Vi åkte Vasaloppet mot Dalarnas kulturelit

Den 6:e till den 12:e juli irrade vi återigen iväg med vår husbil ”Lillsand”. Ja den har nu blivit döpt. Namnet kommer sig av att vårt gamla hus har adressen ”Storsand” så det blev logiskt att kalla vårt nya hus för ”Lillsand”. Förutom att bilen fått ett namn så ”varudeklarerade” vi den också med texten ”Eliassons Irrfärder” i aktern.

Denna gång styrde vi norrut, initialt med kurs Dalarna. Efter några timmars körande hamnade vi i Kläppen, infarten till Sälenfjällen. Efter en titt på kartan insåg vi att vi inte var långt från Berga by där ju starten på det klassiska Vasaloppet sker varje år. Som ett brev på posten dök en skylt med texten ”Vasaloppsvägen” upp. Den var vi bara tvungna att köra och den skulle vara ungefär 6 mil lång och sluta i Mora precis som för Vasaloppsåkarna. Direkt när vi svängt in på vägen möttes vi av en stor orange skylt från Trafikverket. Där stod att vägen skulle breddas, dräneras och förstärkas. Det lät ju jättebra. De första två kilometrarna var också nyanlagd och utomordentligt fin väg. Men sen... Vi fick åka i ett pågående vägarbete med 20-talet stoppljus där det bara var trafik i en riktning. Underlaget bestod till stor del av sprängsten och grus. Den genomsnittliga farten låg runt 20 – 30 km/tim. Precis som vintrarnas Vasaloppsåkare fick vi verkligen kämpa oss fram förbi Smågan, Mångsbodarna, de stora myrarna och Risberg. Dock utan att få någon blåbärssoppa. Strax innan Evertsberg orkade vi inte längre utan vi var tvungna att övernatta. Vi hade ändå inte hunnit längre innan ”repet” dragits. Vi hittade en plan vid sidan av vägarbetet där vi kunde stå tillsammans med en polsk långtradare och några anläggningsmaskiner. Platsen var dock fin just invid en sjö.

Morgonen efter väcktes vi kl. 06.00 av att en grävskopa, en vält, en hjullastare och en massa grusbilar intensivt började bearbeta vägbanken utanför oss. Det var bara att packa ihop och dra vidare.

Vi hade fått nog av den ofärdiga och krävande Vasaloppsvägen. Vi vek av innan vi kom fram till Mora och målportalen med den klassiska texten ”I fäders spår – för framtids segrar”. När vi lämnade vägarbetsområdet i denna del så kunde vi läsa på Trafikverkets orangea skylt att vägen inte skulle vara klar förrän hösten 2026 och på skylten stod att den i nuvarande skick var ”svårframkomlig”  och att tung trafik rekommenderades att ta andra vägar. Det hade varit bra information att ha när vi körde in på vägen från vårt håll.

Istället satte vi nu kurs mot Älvdalen och vidare mot Sveriges högsta damm i Trängslet. Därefter begav vi oss mot Sveriges högsta vattenfall i Njupeskär.

Fortsättning på Dalaturen följer...

För att verkligen visa att vi är ute på irrfärder så lät vi AV-Reklam på Hammarö montera texten med "Eliassons Irrfärder" bakpå husbilen. Samma namn som bloggen.

Den här bilden skulle egentligen ha varit först men här ser man iallafall hur AV-Reklam måttar in placeringen av texten.

I Kläppen i Dalarna fick vi beskåda hur man även mitt i sommaren kan träna skidakrobatik.

Skidåkning också en åretruntsport.

Så här såg Vasaloppsvägen ut under åtminstone 4 mil.

Det gick inte att hålla mer än 20 - 30 km/tim på dessa vägar. Ibland inte ens det. Långa sträckor gick det bara att använda den ena körbanan så det var gott om stoppljus där man fick vänta in sin tur.

När vi närmade oss den klassiska Vasaloppsorten Evertsberg orkade vi inte med att köra längre. Liksom för många av skidåkarna börjar krafterna att tryta när man kommit hit så vi beslutade oss för slå nattläger på första bästa utrymme.

Utsikten var fin på vårt natthärbärge. Det var vi och en polsk långtradare som samsades om utrymmet.

Exakt klockan 06.00 på morgonen efter så drog vägarbetet med grävskopor och andra maskiner igång för fullt. Det var bara att äta frukost och åka vidare.

