Kö, mingel och äktenskapsbrott. Haparanda, Hamar och Hultsfred

 Ja hur ska jag nu få ihop det här, med den rubriken? En gång i tiden fick jag lära mig att precis så här ska man inte göra: skriva rubriken först och sedan texten. Rubriken skriver  man när texten är klar, så man vet vad den handlar om.

Men ännu längre tillbaks var det precis vad  man utsattes för. Fröken gav en rubrik, "en vårpromenad" och så var det bara att skriva om det. Nu får jag skylla mig själv, som börjar med rubriken, och ingen vettig sådan heller. Kö, mingel och äktenskapsbrott var  en ordtrippel jag hittade i dagens morgontidning, tre ord som beskrev de vanligaste aktiviteterna på årets bokmässa. Fick välja dem eftersom det inte fanns några nya bidrag till "svenskans vackraste ord att hitta i dagens tidning.

Och eftersom ingenting verkar ha något vettigt att göra med någonting i den här texten få det väl bli en bild som inte  heller har något  med saken att göra. Alltid ett sätt att förbruka överblivna bilder från  kamerapromenader.

Mitt huvudsyfte med bloggandet är ju numera att hålla hjärnan igång, vilket jag har läkarordination på, men jag har inget krav på att vara seriös. Om det nu inte är seriöst att hålla humöret uppe. Dessutom har jag varit seriös så mycket i mitt arbetsliv, så jag har inte behov av det längre. Någon gång i början av mitt bloggande, för sju år sedan (oj vad tiden går) skrev jag att en förebild, eller kanske inspiration var alla de kåsörer  i dagspressen som  fanns under min uppväxt, och lite av det finns nog kvar. I tider som dessa, när så mycket händer i världen runt oss, behövs enn motvikt mot tungsinnet, utan att för den skull vara oseriös.

Men hur kom nu Haparanda, Hamar och Hultsfred in i bilden (eller snarare i rubriken)? Bara ett ryck i min alliterationsådra. De bara dök upp i skalle och det lät bra. Haparanda har  jag inte ens varit i. Hamar har jag passerat många gånger och det var där bussen brukade stanna på hemvägen efter sportlovet, och mannen i kiosken en gång sa till mig : "har dere ikke Eukament i Sverige? Hvordan klarer  de dem da" (med reservation för min norska stavning". Hultsfred har jag varit i men det var långt före festivalens tid, mina kusiner bodde ett tag en bit därifrån.

Banala bortglömda bloggbara bilder eller värdelösa vardagsvyer och vemodiga verandor (och Tintin som opera)

Ja har tydligen promenerat för mycket  med kameran denna sommar, som nu stegvis övergår i höst, för jag hittar rader av bilder jag tagit  och framkallat och sedan bara låtit ligga i en hög i datorn, bortglömda eftersom jag glömmer  snabbt numera, i alla fall det som händer i nutid. Men nu på morgonen grävde jag lite.

Det här bygget har kommit  längre nu, men när jag tog bilden gillade jag nog det blå.

Minns jag rätt var det den gröna romboidliknande ytan som fångade  mitt intresse här. Kryddad  med lite rött.

Jag minns att jag hade någon idé om att det var för många pilar som pekade åt olika håll här.

Till kyrkan eller byggplatsen?

Jag gick några meter åt sidan så fick jag en mer renodlad bild.

Vemodiga verandor?

Ja, detta är dagens "vackra ord", sådana jag brukar citera från Svenskans  (tidningen)tävling om svenskans (språkets) vackraste ord. Ska man kombinera dem kan man ju sitta på verandan och vara "sorgset längtansfull".

En tid som varit.

Och i Belgien har "Castafiores juveler" blivit opera och i England fyller "Pang i bygget" 40 år. Tiden har flytt. Jag har ingen veranda så jag vet inte var jag ska sitta och vara vemodig.

Har jag slutat ta bra bilder?

