Fotomaran

Meddelar några bilder från Fotomaran som gick av stapeln häromsistens. 

Det var en lördag i augusti. Som så många gånger förr gick fotografer runt på stan. De bar på sina kameror, sina ryggsäckar, sina nummerlappar. På jakt efter motiv och odödlig ära. Men det här året var annorlunda. Corona-vidskepelsen hade ställt in alla arrangemang. Kulturfestivalen inställd. På något vis hade ändå Emil och kollegor lyckats blidka tillståndsmyndigherna. Europas enda marathon i år gick av stapeln. 

På grund av de yttre omständigheterna hade maran kortats i år. Den normala gången är en fullmara med tjugofyra teman på tjugofyra timmar. Plus en halvmara med tolv teman på tolv timmar. Nu hade man kortat till tolv teman på åtta timmar. En sorts halvmara. Eller tredjedels mara om man ser på tiden. Själv har jag kört både helmaran och halvmaran. Helmaran är som en hel springmara på fyra mil. Ett flåbuseri utan like. Mest för folk som känner att de vill bevisa något. Själv känner man att man inte har något att bevisa. Halvmaran passar bra. 

Reglerna är att man bara får ha en kamera. Däremot får man byta objektiv och ha vilken kringutrustning man vill. Det är jpeg rätt ut från kameran som gäller. Många kollegor är av den gamla stammen. Så som fotoentusiasterna var förr. Med ryggsäckar och stativ. De kommer från hela landet och entusiasmen är som förr. Själv bestämmer jag mig för att köra lätt i år. En Nikon Z50 med det lilla kitobjektivet. Den tunga utrustningen får stanna hemma. (Det är samma här. Man har inget att bevisa. I utrustningsväg har man haft prylar för proffsen. En D810. En 24-70 f2.8, En 70-200 f2.8. Men när man blir äldre lägger man alltmer av med denna fåfänga. 

Maran börjar vid Hötorgsskraporna. Deltagarna släpps in i grupper om femtio för att få nummer och marschorder. De sex första teman delas ut:

Skandinavisk
Den goda staden
2020
Turistfälla
Fotofest
Enkelhet

Entusiasmen finns hos kollegorna. Det skruvas på stativen, kollas att filterna är på plats, pulas med vattenflaskor. Själv känner jag en viss leda. Inte mycket folk på stan. Stan är död. Myndigheterna tar död på den med sin uppblåsta pandemi. Det är varmt, varmt. Termometern pekar mot trettio. I vanliga fall hade det varit perfekt, men i år? Framför allt att stan är så död. Hur hitta motiv? Det kommer bli segt. 

Skandinavisk.

Första tema: skandinavisk. Jag lunkar Drottninggatan fram och tar mig in i Gamla Stan. Kanske man kan få syn på några norska turister. Två veckors karantän för att besöka Sverige. Men de borde väl ha råd? De brukar hänga på Gyldene Freden. Skåla och tjimma, dricka bort sina oljemiljoner. Stället är stängt. Klockan är tio så det är givet. Går till Stortorget. På bänkarna sitter några spanska turister. Men de duger inte. 

Till slut hamnar jag vid slottet. Karl Johan står staty där. Norges befriare. Han stod tidigare vid Slussen men flyttades till Slottet när Slussen började byggas om. Han stod och skräpade vid Livrustkammaren, som en undanställd antikvitet. Kommer ihåg att det kändes lite ovärdigt. Men nu har Bernadottarna ställt anfadern på en jättelik sockel vid Slottsbacken. Han dominerar fullständigt. Skymmer sikten mellan Slottet och Tessinska palatset. På sockeln har man ristat in några pampiga epitet: "Brödrafolkens fader". Snälla Bernadotter: fransmannen lyckades visserligen utverka Norge vid Wienkongressen en gång. Och visst står Norges befriare från dansken staty på Karl Johann. Men brödrafolkens fader? Känns lite övermaga. Särskilt efter att det ena brödrafolket begärde skilsmässa för hundra år sen. Ändå, som temamotiv platsar fransmannen. Helt klart skandinavisk! 

Den goda staden.