The Grey Nomads tar över

Efter att vi under de senaste veckorna börjat tillbringa allt mer tid med att fara runt i vår husbil kan vi konstatera att vi ingalunda är ensamma om detta levnadssätt. Det är ingen nyhet att när man intresserar sig för något speciellt så ser man det överallt. Det gäller definitivt husbilar. Herregud vad husbilar det finns på våra vägar. Det måste ha skett en explosionsartad utveckling av antalet husbilar de senaste åren. Husbilar finns i mängder av varierande fabrikat, storlek och utförande. Registreringsskyltarna visar också att de kommer från många olika länder på den europeiska kontinenten.

Man kan fråga sig om vi européer i ännu större utsträckning än förr har blivit nomader igen? Nomader är de folkgrupper vars samhällsorganisation och försörjningsmönster är förbundna med ett icke bofast levnadssätt. Nomader lever ofta i mobila typer av bostäder (Wikipedia). Nomader definieras också som tillhörande folk som icke har fasta boplatser utan vandrar från plats till plats (fritt efter SAOB). Historiskt sett flyttade nomaderna runt för att hitta bra förhållanden till sin boskap eller till sitt jordbruk. Det var livsbetingelserna som krävde att man flyttade runt. Tänk till exempel på samerna och dess rennäring.

Istället för att följa boskapen eller jordbruksbetingelser tycks det idag istället vara jakten på varmt och soligt klimat, nya upplevelser och en nyfikenhet på nya kulturer, miljöer och människor som är drivkraften. En sorts pathfinder.  Detta i motsats till tidigare när nomadlivet var en nödvändighet för försörjningen så verkar det idag vara raka motsatsen. Idag krävs att man inte är bunden till en speciell plats, till exempel en arbetsplats. Det krävs att man fritt under kortare eller längre perioder själv kan disponera sin fritid, semester eller pension. Istället för att det har varit en förutsättning för en inkomst så kostar det idag en hel del.

De moderna nomaderna, det vill säga husbilsåkarna, verkar vara en speciell sorts människor som känner gemenskap och samhörighet med varandra. Detta yttrar sig till exempel genom att man höjer handen till en hälsning så fort man möter en annan husbil på vägarna. Det spelar ingen roll om man känner chauffören sedan tidigare eller inte. Det spelar inte heller någon roll vilken nationalitet det är på ekipaget.

En annan iakttagelse vi gjort under vår korta tid på vägarna är att 90 % av de som kör en husbil är äldre män (dock icke statistiskt säkerställt). Sannolikt är det pensionerade sådana på 65 plus med den så kallade ”grå tinningens charm”. Ibland annat Australien kallas företeelsen för ”The Grey Nomads”.

Vi kom iväg sent på eftermiddagen/kvällen den 11 juni på vår rundtur i ett sommarfagert Sverige. Den första etappen blev inte så lång utan gick från vårt hem i Sörby/Lakene i Värmland till skärgårdsområdet i Kristinehamn.

Under nästkommande dag kom vi fram till den gemytliga staden Hjo invid Vätterns strand.  Här är ett exempel på de fantastiskt välbevarade gamla trähusen som finns i staden.

Den välkända fyren i hamnen i Hjo.

En fin gamal ångbåt för rundturer på Vättern låg i hamnen.

Innan vi kom fram till Hjo passerade vi också Göta Kanal och kanalhotellet i trakten av Karlsborg.

Ett av målen för vår rundtur var att delta vid vårt äldsta barnbarns studentfirande i Värnamo. Felicia gick det fordonstekniska programmet och har redan veckan efter examen fått sommarjobb som långtradarchaufför. Hon ska köra en fullång tradare med släp ner till södra Sverige. Det låter betydligt mer avancerat än att köra husbil.

Efter två dagars studentfirande i Värnamo och Bredaryd i Småland åkte vi vidare mot bekanta i Falkenberg. Innan vi kom till Falkenberg så övernattade vi vid en kraftverksdamm i Ätran.

Efter vårt besök i Falkenberg styrde vi sedan kursen norrut igen och gjorde ett nedslag hos släktingar i Mölnlycke. Vi åkte vidare och slog nattläger vid Gräfsnäs slottsruin som ligger mellan Allingsås och Trollhättan.