Ja, på ett sätt är det så att jag slutat  ta bra bilder. Det är inte det som är målet längre, att jaga den där riktiga fullträffen. Men råkar det bli en bra bild, så tackar jag förstås och tar emot. Men egentligen är det "bloggbar" som är kriteriet för mig numera. Det  är  på den nivån fotograferandet är roligt. Är det så att jag har ett mål med fotograferandet är det att jag ska få en promenad och att jag ska kunna blogga. För utan bilder är det svårt att blogga tycker jag, jag har för  dålig fantasi.

Överblivna bilder

Det här sättet att fotografera innebär att det blir bilder över, bilder jag gjort färdiga för publicering, men som av någon anledning inte rymts eller passat i det aktuella inlägget. Eller så har jag helt enkelt snubblat på tröskeln och inte orkat göra det längre. Alltså har  jag en liten hög med bilder jag vill bli av  med.

Som den här.

En bild från min kvadratiska period i somras.

Strömoln och uppehållsväder kan man kanske se i den  här överblivna bilden, så har jag fått  med ytterligare två ord från SvD:s "Svenskans  vackraste ord".

Och inte heller idag har jag planerat vilka oförutsagda händelser som kommer att ske.

Tack för att jag slipper tillbringa tid i en tillbringare och kan släntra runt och bringa hem bilder på vardagligheter

Förvirrad rubrik, eller konsten att klämma in mycket på begränsat utrymme? En konst jag fick träning i under mina år på en tidningsredaktion. Men här är det inte lika mycket allvar, så jag kan låta leklynnet få härja ibland.

Tack och tillbringare är dagens två bidrag till Svenskans vackraste ord-omröstning, vilket kanske  kan bringa lite ljus över ordvalet. Ordet bringa är väl inte så vanligt i dagens vardagssvenska, annat än vid köttdisken. När hörde ni senast frasen " Skulle Ni kunna bringa mig oxbringan?" vid middagsbordet?

Någon köttdisk såg jag inte under gårdagspromenaden, men däremot en brödkällare.  Något bröd hade de inte, lokalen har sett öde ut länge, men nu var det någon som städade därinne. Kanske  kan källaren åter bli en källa för det dagliga brödet, "som skall givas oss idag".

Inte direkt ”Helga von Schnolles bröd- och vedboutique”,* men en källare  som inte ligger i källaren...

Sedan gick jag runt hörnet. Samhället växer. Nya hus växer upp.Hembygden förändras.

Och jag tar  mina bilder.

.

Det hade regnat och blåst, gångvägarna hade fått  ny dekor...

...och kantades av nedfall.

.

* ”Helga von Schnolles bröd- och vedboutique” förekom i Mosebacke monarki.

Snöflinga och sommargäst och tyskans fulaste ord, onödiga bilder samt ordnödighet

Tänk vad mycket man kan klämma in i  en rubrik om  man rådbråkar orden  en aning, men sedan  gäller det  också att fylla blogginlägget så att  innehållet  uppfyller rubrikens löften, för att inte uppfattas som en bluffmakare. Men om man som jag, gillar att  leka med  ord, kan  ju  leken ibland ta överhand, så det blir obegripligt om man inte ser eventuella osynliga associationer.

Men allt handlar bara om att hålla hjärnan igång. Eftersom klurigheter och ordlekande kräver hjärnaktivitet, blir det sådant. Dessutom är det skoj.

Snöflinga och sommargäst är bara ännu ett av mina "fynd" i SvD:s  sommarserie om svenska språkets vackraste ord. Vi letar vackraste ordet, lite mot bakgrunden att många anser  att svenskan  är ett vackert språk. I Tyskland har  man sedan 25 år utsett årets fulaste:Unwort des Jahres. I fjol blev det Lügenpresse.

Samma sak  kan det vara  med alla onödiga bilder jag  tar. De håller  också huvudet igång. De är som medicin, bra för välbefinnandet.

.