ute på nätet, deltagit i alla fora. Kollat in alla spännande youtube-klipp om den nya kameran. Hängt på Nikonrumors, snappat upp alla rykten. 

Kameran var tänkt att komma i slutet av november. November går, ingen kamera. Jag mejlar Kameradoktorn: Va e're som händer? Visst, man fick in ett mindre parti i november, men de har nu gått åt. Man vet inte när nästa batch kommer. Månljust. Jag börjar ställa in mig på att få se kameran först efter jul. Ställer in mig på att behöva plåta med gamla bettan, en D7500:a under jul. 

Då: fredagen den 21:a. Sista dagen på jobbet. Jag är beredd att ta pick och pack och ta julledigt. Då ringer det. Det är Kameradoktorn: vi har fått in en ny batch! Den sista går till dig: är du intresserad? Är påven katolik. Någon timme senare var jag där och hämtade ut kameran. Kan ni förstå min lycka? Sista dagen på jobbet innan julen. Och kameran dyker upp! Kameradoktorn skämtar om att de har hållit på kamerorna sedan oktober för att öka upplevelsen. I så fall ett smart krämartrick. 

Binärt

Så ni förstår kära kollegor hur jag har tillbringat julledigheten. Man har alltså gått omkring och klämt och känt och allmänt haft det mysigt med den nya leksaken. Så hur är kameran? Här följer helgens iakttagelser. 

Om man ska börja med det bästa så är det själva hanteringen. Ergonomin, kameran är väldigt trevlig att ha i handen. Lite grann som kameror var förr. Man vill hålla i dem, pilla med dem, pilla med fokusen. Storleken och handhavandet går knappt att få bättre. Så det här är en stor styrka. Den bästa kameran är som bekant den man har med sig och den här kameran vill man gärna ha med sig. 

Sedan kommer man in på det här med den spegellösa tekniken. Och den stora skillnaden stavas sökaren. Går det att ersätta den optiska sökaren med en elektronisk? Det har både för och nackdelar. Den optiska sökaren är på många sätt oslagbar. Det gäller framför allt i fullformat. Den omedelbara närheten till motivet. Nikon sägs ha lagt ner mycket krut på att få till sökaren på Zätan så att den ska vara så nära en optisk sökare som möjligt. Man har ett läge där sökaren ska vara så naturtrogen som möjligt. Och särskilt utomhus är den väldigt bra. Den är nästan som en optisk sökare. Men bara nästan. Man kommer ändå inte ifrån att det inte är en optisk sökare. Men kanske är det en vanesak? 

Kanske bättre att göra dygd av nöden? En fördel med den elektroniska sökaren är WYSIWYG. Det går att ställa in sökaren i spännande färgval. Särskilt är det en upplevelse att se världen i svartvitt. Lite noir-känsla. Bra när man ska plåta street. 

Ingrid Marie

Den kanske största fördelen med den elektroniska sökaren är dock den sömlösa integrationen mellan sökare och lajv. Lajven gör det möjligt att plåta ur många vinklar. Nikons spegelkameror har haft en särskilt usel autofokus i lajven. Så det här är ett stort steg framåt. Sedan har vi fördelen med histogram i sökaren. Det är egentligen allt man behöver: kolla in histogrammet och sedan ETTR (exposure to the right). 

Nackdelar?  Kameran lider tyvärr av iso-knappens förbannelse (om denna förbannelse går det att läsa här). Varför, Nikon, varför? Problemet är dock kanske inte lika allvarligt med Zätan. Anledningen är att man också kan köra snabb-expo, d v s använda ratten till att ställa in exponeringskompensation utan att först trycka in expo-knappen. Just med spegellöst blir denna funktion användbar då man har WYSIWYG genom sökaren. Och om man då kanske föredrar denna form av snabbfunktion kanske saknaden efter snabb-iso inte är lika stor. 

(När vi ändå är inne på negativa ting. Nikon har tagit bort möjligheten att ställa in expo-justering i hela steg. Steg på 1/2 eller 1/3 EV är allt som erbjuds. Varför, Nikon, varför? Det här var en funktion som redan fanns och som inte kostade någonting att behålla). 