Nästa tema är lätt. Den goda staden. Det kan bara betyda en sak. Brända tomten. Stockholms mysigaste plats. Med trevliga klängväxter som sträcker sig från fasad till fasad och överbryggar gatan. Som en naturens egen portal in mot Gamla Stans slingrande gränder. När jag kommer dit är en hel del folk där. Kaffegäster som njuter av stunden. Medtävlande kollegor som också har fattat ställets möjligheter. Och se, några skottar är där. Vet inte om det var äkta skottar eller om det var skottar wannabees. Men de gick omkring med kilt i sommarvärmen. Helt oblyga bytte de om och luftade klasarna. Det är en fördel som kvinnor har: på sommaren kan man gå runt i klänning och kjol medan vi män på sin höjd får krypa in i ett par shorts. Men skottarna har fattat galoppen. 

2020.

Nästa motiv är 2020. Och man fattar hur arrangörerna har tänkt. Det är meningen att man ska gå runt och plåta folk med masker. Eller plåta Håll avståndet-markeringar i marken. För mig är dock 2020 förknippat med Guldbron. Det var så mäktigt när den seglade in på sitt jättelika fartyg. Ända från Kina. Vilken resa! Och nu är den på plats och den kommer att förgylla tillvaron för stockholmarna i många årtionden och sätta staden på kartan. 

Turistfälla.

Motivet är givet. Stå och hänga på Västerlånggatan vid någon turistbutik och söka få nåt. Vi var väl en sådär tio-tjugo deltagare som stod där på gatan och tänkte samma sak. Till turisternas förvåning. Vad är på gång? De kunde inte veta att det var de som var produkten. I slutändan fastnade jag för den här bilden i stället. Lundgrens Fiskredskap. En gammal butik med doft av Anderssonskans Kalle. Den ligger på en tvärgata till Västerlånggatan, mitt emot Riksdagsbiblioteket. Det är väl egentligen ingen turistfälla. Snarare en butik för locals. Entusiaster som på gammalt vis vill köpa sig ett drag och fiska i Stockholms strömmar. 

...men även turister skulle väl kunna passa på? "Fiska gratis mitt i stan! Fish for free in the middle of the city! Fische frei im Stadtmitte! Рыбачьте бесплатно в центре города!" Se där en framtida turistfälla! 

Fotofest.

Det har nu gått några timmar i den trettiogradiga hettan. Det är varmt, varmt. Nästa tema är fotofest. Det är nära halvtid och nya teman väntar på Scandinavian Photo. Jag drar in mot Vasagatan och här är det riktigt stendött. Stan dör. Skaffar nya teman utanför Scandinavian Photo. Men man kan inte gå in i butiken och softa, dricka kaffe och allmänt njuta av en liten vila med de medtävlande kollegorna. Man får stå där ute och knäppa butiksfönstret, messa bilden till Marans funktionärer och så få nya teman i retur. 

Men jag har inte fullgjort de första sex teman än. Fotofest? Man är i krokarna av Stadshuset. Det är lördag. Det måste finnas bröllopspar där. Temat borde vara lättfångat. Och mycket riktigt. Det är bara att välja och vraka. På baksidan lyckas jag fånga den här bilden. Fotograferna ser likadana ut. Har aldrig sett det förut. Nytt koncept? 

Enkelhet.

Det har nu gått fyra timmar och jag har inte ens kommit halvvägs. Det är fortfarande trettio grader, har knappt druckit något. Det är som när man springer den stora maran. Första varvet bärs man fram av publiken. Man springer i en mänskovåg som bär fram en utan ansträngning. Men när man klarat Västerbron och rundat Stadion inser man att det är halva sträckan kvar. Och det blir genast tungt. Resten av maran blir ett långt lidande. Benen stumnar alltmer för varje meter. Det är en kamp mot klockan: kommer benen att hålla? Och nu får jag samma känsla. Varför hålla på? Man har ju inget att bevisa. Nej, det här var inte roligt. V75 börjar snart, jag drar hem, sätter på fläkten, knåpar ihop ett system, korkar upp, njuter en lördag i hemmets lugna vrå...

Jag stiger av. Fullföljer inte. Beger mig hemåt. Tar båten från Stadshuskajen till Riddarholmskajen. Den fina pendelbåten som satts in när man bygger om broarna. Från båten lyckas jag ändå fånga ett sista tema. Riddarhusholmen har i hettan förvandlats till en ministrand. Folk ligger och solbadar, tar sig även ett dopp. Delvis som följd av hettan, delvis som följd av coronan, delvis som följd av det minskade sinnet för dekor och ordning. Och varför inte? Känns lite oortodoxt, men där är i alla fall bättre än när folk ligger och solbadar på kyrkogårdarna. 