Vattenkraft i Gräfsnäs om än i mindre format än vid Ätran.

Slottet i Gräfsnäs har brunnit ned vid tre tillfällen med exakt 100 års mellanrum men sedan byggts upp igen. Byggnaden har genom tiden haft olika skepnader men ursprunget var en kungsgård från 1100-talet.

Ställplatsen i Gräfsnäs för husbilar var idyllisk och lugn så här innan den riktiga turistrusningen kommit igång.

Efter en övernattning i småbåtshamnen i Ed i Dalsland rullade vi vidare genom landskapet och hamnade i Bengtsfors. Där dök det plötsligt upp en skylt som hänvisade till "Halmens Hus" och naturligtvis var vi tvungna att undersöka det. Halmens Hus låg högt uppe på ett berg och hade en vacker utsikt över trakten.

I Halmens Hus var det ett museum som berättade historien om hur halmen använts och vilka produkter som gjordes av den. Bland mycket annat fanns naturligtvis t ex halmhattar.

Halmens Hus och Museum högt på ett berg i Bengtsfors.

Utsikten över Bengtsfors var god.

På den sista etappen hem stannade vi till i Åmål för att äta lunch.

Nya möjligheter att förirra sig

Endast ett par dagar efter hemkomsten från Australienresan gick vår färd till Bäckhammar, en liten ort söder om Kristinehamn i Värmland. Där besökte vi med stor iver Husbilslandet där vi på distans från Australien hade reserverat en husbil. Det var dags för leverans. Efter att vi fått en gedigen och pedagogisk genomgång av alla system och funktioner i bilen var det äntligen dags för oss att få nycklarna i handen. Ett spännande ögonblick som innebär en ny fas i vårt liv.

Våra planer är att i höst ta husbilen ner genom Europa och tillbringa vinterhalvåret på sydligare breddgrader. Vi tänker ägna sommaren åt att lära oss husbilslivet vilket naturligtvis innebär att vi måste utforska och lära oss en mängd nya saker. Hur hittar man ställen att övernatta på i en husbil, hur fungerar det att laga mat i bilen, vad behöver man ha för utrustning med sig, hur fungerar alla system med gas, batterier, solceller, vatten med mera.

Så lördagen den 24 maj gav vi oss iväg på en första testtur med två övernattningar i närområdet.

Den 15 maj gick färden till Husbilslandet i Bäckhammar.

Äntligen fick vi nycklarna i handen till vår första husbil.

Husbilsägare blev vi precis när äppelträden blommade hemma.

Så här ser vårt nyförvärv ut. En Ford CI Magis 87 XT av 2024 års modell. Den är 7,5 meter lång och det är inte alltid lätt att hitta parkeringsplatser.

Nu blir det att byta det fasta boendet mot ett mer flexibelt och irrfärdsvänligare alternativ.

Den första testturen gick i närområdet kan man väl säga. Vi åkte till Karlstad för att uträtta en del ärenden och sedan vidare till Väse, en liten ort 2 mil öster om "stan". Där hittade vi en lugn och fin ställplats vid gamla skolan i Väse. På den platsen genomförde vi således vår allra första övernattning i husbil och det gick alldeles utmärkt.

Andra dagen begav vi oss först till Borgvik och åt lunch och tittade på en fotoutställning på Sliperiet. Homage to Humanity av fotografen Jimmy Nelson. Fantastiska porträtt av ursprungsbefolkningar från olika delar av världen. Därefter fortsatte vi till utkanten av Arvika där vi hittade en vacker ställplats vid Arvika Motorbåtsklubb med utsikt över Glafsfjorden där vi tillbringade vår andra övernattning.

Testturen var mycket lärorik och förlöpte i stort sett väl. Här en bild från Arvika Mototbåtsklubbs brygga "Blåsut". Här behöver man i alla fall inte oroa sig för stingers eller krokodiler. Vi läste just idag en artikel i Townsville Bulletins som berättade att 3 personer hade blivit allvarligt skadade av stingers vid The Strand i Townsville. Precis där vi promenerat ett flertal gånger de senaste månaderna. Enligt tidningen så är stingerssäsongen slut nu i maj och näten runt de inhängande badplatserna vid stranden har just tagits bort. Ja stingersmaneterna kan väl inte almanackan.

Så här ser det ju ut vid den stranden där nu 3 personer skadats och ligger på sjukhus.