Sus scrofa, Salmo salar, Bos taurus

En annan trevlig fördel med Zätan är för övrigt att plåta med manuella objektiv. Den elektroniska sökaren gör att det blir roligt att plåta manuellt. Med kontrastförstärkning och möjligheten att zooma är det lite grann som i gamla tider. Man går runt med manuella gluggar och fokuserar på olika saker i hemmet. Luftplåtar, ställer in skärpan på allt möjligt. Det enkla nöjet att uppnå fokus. I det här sammanhanget må man också nämna IBIS. In body image stabilisation. Don't leave home without it. Just på äldre objektiv är det magiskt att kunna använda dem på slutartider som tidigare inte var möjligt. Har en manuell 85:a och det är inget problem att plåta med den på slutartider på 1/20. Världsklass. 

Ett aber: FTZ-adaptern som omvandlar F-objektiv till Z kan inte känna av bländarvärdet på äldre manuella objektiv. Det gör att man i sökaren inte kan se vilken bländare man kör med. Det var antagligen en kostnadsfråga. Om man hade gett adaptern en bländaravkännare hade den blivit dyrare. Samtidigt: det är just glädjen att kunna få full funktionalitet på äldre objektiv som är en poäng med kameran (jfr IBIS). Så kanske det ändå hade varit värt priset med en bländaravkännare? Manuell fokus fungerar trots allt bättre på Zätan än på de digitala spegelkamerorna, som ju har en bländaravkännare. Hur som helst mäter kameran korrekt även utan avkännare, vilket är det viktiga. 

Den stora snackisen har annars varit autofokusen. På den spegellösa kamerans vis täcker autosensorerna 90 procent av sensorytan. Gillar! Men hur är det med trackingen? Kameran har fått kritik på det här området. På sina spegelkameror har Nikon världens bästa tracking. Gången är denna: ställ in kameran i trackingläge. Tryck på af-on-knappen och trackingen börjar. Släpp af-on-knappen och trackingen upphör. På Zätan är i stället gången denna: ställ kameran i autoläget. För att aktivera trackingen tryck på mittenknappen. För att börja tracka, tryck på af-on-knappen. Släpp af-on-knappen och kameran fortsätter tracka! (Men ej i fokus om motivet fjärmar sig. För att behålla fokus håll in af-on-knappen). För att upphöra att tracka, tryck in mittenknappen. Som alla förstår är detta omständigare. Ingen katastrof, men ändå. Ett klart aber. Skärpning, Nikon! Har för övrigt inte testat autofokusen på svårare motiv (ska ta tag i skrattmåsfotograferingen). Så kan inte uttala mig närmare om autofokusens egenskaper. 

Slutomdömet är att Nikon har lyckats. Övergången till spegellöst var ett vågspel. Man var tvungen att lyckas: om Zätan hade blivit fel hade Nikons saga kunnat vara all. Man har dock lyckats med att införa en ny fattning och man har kommit ut med en kamera som levererar. Det kan i och för sig vara nyhetens behag men enligt min mening är Zätan en kamera som är roligare att plåta med än spegelkamerorna (med aber för den optiska sökaren). Det är inte bildkvaliteten men istället själva hanteringen. Formatet är oslagbart. Det finns saker att förbättra, men på det hela är Nikon på rätt väg. Man kan se framtiden an med tillförsikt, när hundratusentals nikonister världen över ska börja emigrera till ett nytt system: nya kameror och en ny objektivpark som ska byggas upp. Sköna slantar i bolagskistan. 

PS. Ett slutaber. Det här med objektiven. Gluggarna är för stora. 35S och 50S. De är lika stora som kitzoomen. Man förstår i och för sig hur Nikon tänkte. Kompromisslös bildkvalitet. När man kommer ut med en ny kamera så är det det som man vill visa upp. Men sedan handlar det om att få ner storleken. En smidig och nätt 35:a och en smidig 85:a är precis det som man skulle vilja se så att man kan gå ut på stan och frimodigt plåta street. Men enligt roadmapen så kommer det dröja åtminstone till 2020-2021 tills något sådant kan ske! Så vad göra under tiden? Ska man plåta manuellt? Råd mottages tacksamt. 