Dessa teman missades: 

Foten
Nytt normal
Mina drömmars stad
Titta
Hållbarhet
Mitt deltagarnummer

Maran blev en halv halvmara för min del. En kvartsmara. Att stiga av känns så här i efterhand som en besvikelse. Visst, man har inget att bevisa. Men att fullfölja ger ändå en känsla av att åstadkomma något. Men det slår mig nu: inget är över. Det är inte för sent! Man kan plåta dessa teman i efterhand. Det är det fina med att plåta. Man kan göra det när man vill. Sex fina teman att gå ut och fånga. Sprid ut dem över året. Ett nytt tema varje lördag. Så kommer man ändå i mål, om än senare än tänkt. Slow Marathon, ett nytt koncept. Greppa kameran, ut och plåta! 

Fotomaran 2018

Fotomaran igår. Nytt för i år var att man hade möjligheten till en halvmara. Var med för tre år sen på stora maran, känner att jag har ingenting att bevisa. En halvmara kändes mera lagom. Se här min tolv bilder. 

1. STARTNUMMER. 

Viktigt med ett bra startnummer. Ju lägre nummer ju högre status. Ett lågt nummer kan också underlätta plåtningen på temat STARTNUMMER, som alltid finns med. (Tänk om man exempelvis ska plåta numret 328 eller 297. Kan vara knivigt att hitta). Nummer tjugonio är ett bra nummer. Det är det typiska priset på fulölen. Så här är det inget snack. Stark inledning! 

2. KONST. 

Kameran har ett toy-läge, där bilderna blir som teckningar. Läget blir perfekt till temat. Effekten fungerar bäst på fasader. De kan ofta ge en akvarellkänsla a la Carl Larsson. Går runt och plåtar under nån timme. Till slut väljer jag den här. Missade skärpan, men ger det inte bilden ett måleriskt intryck? 

3. IKON. 

Befinner mig i mina kvarter. Kvistar upp och plåtar en ikon som jag har hemma. Tänker att den fungerar som backup om jag inte skulle hitta något bättre. Går ut på stan igen och försöker hitta någon kändis att plåta. Helst Håkan Hellström eller Bruce Springsteen. Men fångar inget, så det blir backupen. Visst, inte så roligt kanske. Men alla kan ju inte plåta postern på Magnus Uggla som pryder stadens alla hörn. 

4. SKRATT. 

Skruvar nu på teleobjektivet. Tänker att det här blir lätt. Massor med folk på stan, bara att zooma in någon som skrattar. Det visar sig dock svårare än jag tänkt mig. Många som går omkring och ler. Men ett leende duger inte. Det måste vara någon som brister ut i ett spontant jätteskratt. Går till Sergels Torg och valstugorna där. Tänker att där brukar man kunna få sig ett gott skratt. Moderaterna är där och håller låda, har roligt tillsammans. Är glad att jag till slut lyckas få en bild på någon som skrattar.  

5. PORTRÄTT. 

Första stationen är på Scandinavian Photo på Vasagatan. Nästa station: Hornsbergs strand. Jag bestämmer mig för att gå längs Kungsholmen upp mot den nya stationen. Första tema: porträtt. Jag går förbi Stadshuset, tänker att där finns många som gifter sig. Där borde man få något. Men får inget riktigt bra. Går vidare. Lyckan ler då mot mig. På träbänkar längs Klara sjö sitter några rockare från Dalarna. Jag frågar om jag får plåta. Fyra rockare, det blir svårt att välja bild. Det här är fotomaran! 

6. SURT. 

Ett svårt tema. Och min plan att gå längs Kungsholmen visar sig vara mindre lyckosam. Inte mycket liv. Fotomaran handlar om en sak: mänskor, mänskor, mänskor. Därför är det bara en sak som gäller: city, city, city. Valaffischerna förskönar St Eriksbron. Politikerna stirrar mot en med sina leenden och sina budskap. Ordet surt känns inte långt borta. Jag tar en bild på Björklund. Mer EU. Har den som backup. Går vidare, försöker hitta något. Men hittar inget. Till slut går jag in på ICA, börjar plåta citroner. Blir inte bra. Plåtar apelsiner. Blir bra bildmässigt. Men apelsiner är väl söta, inte sura? Men se där: limefrukter! Det här är surt! Men nej. Man kan inte komma med limefrukter. Så andefattigt, jag kommer bli utskrattad. Går tillbaka till min valaffisch. Mer EU. Sunkigt, surt. Inte surt som i citron, utan surt som i en surfis. Vid närmare eftertanke är det här ganska bra. Fint fångat! 