Hippiesmarknad

Till att börja med får jag meddela att vi nu återigen befinner oss på svensk mark. Den 11 maj kl. 06.00 på morgonen lyfte flyget från flygplatsen i Townsville. Efter att först ha flugit till Brisbane mellanlandade vi i Singapore, Dubai och slutligen Stockholm dit vi ankom den 12 maj kl. 14.00. Därefter blev det buss till Karlstad och därifrån bil till hemmet i Sörby. Totalt en resa på drygt 45 timmar från dörr  till dörr. Dessutom en tidsomställning på 8 timmar. Det är jobbiga resor det kan vi inte sticka under stol med.

Innan vi går vidare med eventuellt nya irrfärder så ska Australienäventyret slutredovisas. Den tredje dagen (26/4), på vår andra sväng norrut i Queensland, ägnade vi åt att besöka ett par väletablerade marknader. Den första hölls i Yungaburra där vi bodde. Det är en traditionell lokal marknad som genomförs den tredje lördagen varje månad. Den andra marknaden vi besökte var i Kuranda. Orten Kuranda har förutom en livlig marknadsliknande kommers på sina gator en traditionell marknad som startades redan 1978 det vill säga för 47 år sedan -Kuranda Original Rainforest Market.

The Original Rainforest Market startades av några hippies och hantverkare och innehöll initialt lokalt hantverk, konst bl a av aboriginals, kläder och mat producerad av lokala råvaror bl a honung, nötter, tropisk frukt och lokalt odlat kaffe. Idag (kanske redan från början) finns även new age inspirerade verksamheter som massage, reflexologi, body wisperer, yoga, färganalyser, spådomar mm.

Fortsättning följer!

Den månatligen återkommande marknaden i Yungaburra som hålls i ett parkområde mitt i samhället. En marknad som lockar många både försäljare och besökare.

En marknad som till mångt och mycket påminner om de marknaderna vi har hemma i Sverige också.

Övertygande nasare, skeptiska kunder?

Även det unga gardet försökte dra in lite pengar genom att musicera.  Det verkade som att det gav god utdelning.

Det fanns naturligtvis mängder med varor. Här hantverksmässigt tillverkade stearinljus.

Det mesta går att sälja med mördande reklam...

Exempel på utbudet på Kurandas gator.

Spegel, spegel på väggen där ...

Den hippiesinspirerade Original Rainforest Markets som funnits sedan 47 år tillbaka.

The Original Rainforest Markets.

The Original Rainforest Markets.

Försäljningsställena i The Original Rainforest Markets låg insprängda i regnskogen längst snirkliga gångar.

Kommersen var flitig.

Polisbilarna i Kuranda var dekorerade med aboriginalskonst.

På vägen tillbaks till Townsville rastade vi vid Etty Beach som låg i ett område med många Cassowarys, Kasuarer på svenska. Ett imponerande fågeldjur. På Etty Beach var det vanligt att de kom på besök nere på stranden eftersom människor, trots varningar, ofta matade dem. Men som sagt de är inte helt ofarliga och kan sparka rejält med sina fötter och de lär vara blixtsnabba löpare.

Som tur var hade jag ett teleobjektiv som gjorde att jag inte behövde komma för nära fågeln (som inte kan flyga). Jag hade stor respekt för den.

Vi var 1 162 meter över havet

Efter att vi deltagit vid Anzac Day manifestationerna i Yungaburra gav vi oss resten av dagen (den 25/4) ut på en biltur för att insupa så mycket som möjligt av den vackra naturen på höjdplatån. Bilderna får tala för sig själv.

Underbart gröna kullar med boskap.

Rejält med grönbete för boskapen. Säkert bra oavsett om det är kor för mjölkning eller boskap för köttproduktion. Båda branscherna är stora i området.

Så här kan en bondgårds mangårdsbyggnad se ut bland kullarna.

Disciplinerade djur står i vattenkö.

Vägarna är ibland lite dramatiska i det kuperade landskapet.

En flock fåglar.

Mönster av barrträd.

På Atherton Tablelands finns Queenslands högst belägna väg. Visst kändes det i lungorna att befinna sig på denna höjd. Även öronen kände av höjdförändringarna. Högsta bergstoppen i Queensland ligger också i närheten och det är Mount Frere som når 1 611 meter över havet.

Grönt gräs och gröna träd i mängder.