Postat 2018-12-27 21:37 | Läst 4217 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

På vift i Italien: Slutsummering

Italien slut för den här gången. En vecka i Italien under nyår till ända. Hur sammanfatta den? Bloggen Till och Från har nu genomfört en hel del fotoreportage under nyår/påsk. Tidigare resmål har varit Florens, Prag, Venedig och Rom. Den här gången blev resandet lite annorlunda. Jag hyrde en bil på Milano flygplats, och åkte sen runt i norra Italien. Städerna Mantua-Sabbioneta-Urbino-Ravenna-Venedig-Vicenza hann avverkas. 

Resandet blev därför lite annorlunda. Normalt gillar jag att hyra rum i en stad helt centralt - hellre lägre standard - för att på så vis vara fri att med bara några minuters gångväg vara mitt i händelsernas centrum. Nackdelen är då att man inte kommer ut och rör på sig och ser det som finns utanför staden. Och bilresan måste jag säga blev också väldigt bra. Inga incidenter. Italienarna kör trots allt hyfsat, även om de ibland gillar att sticka nosen i ändan på en. (En detalj: när man kör på autostradan och passerar staden Imola - så kör plötsligt alla som galningar!). 

En ovärderlig tillgång är mobilen. Det är fantastiskt vad google maps kan göra. Med en mobiltelefon har man numera en fullfjädrad gps, med röststyrning. Helt fantastiskt och ovärderlig när man är ute och kör i en främmande stad. 

Om det är något jag kanske skulle gjort annorlunda är det att se till att stanna två nätter på varje ställe. I Urbino och i Ravenna stannade jag bara en natt. Det blir för mycket flängande, man hinner inte stadga sig i hotellet förrän det är dags att dra vidare. Så två nätter på varje ställe, samt en timmes resa mellan dem är en bra regel för en bilsemester. I Italien ligger sevärdheterna så tätt som det är inga problem att hitta resmål som gör reglerna möjliga att uppfylla. 

Den stora behållningen på resan? Valet är enkelt: upptäckten av hertigens ek. Ni som följt bloggen vet att litteraturarkeologi har blivit något av en hobby för mig. Speciellt att turista i Shakespeares italienska fotspår. I en tidigare resa till Venedig vid nyår förra året lyckades undertecknad uppdaga tre inte oväsentliga platser från Shakespeares italienska pjäser. I år gjordes bara en upptäckt - men den hade hög kvalitet. Att åter få förmånen att bidra till det litteraturarkeologiska fältet var en angenäm överraskning. Visst hade man förhoppningar. Men att kunna upprepa känslan från fjolåret, den där speciella Schliemann vid Troja-känslan - det fanns helt enkelt inte på kartan. Det är speciellt trevligt att kunna få meddela upptäckterna på Fotosidan! 

I sedvanlig ordning utdelar bloggen några destinationspriser: 

Bästa julbudskap: Slut på bankernas Europa, slut på skattestaten. Helt rätt! I Mantua stod några demonstranter med ett slagkraftigt nyårsbudskap. Bankerna har inte precis rosat marknaden. Framför allt gäller det centralbankerna, som under 2000-talet öste på med billiga krediter åt bankerna, som sedan skickade dem vidare. Vilket sedan ledde till finanskrisen.

Men framför allt är det trevligt att man inser att man måste ta itu med de höga skatterna. I Italien har proggarna förstått att skatter är av ondo. Precis som hos oss suger staten ut hälften av arbetets frukter. Italien är ett land som behöver lägre skatter på arbete. Genom att det är så mycket historiska byggnader krävs det förhållandevis mycket handkraft för att saker skall fungera. Det är ingen slump att städer som Venedig, som helt bygger på handkraft,  har chanserat efter att högskattestaten infördes från sextiotalet och framåt. Speciellt gäller det verksamheter där det gäller att rusta och renovera gamla kulturskatter, d v s rusta och renovera hela den historiska innerstaden. Ett Rit-avdrag för Venedig? 

