Ljuset i mörkret

Jag gick ut i skymningen och fångade ljuset i mörkret som jag aldrig gjort förr.

 I alla fall  här i första bilden. En sådan har jag aldrig tagit förr, med den exponeringen och det uttrycket. Alltid lär man sig något nytt, när man är ute och promenerar. Men det gäller ju att passa på i rätt stund, när det är rätt ljus, när man som jag helst är frihandsfotograf och inte gillar att släpa på  stativ. Stativet förstör flanerandet för mig, den bekymmerslösa promenaden. Då blir det för  mycket teknik, för lite känsla  och tråkigare promenad. Glädjen att få gå är viktig!

Men innan jag tog ovanstående bild...

Jag hade vidvinkelobjektivet på kameran och och fångade ett  litet panorama  i skymningens blandljus. En väg för trafiken, men samtidigt en barriär för fotgängaren, det gäller att i tid välja var man ska gå för att komma över till andra sidan. På vänstra sidan finns ett parkområde och villor, på andra sidan vägen ligger miljonprogammets  betongkolosser.

Himlen var tjockt jämngrå av snövädersmoln, men det var uppehåll ett tag och jag tyckte det mjuka ljuset inbjöd till att ta en översiktsbild. Jag stod på den barriäröverskridande gångbron, reflexerna i asfalten, en snöröjningsmaskin och en del tänd belysning gav lite liv i grådasket. Geometrierna och fägerna fulländade scenen. Ungefär så kan jag nog sammanfatta vad som hände där på bron.

Från ungefär  samma position en annan exponering med en mörkare syn på omvärlden.

Här var det ljusreflexen som fick bestämma. Resten fick bli som det blev.

På väg hem...

Ljus i mörkret kan man väl säga att det är även i den här bilden.

Och i natt har det kommit mer av den där vita massan på marken...

... och flingorna dalar fortfarande...

Det såg ut att vara dåligt väder nu på förmiddagen, så jag gick ut.

Vad ska det vara bra för, att gå ut när det snöar och blåser och allt ser allmänt otrevligt ut, när man tittar ut genom fönstret?  Outgrundligt kan ju människans beteende te sig, så jag gick ut. Något drog, möjligheten att fotografera och förstås promenaden den nyttiga.

Hur var vädret,då? Tillräckligt snöigt och blött för att jag skulle vara glad för att kameran  är vädertätad.

Fyra rektangulära utsnitt från en snöig omgivning

Jag började redan hemmavid med att spana in den första rektangeln, eller rättare sagt, det var där jag fick idén när jag såg det gula huset i en lätt slöja av fallande snö. Påpassligt kom även två staffage-figurer spatserande och fulländade motivet. Klick, en bild

andra bilden

En huslänga som fascinerat mig ett tag, inte för sin arkitektur eller skönhet, utan bara för att den finns där och den går att fotografera, här med ett"naturens fallande snö-filter" som en lätt slöja. Någon sorts fulhetens charm och behag? Kanske står huset där för att jag ska ha något att plåta. Klick, bild 2

tredje bilden

Snö, träd och det värmande gulorange ljuset, kontrasten mellan ute och inne, mellan kallt och varmt. Åter fanns motivet där och bara väntade på mig och kameran. Redan här började kameran bli blöt och snöig, men objektivet skyddades av min kupade hand när jag inte tog en bild.

Men här, bild 3, klick.

fjärde bilden

Här blev det inte en sammanhållen byggnad som fick fylla den rektangulära formen, utan ett gathörn, med kontrasten mellan den glesa och spretiga vänstersidan och den kompakta högersidan. En sorts upplösning av den kompakta formen, eller bara ett tecken på min oförmåga att hålla mig till saken? Men å andra sidan har exakthet och stringens präglat mitt arbetsliv, så det kanske  är ytterligare ett bevis för frihet och frigörelse. Klick, bild 4

Formernas upplösning

Klick, en bonusbild

Jag var på väg, och så var de, men vart var de på väg? Och gatufoto är det väl knappast, inte en gata i sikte.

Jag var egentligen inte ute  för att fotografera, jag var faktiskt på väg någonstans,  och dessutom lite trött och oinspirerad, men ner i väskan  hade i alla fall kompakten slunkit . För säkerhets skull.

Alltså blev det några bilder.

Den här.

Och även den här

Samt den här

För att inte tala om den här.

Sedan gick jag min väg  dit jag skulle. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Det bar visst ner till sjön

Ja, nu valde jag den här vägen som omväxling, det var ett tag sedan sist på grund av snö, halka, helger, snorighet, blåst, kyla och kanske något mer...

Utrustad med ett "porträtt-tele" försökte jag ta lite porträtt på den sparsamma växtligheten.

Det var lite trixigt  med skärpa och skärpedjup. Här hade en riktig spegelreflexsökare varit mycket  bättre. Kyla, vantar, glasögon, det är så mycket som kan komma i vägen och dessutom hade jag ingen lust att gå ner på knä.

Ett hus som försökte gömma sig bakom träden fick det bli som substitut.

Men nere vid vattnet hittade jag andra adepter som var mer lättåtkomliga än växterna i sluttningen.

Lite lek med ljus och skärpedjup blev det. Och här var sökaren mer behjälplig.

Ett dansande par som stelnat till i kylan?

Sedan var det färgerna som attraherade mig.

Och stenarnas sköna form.

.

Eftersom jag kommenterat utrustningen lite, ska jag väl  nämna vad jag använde:

Olympus  OM-D   E-M5 + 45 mm/1.8

Så småningom såg jag mönstret, men först lite tunnelseende. Och kanske lite missbruk.

Det var en dag

det var i går

där var jag

och några som går

.

.

sedan

ute på andra sidan

Kameran fångade in formen på den smältande snön

Strax hittade jag något som såg ut som  "en landsväg om våren" för mina ögon.

Jag har en viss förkärlek för bildskönt svängande vägar, som denna, lättare att finna i äldre miljöer där vägarna försiktigt smyger fram i landskapet. Roligt då att hitta det försiktiga smygande,  även  där urbaniteten breder ut sig.

Ibland undrar jag om  förkärleken för de sköna svängarna föddes redan i sandlådan, när man lekte med bilar och gjorde vägar med händerna, och jag var noga med att vägarna skulle gå formskönt (och realistiskt) mellan och  över sandbergen. Jag skulle kanske ha blivit Väg- och Vattenbyggare istället? Nu får jag  jaga vägarna med kameran istället. Vägar, broar, gångtunnlar, etc. Men de måste ha ett mått av poesi i sig.

Inte långt därifrån hittar jag en ganska ny krök.

Jag spanade efter den, eftersom jag ville ha en modern pendang till byvägens sköna krökande.

Någonstans här började jag skönja mönstret med vänstersvängen.

En isig parkering ned samma svepande rörelse uppåt vänster som i de fyra föregående bilderna.

Och här har jag implementerat  en svepande form även på den "nya stadsgatan", men uppåt höger  i stället

Missbruket då?

Ja. det är väl vidvinkelns förvrängande påverkan av verkligheten. Utan den hade inte bilderna blivit så här.