7. UTVECKLING. 

Befinner mig längst bort på Rörstrandsgatan. Där finns en bro som går över Klarastrandsleden, korsar motorvägen och svänger in mot Solna. Med några märkliga träbänkar. Och mystiska prickar. Plåtar lite grann, går sen bort mot Nya Karolinska. Det är min plan. Finns något bättre exempel på den moderna stadsutvecklingen än Nya Karolinska? "Hagastaden - gränslös stadsutveckling!" står det på banderollerna. Där finns allt: fasader, lyftkranar, armador av gröna avfallskärl, motorleder som korsar, tunnlar i rött som kontrasterar mot fasaden. Jag går runt länge och försöker hitta den rätt vinkeln. Men det vill sig inte riktigt. Går till slut tillbaka till bron över Klarastrandsleden. Onekligen fascinerande. Det är något slags träbänkar där det är tänkt att man ska sitta och ha picnic, hålla fest. Det är såna där träbänkar som finns i Hammarby Sjöstad, som man kan sitta på och dricka vin om kvällen medan man ser ut över vattnet. Och dessa fysiska prickar? De är trevliga, tar bort känslan av asfalt. Det är den nya stadsutvecklingen, det är YIMBY. Den gamla stadsplaneringen byggde på att stadsdelar skulle åtskiljas var och en efter sin funktion. Villorna för sig, arbetsplatser för sig, höghusen för sig. Men det blev inte som planerat. Lyckoriket infann sig inte. Tristess och alienation blev resultatet. Så den nya stadsplaneringen vill ändra på gårdagens misstag. Bygg broar mellan stadsdelar! Gör dem till mötesplatser! Här är det tänkt att solnaboarna ska möta vasastans mänskor. De ska träffas och umgås, dricka vin och picnica medan man tillsammans skådar solnedgången och flödet av bilar som rullar sakta längs Klarastrandsleden. Eller varför inte stanna till och språka när man stretchar i mitten på joggingrundan? Men det blev inte som man tänkt. Kartan stämmer fortfarande inte med verkligheten. Ändå: det går inte att förneka att detta är det senaste inom stadsutveckling. Och att tanken i grunden är rätt. En temavinnare? 

8. DEJT. 

Rör mig längs Rörstrandsgatan. Det är sommargata med uteserveringar, kontinentalt på modernt svenskt vis. Här borde man få något. Några turturduvor som sitter och tittar varandra i ögonen medan de läppjar på vinet i sommarnatten? Lyckas få några bilder. Men ingen riktigt bra. Den här bilden blev den som jag valde. Tyvärr förstör ju killens glas en hel del. Egentligen en katastrof. Upptäcker det efter att jag lämnat in. På de ratade bilderna finns en snygg symmetri mellan de två likadana vinglasen. Valde ändå den här bilden då det fanns ett samspel hos paret som saknades i de andra bilderna. Ingen temavinnare. 

9. ARKITEKTUR. 

Andra stationen vid Hornsbergs strand. Två tredjedelar avklarade. Nu är det hemväg, nu är det målrakan! Första temat: ARKITEKTUR. På väg mot tunnelbanan tar jag den här bilden. Orkar inte hålla på och ödsla tid på det här temat. Temat är trivialt. Bättre att spara tid och lägga den på temat som väntar: Cash is king. Gillar grafiken, men bilden är lite mörk. Borde ha kört med mer kontrast. Det här är något som man måste tänka på i fotomaran. Ingen efterbehandling, det gäller att jobba med bilden redan i kameran. Jag tillhör ju den lätta sorten som plåtar för att sedan redigera i efterhand. Digitala kamerans lyx. Oldtimers som började plåta på den analoga tiden har en fördel i fotomaror. De har det i blodet att vara noggranna vid tagningen, varje klick är dyrbart och det måste sitta redan från början. 

10. CASH IS KING. 

Beger mig till Söder. Dels finns ju Midnattsloppet (dock inget tema på det temat i år). Dels vill jag vara nära hemmet då jag vill kunna välja ut bilderna på datorn innan jag lämnar in. CASH IS KING är svårt. Lika svårt som SURT. Idéer, idéer, vad ska man hitta på? Hänga runt krogarna, ta en bild när någon betalar? Dra till Bröderna Olssons? Då får jag en idé. Jag frågar folk på krogen om de vill vara med på en bild. Temat är CASH IS KING. Alla jublar, höjer glasen, en bild med feststämning, hela krogen är med på noterna. Så jag går runt på restauranger och uteserveringar. Men ingen vill vara med på bild! Helt otroligt, det här är fotomaran, midnattsloppet. Det är Kulturnatten, det är fest. Är jag den ende som inte får ligga? Självförtroendet får sig en knäck. Jag tar i stället den här bilden. Medaljer för deltagare i Midnattsloppet. Hatar egentligen den här typen av bilder. Tomma kalorier. Men vad ska man göra? 