Okänsligaste kulturyttring: Risorgimento. Monumentet ovan av konstnären Rafael, Urbinos store son. Vad är det egentligen med de här kommunpamparna? Det var likadant i Mantua, där skalden Vergilius gjordes till överdimensionerad monumentalfigur. De här monumenten ser man överallt i Italiens städer. Konstnärer och författare uppblåsta i proportioner som vore de Julius Caesar och Alexander den store i ett. Monumenten byggdes kring förra sekelskiftet. Den värsta avarten är det groteska Vittorio Emanuele-monumentet i Rom. Och där har vi det. Risorgimento! Den italienska rörelsen att ena Italien under mitten av artonhundratalet. Risorgimento var en konspiration som genomfördes av frimurare som Garibaldi, Cavour, Vittorio Emanuele och Mazzini. Rörelsen hade begränsat folkligt stöd. Eftersom rörelsen inte hade mycket att erbjuda: den italienska nationalkänslan var svag och konspiratörerna var dessutom avundsjuka på Kyrkan - gjorde man kulturpersonligheter till avgudar i syfte att ena landet. Precis som i Tyskland som såg sig som "landet av tänkare och diktare" och som också enades kring mitten av artonhundratalet, slutade risorgimento med förskräckelse på 1930-talet. Italien likväl som Tyskland är länder som hade sin storhetstid under tider med politisk pluralism. Det var konkurrensen mellan stadsstaterna under renässansen som gör Italien till ett så otroligt spännande land att besöka. Samma sak med Tyskland, som på artonhundratalet bestod av trettiotalet självständiga stater. Mozart, Beethoven, Kant och Goethe verkade i denna miljö. Efter enandena åstadkom länderna inte mycket i kulturväg (men desto mer i krigsväg). Puccini var förmodligen den siste italienaren som hade något att komma med. 

Bästa samfärdsmedel: gondolen. För andra året i rad tar kanalens Cadillac priset som bästa samfärdsmedel. Gondolen är en elva meters smäcker skönhet i svart och ingen stad har något liknande. 

Bästa tidsfördriv: la passeggiata. Det man alltid har beundrat med medelhavskulturerna är folklivet på kvällarna. När man varit på semester på sommaren har det alltid varit en njutning att gå ut på kvällarna i bara skjortan och ta del av alla människor som är ute och promenerar. Man har alltid haft för sig att det har att göra med klimatet. Säkert en viktig faktor. Men även på vintern är man ute och promenerar. För mig visar det här att gammal är äldst. En passeggiata efter kvällsmaten är något som vi svenskar också borde börja köra med. Se på italienarna: klimatet är inget hinder.  

Populäraste vinterplagg: Täckjackan. Man blir lite förvånad över att italienarna inte klär sig bättre. Här hemma har man för sig att italienarna klär sig i snygga rockar. Giorgio Armani och Dolce Gabbana, typ. Men i Italien är det täckjackan som gäller. Det är svårt att förstå det här.  I Sverige går vi ju omkring med snygga italienska och tyska rockar. Alternativt moderna vindtäta fjäll- eller seglarjackor i moderna amerikanska material. Täckjackor var sån't som man gick omkring med på sjuttiotalet. Det här är nåt som speglar en allmän företeelse hos italienarna. Vill faktiskt inte säga det, men jag tycker faktiskt att italienarna är lite efterblivna. De ligger helt klart trettio-fyrtio år efter i utvecklingen. 

Ni kanske tycker att det inte går att dra alltför stora växlar bara på täckjackorna. Men det handlar inte bara om dem. Det finns mer. Ta till exempel i Urbino, där jag i universitetskvarteren råkade hamna i ett samkväm med studenter. De spelade gitarr och sjöng sånger som "Take me home country road". Men kom igen! Eller ta det här med de italienska gubbarna, som sitter på il bar - och spelar kort! Luktar det inte sjuttiotal, kära vänner? Täckjackor, spela gitarr, spela kort. Vem sysslar med sån't nuförtiden? Moderna människor sitter hemma och surfar. 

Bästa världsarvsstad: Urbino. Mantua-Sabbioneta-Urbino-Ravenna-Venedig-Vicenza. Det visade sig att alla städer på road tripen var med på FN:s världsarvslista. Det är inte så konstigt. I stort sett varje italienska stad har en stadskärna som är värd att stå på listan. Bland städerna på den här resan går priset till Urbino. (Venedig utom tävlan). Staden tillhör de där städerna som är ett konstverk i sig (precis som Venedig). Just att den är så helgjuten. Läget uppe i berget och att staden ligger innanför medeltida stadsmurar har bidragit till det. Det är väl värt att tillbringa två dagar i denna stad och bara gå runt och njuta och drömma sig bort till svunna renässanstider då staden räknades som en av Italiens mest lysande. (Ett stalltips: när ni är där, passa då på att besöka hertigens ek som står i staden). 

Italien är det land i världen som har flest världsarv. Helt välförtjänt. Som sagt, gammal är äldst. För övrigt har Sverige också ovanligt många världsarv, i förhållande till sin befolkning. Hm, här är det väl dock inte lika välförtjänt? Drottningholms slott, någon? Nej, här är det nog snarare fråga om mutor. Våra politiker är som bekant väldigt generösa med våra skattepengar, som de gillar att gödsla omkring som om det vore smågodis - inte minst till FN. Vår utrikesminister Carl Bildt förkunnade för ett tag sen med stolthet att när det gäller bistånd är Sverige en stormakt! Så det är inte konstigt att FN-byråkraterna har varit villiga att sätta upp en och annan inte alltför sensationell svensk plats på listan. Just att det finns så många svenska ställen på världsarvslistan är något som jag tror att italienarna har utnyttjat. Det har spelat ut de svenska monumenten mot sina egna. Man ser framför sig situationen i FN-skrapan. En italiensk kommunledning åker till New York och lägger ut texten om varför deras stad bör hamna på världsarvslistan. Pekar på de magnifika historiska monumenten. - Visst är det fint, men det finns ju redan så många italienska städer, vi känner inte att det behövs en till, säger FN. - Va bene, men ni har ju gjort Sandöbron till världsarv... - Hm, well, det är klart, låt se...

Bäste renässansfurste: Federico Montefeltro. Federico hade allt. Kondottiär som aldrig förlorade ett slag. Byggare av en ointaglig stad. Mecenat och välgörare av de sköna konsterna. Federico styrde Urbino i fyrtio år! Han verkar ha lyckats med allt han företog sig. Man förstår varför. Spana in profilen. Federico hade en lapp över högra ögat, som han miste i en tornering. Så han framställs alltid i vänsterprofil. Med den örnnäsan och de kindknotorna, vem vill inte lyda order? Krigen gav fina pengar och genom dem kunde han fila och putsa på sin stad. Gjorde den ointaglig. Han byggde upp sitt palats. Han skaffade sig Italiens största bibliotek. Han höll hov och bjöd in samtidens mest lysande humanister. Befolkningen verkar också ha trivts i staden. Det sägs att under Federicos tid rådde likhet inför lagen: ädlingen hade inget företräde i lagen utan straffades lika om han skulle ha begått något illdåd.

Det jag funderar på är om det inte är såhär man skall leva. Tänk er in i situationen: att ha någon framgångsrik krigsherre/entreprenör som drar sig tillbaks upp i bergen och skapar en ointaglig stad och så bor man där med honom, femtusen personer, i en bergsstad och skapar ett lyckosamhälle. Allt är redan betalt. Man håller hov och för spännande konversationer om hur man bäst skall uppträda i livets olika situationer, man jagar falk och lyssnar på lutspel. Och eftersom man är modern visar man bilder för varann och samtalar om vad som utmärker en bra fotograf. Hovmannen 2.0. 

Cheasigaste kyrkoinredningsdetalj: De automatiska votivljusen. Man stoppar i en peng och så tänds ett ljus automatiskt. Ett elektroniskt plastljus i cheasigaste julgransbelysningsstil. Italienarna älskar de här grönalund-prylarna. Snälla Italien! Votivljus är till för att hjälpa människohjärtat att bedja. Det är meningen att det skall råda en andaktsfull stämning, en sublim känsla av upphöjdhet. Katolska kyrkan kan gärna lära sig av den ortodoxa kyrkan. I den är endast ljus av äkta bivax godkända, som helst har gjorts för hand av munkar. Ger en helt annan seriositet. 