11. SNEAK PEAK. 

På en tvärgata till Hornsgatan står någon slags sambandspiké. Där inne sitter två poliser och myser. Helt rätt motiv! Jag plåtar. det är mörkt, besvärligt ljus. Är nervös, självförtroendet i botten efter fiaskot med CASH IS KING. Poliserna blänger på mig, känner att jag inte kan stå där längre. Det är synd, det hade kunnat bli en bra bild om man bara hade haft mer is i magen och förmågan att blixtsnabbt gripa stunden. Vad hade en fotojournalist kunnat göra med det här motivet på det här temat? 

12. REBELL. 

Sista temat. Den eviga rebellen i typisk rebellhatt. Det gröna färgsticket som antyder en hulkliknande vrede inför samhällets orättvisor.

På mållinjen! Hem och välja bilder. Sedan iväg i natten till inlämningsstationen. Bilderna valda, jag är ute i god tid. En känsla av lätthet, triumf, strosar genom stockholmsnatten. Där på Skeppsbron spelar ett sambaband från Rio. Och se där, haha, ett hål i skynket. Det var det som var tänkt att bli Sneak Peak. Scandic på Brunkebergs torg. Kö vid incheckningen, glada kollegor. Några har halva maran kvar, de ska fortsätta in i natten. Jag avundas dem inte. Lämnar in bilderna och hämtar diplomet. Träningsvärk i leder, men det är en skön känsla. Jag är värd en öl. Tack för i år! 

Stockholm Prajd

För ett tag sen gick Stockholm Prajd av stapeln. Till och Från var där och bevakade. 

Bloggen har alltmer gått över till att köra inbäddat vid större event. Tycker det är helt överlägset. I stället för att trängas bland publiken går man med och är en del av aktionen. Det ger en helt andra möjligheter att komma nära. Och en sån här dag är det inte många som inte vill plåtas: 

Afrikagrupperna gjorde ett bra jobb. Hängde en del med dem. 

//Slut

Hästens år!

Det händer bara en gång vart tolfte år. Hästens år! Östasiatiska muséet såg till att det kinesiska nyåret firades i Sverige. 

Det var Fotosidan-kollegan och Kinakännaren Tommy som hade tipsat om tillställningen. Lägg märke till proffstricket: orange mössa. På så vis markerades samhörighet med arrangörerna och Tommy kunde sedan hänga uppe på podiet tillsammans med ambassadens fotograf. En annan fick istället köra med en inbäddad variant bland publiken. 

Efter en del tal av diverse höjdare inleddes festligheterna. 

Kinas ambassadör var där och talade om hur "the charms of culture bring people together". 

Störste charmskaparen är helt klart draken. En tjugo meter lång publiktjusare som är trevlig inte minst vid marsch.  

Lejonet. Efter draken den näst största stjärnan. 

Men så är det äntligen skett. Hästens år är invigt. NU KÖR VI!!!

Kejsarn av Portugallien

Uppståndelse. Pådrag. Avspärrningar. Ännu en vardag i den kungliga huvudstaden. Vid Gustav Adolfs torg går det inte att komma fram. Bilarna kör på trottoaren. Va' e're som händer? 

Vakter, vakter vakter! Sveriges främsta står uppställda. Vadan denna pompa? Det måste vara något stort. Jag frågar en polis vad som är på gång. Han svarar: Kejsarn av Portugallien på besök! Cortege med sexhundra ekipage! 

Kejsarn av Portugallien! Det är stort. Inte undra på att man slår på trumman, tar fram allt man har. Kejsarn har inte varit på besök sen när? Sen Eldkvarn brann. 

Vägen längs Norrbron, Skeppsbron, Slottsbacken. Alla i väntan och beredd på givakt när cortegen kommer med kejsarn. 

Amerikas president hastade förbi en halv minut i bepansrade fordon. Ingen stil, ingen klass. Nej, så här ska ett statsbesök se ut! Mäktigt och värdigt. Länge leve kejsarn av Portugallien!