Det var allt från Italien den här gången. Ciao, arrividerci! 

Postat 2014-01-25 23:10 | Läst 8836 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

På vift i Italien: I Palladios fotspår

Annandag nyår och det var dags att dra vidare. Målet var Vicenza, den frejdade världsarvsstaden, känd för sin fina arkitektur. Vicenza är den vittberömde arkitekten Andrea Palladios hemstad. Min tanka var den att överge Shakespeareturismen till förmån för lite Palladioturism. Och läget var ypperligt för en snygg övergång! Jag bor i Marghera, på fastlandet utanför Venedig. Bara några kilometer därifrån ligger en berömd villa, som figurerar i pjäsen Köpmannen i Venedig. Längs kanalen Brenta i samhället Malcontenta ligger villan Foscari. Och den räknas som en av Palladios mästerverk. Jag sätter mig i Alfan och glider iväg.  

Några kilometers fantastisk passage längs kanalen. Och där ligger hon, La Malcontenta, Villa Foscari! En skönhet på kanalen, som ofelbart drar till sig passerandes blickar. I Köpmannen i Venedig är den stora hjältinnan den sköna damen Portia. Portia bor i villan Belmont en bit utanför Venedig och Shakespeare-expertisen har genom några specifika detaljer i pjäsen räknat ut att denna villa måste ha varit villa Foscari. I pjäsen uppvaktas Portia av ädlingen Bassanio. För sin uppvaktning behöver Bassanio 3 000 dukater (omkring 10 kg guld = 2,5 miljoner kronor!!). Bassanios vän Antonio lånar då dukaterna av penninglånaren Shylock, i utbyte mot en pant i form av ett skålpund av Antonios eget kött. Då Antonio inte kan betala lånet kräver Shylock sin pant inför Dogen. Nu börjar ett rafflande domstolsdrama. Shylock lägger fram sin sak i några välformade tal  - men då dyker Portia upp utklädd till man och löser på ett genialt vis tvisten (inga spoilers - gå och se pjäsen!). Berömt är hennes lovtal till barmhärtigheten: 

The quality of mercy is not strained.    
It droppeth as the gentle rain from heaven   
Upon the place beneath. It is twice blessed:  
It blesseth him that gives and him that takes.    
'Tis mightiest in the mightiest. It becomes   
The throned monarch better than his crown. 

Barmhertigheten kan ej tvingas fram   
Hon faller liksom himlens milda regn.  
På jorden ned, i dubbelt mått välsignad.  
Välsignande båd' den som ger och får;    
Är maktens mäktigaste kraft och pryder.  
Monarken på sin tron långt mer än kronan.      

Se, villan har egen vatteninfart! Det måste ha varit uppför den som Bassanio körde när han kom för att uppvakta sköna Portia. Världsklass! 

Efter denna sevärdhet slänger jag mig i Alfan och drar ut på autostradan. En timmes bilfärd till Vicenza. Det är det fina med Italien. Det är tätt, tätt mellan städerna. Vicenza är en välmående stad på omkring hundratusen själar. Staden känns modern i sinnelaget, lite mer "nordisk" än övriga Italien. Välståndet bygger på teknisk industri. Staden härjades svårt under andra världskriget i de allierades bombräder. Men av det märker man inget. Den historiska kärnan är en typisk italiensk medeltida stad men med en lite tysk känsla. Ordnung. En detalj är att man har röda gatlyktor i staden:

På kvällarna ger det ett särskilt ljus. En red light-känsla, som kontrasterar mot stadens allmänna prydlighet. Men åter till Palladio: 

Där är han! The man! Vicenza är en stad vars claim to världsarv fame har vunnits genom sin arkitektur. Och arkitekturen i staden stavas Andrea Palladio. Mannen levde under större delen av 1500-talet. Han anses vara den nyklassicistiska arkitekturens främste upphovsman, och han har fått en egen stil uppkallad efter sig, den s k palladianismen. Stilen var på modet i Europa på 1600-1800-talen. I Vicenza finns färdiga promenader som man kan gå om man vill beskåda Palladios byggnader. Så jag följer en av dessa. 

Turen börjar med den antika teatern, Teatro Olimpico. Starka Asterix och Obelix-vibbar här. Jag tänker på äventyret "Asterix och skatten", där Asterix och Obelix har fått anställning på en teater hos ett avantgardistiskt romerskt teatersällskap. Skådespeleriet består av avantgardistiskt utagerande (citat: "Orgier, orgier. Vi vill ha orgier!") - men vid ett särskilt ögonblick i pjäsen pekar teaterns kreative ledare på Obelix, som då ska gå fram och säga något spontant till publiken. Varvid han, röd i ansiktet, yttrar de inspirerade orden: "Romarna är inte kloka!" Vilket får publiken att storma scenen. Bra teater har i alla tider utmanat.  

Guiden anger att denna byggnad är paradigmatisk för Palladios konst. Palazzo della Ragione, vid Piazza dei Signori, gamla stadens huvudtorg. En gammal medeltida gotisk byggnad i tegel, stadens gamla stadshus, vars tak syns skymta fram. Byggnaden var på fallrepet - men Palladio räddade byggnaden genom att stadga upp den med tvåvånings arkader i klassisk stil. På bilden syns också stadens gamla klocktorn - berömd för sin smala form 82 skönsmala meter. Enligt guiden världens smalaste på sin tid. 

Palladio är delvis känd för villor ock palats byggda från grunden i klassisk stil. Men kärnan i palladianismen tycker jag mer är en form av  "opportunistisk klassicism". Palladio var en Kajsa Warg-typ: man tager vad man haver. Han utgick från lokala förhållanden, och försökte sedan göra det bästa av situationen, enligt den klassiska arkitekturens principer. Palladianismen går ofta ut på att ta en befintlig byggnad, en enkel tegelbyggnad exempelvis, men att sedan smycka den med några väl avvägda klassiska detaljer.

Palladianismen är därför antitesen till funktionalismen såväl som den autistiska monstruismen, den moderna arkitekturens två huvudspår. Funktionalismen är fulheten upphöjd till princip. Arkitektur har i alla tider strävat efter att vara funktionell. Men när funktionen uppnåtts har man dessutom velat göra byggnaden skön. Skönheten fyller nämligen också en funktion. Funktionalismen nöjde sig inte med att byggnaden skulle vara funktionell. Den skulle dessutom se funktionell ut. Hur ser man att en byggnad är funktionell? I praktiken blev svaret att en byggnad ser funktionell ut om den inte är skön. Så därför strävade man medvetet efter att göra byggnader fula. Och på den vägen är det. Det här är huvudanledningen till att moderna byggnader ser ut som de gör. Den autistiska monstruismen strävar å andra sidan inte efter funktionalitet. Målet är istället att göra en grotesk byggnad, överdimensionerad och som sticker ut, och som inte smälter in i omgivningen. Målet är att förhärliga arkitekten och den kommunpamp som gav honom uppdraget. 

De som bäst har tagit till sig den palladianska pragmatismen är amerikanarna. Palladianismen anses ha spridits till USA genom Thomas Jefferson, vars plantage Monticello i Virginia anses som en direkt kopia av Palladios rundformade villor. Annars ser man i USA otaliga exempel på just den pragmatiska palladianismen. Ni som har varit där vet hur det brukar se ut. Ofta handlar det om en fyrkantig tegelbyggnad. I sig själv är byggnaden ganska ful. Men med några palladianska stilknep - några vita pelare med en triangelformad portik - och byggnaden blir genast snygg. Man ser det på otaliga offentliga byggnader, eller på universitetsbyggnader på campus. 

Men palladianismen har inte bara satt avtryck over there. Även här hemma har den funnit mark. Och det på landet långt upp i norr. Ovan gården Daln, Hortlax sn. Byggnad från början av 1700-talet. En klassisk norrbottensgård och ett stilrent exempel på den s k botniensiska palladianismen. Principerna här i full verkan: utgå från lokala förhållanden, försköna i en lätt klassicism. Den antikiserande touchen är lätt, subtil. Träbyggnaden en i grunden enkel och vanlig timmerkonstruktion. Lägg på några lätta antydningar till kolonner längs knutstråken. Blicken fångas av den mäktiga porten. Glaset i porten dekorerat med fina bågar i venetisk stil. Förutom porten bidrar fönstren till det klassiska intrycket. Gården vittnar inte bara om de självägande böndernas relativa välstånd utan även om deras höga stilkänsla. 

Men låt oss från norr återvända till söder och Vicenza. Se, där ligger hon: La Rotonda, Villa Capra! Palladios mest berömda verk. Villornas villa. Majestätiskt ensam uppe på kullen blickar hon ut över fälten. Vi som passerar landsvägen stannar och häpnar. Det är så här man skall bo. Den botniensiska palladianismen är bra - men den venetiska duger den med.  

Postat 2014-01-16 03:22 | Läst 9239 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

På vift i Italien: Venedig!

Nyårsdagen och åter i Venedig! Vädret har hittills varit uselt - men just idag skiner solen! Kan inte bli bättre. Jag bor i Marghera på fastlandet och lämnar bilen. Inga problem: bussen in till Piazzale Roma. Sedan hoppa på vaporetton, Venedigs båtbussar. Hoppar av vid Rialtobron. Åter i världsarvsstaden! 

Det är något visst med att återvända till en plats. Förra nyåret gjorde jag också en resa till Venedig. Jag bodde då helt nära Rialtobron. Att återvända är som att komma hem. Platserna är en bekanta och man är inte främmande. Man får inte uppleva nyhetens behag - men man vinner andra erfarenheter. Venedig är en stad man inte blir mätt på. Där gatorna är vatten hör man gondoljärens glada o sole mio - La Serenissima är en stad som ingen annan! 

Nu.

Trevligt inte minst är att som fotograf återvända till platser där man fångat bra bilder. Återseendet blir speciellt för en sådan plats. Precis vid Rialtobron, på boardwalken vid Canal Grande, tog jag förra året en av mina riktiga favoriter: 

Då. 

Det är déjà vu-känsla. Jämför de två: Samma härliga väder, samma vy mot Rialtobron, samma gondolstation. Tyvärr inga gondoljärer den här gången - men ändå tre figurer som står på samma ställe och i viss formation! 

Men gondoljärerna är ute och kör turister på Canal Grande. Foto-op:en får vänta! 

Jag traskar vidare längs gränderna in mot Piazza San Marco. Venedigs hjärta. Nyårsdagen innebär tomma flaskor efter festandet under natten. Men vad skådar mitt norra öga? Aqua alta! Det fruktade högvattnet som ibland sveper in över Markusplatsen. Det är dock inte så farligt som det ser ut. En lagom pöl som dock är tillräcklig för att skänka en vacker spegel! 

Bella Venezia! 

Jag står och plåtar en del vid Markusplatsen och njuter av dagen. Sedan vandrar vidare. Alla turister som tar det lugnt. Varför inte åka gondol? Ja, så är det. Gondolen är kanalens Cadillac. Kameran drar sig automatiskt till dessa långsmala skönheter. 

Det blir gondolplåtning resten av dan. Vid Orseolobassängen hänger gondoljärerna och gör det som de gör bäst: jiddrar. 

Normalt är det mest kineser som åker gondol. Det kostar en del slantar så andra brukar dra sig lite grann för att åka. Men här ser jag ett par. De ser ut som tyskar. Så jag tänker att det här kan bli en bra bild. Ett par välbärgade tyskar som åker gondol. Säkert har de lämnat mercan i Tronchetton. Så jag hänger ut över kajen och plåtar som en galning. Tappar bort mig lite grann. Paret får syn på mig. 

Tyskarna tycker att det är roligt. Vad är det för en galning som står och plåtar? 

En dag i Venedig går fort. Det blir kväll. Farväl, Serenissima! Jag hoppas att vi snart ses igen. 

Postat 2014-01-13 20:59 | Läst 8873 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

På vift i Italien: Nyårsbilder från Venedig: Buon capodanno!

För andra året i rad vistade Till och Från Venedig under nyårsafton! 

Buon capodanno! 

Postat 2014-01-12 21:55 | Läst 7951 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa