Dolomiterna

Oj vad tiden går fort. Nu har vi varit hemma över en vecka. Jag saknar Italien där vi åkt utförsåkning i Dolomiterna och njutit av de mäktiga bergstopparna.

Vi bodde i den lilla byn Canazei i Val di Fassa. Bilden ovan är tagen från vår balkong på eftermiddagen när solen fortfarande belyser topparna.

Val di Fassa är beläget i Trentino i nordöstra Italien och är en av de största och mest kända dalarna i regionen. Dolomiterna är inskrivet i UNESCOs världsarvslista.

Det finns många utsiktspunkter som man kan besöka i området. Hit kom vi via kabinbanan från byn Arabba.

Häftigast på resan var nog att vara på Marmolada som är 3265 meter högt. Efter att ha njutit av utsikten åkte vi skidor ner den tolv kilometer långa pisten. Fallhöjd på 1800 m.

Hit vill jag komma tillbaka.

Hildesheim

Julmarknad nr 2, första marknaden var på hemmaplan.

Vi gjorde ett besök i Hildesheim Tyskland i helgen. Först gick vi en guidad tur bland korsvirkeshusen. Nedan ser ni Knochenhauer Amtshaus. 

Tänk att allt var sönderbombat 1945 men har nu återuppbyggts. 

Tant på väg från Hildesheim Domkyrka.

Det var riktigt mysigt att gå runt bland alla stånden och sedan sätta sig med en kopp glühwein mit schuss. Det var lätt att fördriva tiden, väl värt ett besök.

På kvällen återkom vi och då var det fullt av folk på torget som roade sig. Vi fick möjligheten att prova deras Zimtlikör och grädde vilken smakade som flytande kanelbulle. Vår kväll avslutade vi i skjulet Hildesheim Schihütte med öl, Williams birnenschnaps och god stämning. Hildesheimer hütte finns i Österrikes Sölden och är troligtvis större än här.

Vandring i Andorra, dag 4.

Det har gått en dag sedan vi vandrade sist, vilodagen tillbringade vi på Thermalbadet Caldea i Andorra la Vella. Häftigt ställe med flera olika pooler inne och ute där man kunde relaxa.

Sedan förra vandringen har jag laddat för att försöka vara med den tuffa gruppen och bestiga en topp. Idag bestämde jag mig för att komma upp på Alt del Griu på 2874 m.

Vandringen började i skidområdet Grandvalira, Grau Roig på 2050 meter.

Vi började vandringen genom att gå upp i en skidbacke och förbi lösa kor innan vi kom in i skog med en brant slingrande stig. Vi var ganska så möra när vi kom upp till första sjön ca 100 m stighöjd, där vi fick en chans att pusta ut. Från sjön kunde vi se berget som skulle bestigas idag. Toppen längst till höger på bilden skall vi upp på.

För varje sjö vi gick upp till tog vi kanske 50-100 höjdmeter. Nedan bild är från den andra sjön och i fjärran ser ni skidområdet vi lämnat bakom oss.

Nu har vi börjat närma oss berget men det är fortfarande några sjöar att passera innan den stora stigningen.

Nu har vi kommit till sjön där vi efter bestigningen skall gå tillbaka till för att äta vår matsäck. Flera deltagare lämnade kvar maten där för att slippa bära med sig den extra tyngden upp till toppen.

Nu började den riktiga stigningen, det tog ca en timma att gå en serpentinstig upp till bergskammen till höger i bilden. Sparkade man till en sten löpte de som gick nedanför en stor risk att få den på sig. Här gäller det att vara fokuserad. Guiden sa att han inte kommer att stanna någon gång under den sista biten utan man måste försöka hitta sitt eget tempo att gå.

Nedan bild är tagen i början av serpentinstigen innan det blev som brantast att gå. Till vänster ser ni några som går nedanför oss.

Helt utpumpad och förmodligen maxpuls så var jag till slut uppe på bergskammen. härifrån är det ”bara” 15-20 minuter till toppen.

Vår guide väntar på de sista i gruppen. Den andra sjön i bilden är där några lämnade sin mat.

Med mycket vilja så gjorde jag det. Här står jag äntligen på toppen 2874 meter upp. En sådan känsla det var att ta ut sig så mycket för att nå hit. Men nu rusar det i kroppen av adrenalin. Så nöjd!

Har man varit på toppen så måste man ner igen. Ca tre-fyra timmar senare kunde vi vända oss om vid en av de många sjöarna och se toppen bakom oss. ”Knallen” till höger i bilden är vår topp.

En kall öl gjorde gott efter denna vandring och adrenalinruset fortsätter. En jäkligt häftig känsla. Detta var vår sista vandringsdag men nu vill man vandra snart igen. Mycket bra avslutning på vår resa. Imorgon bär det iväg till Barcelona.

Vandring i Andorra, dag 3.

Gårdagen var en ganska lätt vandring men idag skall det bli lite tuffare då det hade regnat och haglat på kvällen. Guiderna var osäkra på hur lederna i Ransoldalen skulle vara efter regnet, men framförallt sa de att vi har lite mer bråttom idag för att slippa undan ett annalkande oväder på eftermiddagen. Tuffa gruppen skall bestiga toppen Pic de la Serrera, 2913 m och för att komma dit i tid och tillbaka innan ovädret var de tvungna att hålla ett ganska snabbt tempo. Våra vänner sa sedan vid middagen att de fullkomligt ”sprang” upp och ner på toppen. Med tanke på tempot så valde jag även idag mig till den ”lätta” gruppen som skall gå samma väg med ett lugnare tempo som den svårare gruppen men inte göra någon toppbestigning.

Vandringen visade sig vara ett litet äventyr med lite klättring och passera lite forsar med mera. Över denna forsen var det en familj som passerade över. Först bar mannen över sina barn, två pojkar i 6-8 års åldern, och sedan sin fru på ryggen. Hade han halkat så kunde det ha sluta illa då strömmen var ganska stark.

Man har en fördel om man inte är höjdrädd!

Här väntar vi in gänget som kom lite efter pga klättringen.

Kort paus vid första sjö innan fortsatt klättring till nästa sjö på ca 2650 meter.

Nu började ovädret komma in så vi påbörjade nedgången där vi fick gå på skrå och passera glaciär där forsen brusade under. Guiden var tydlig med att vi skulle hålla avstånd så att den inte skulle brista.

Det visade sig att ovädret inte blev så farligt under vandringen, bara ca 30 min regn och vind, sedan sprack det upp igen.

Regnet återkom mer ihärdigt när vi precis satt oss i bussen som tog oss tillbaka till hotellet. Sedan regande det hela kvällen.

Jag tyckte denna vandring var rolig då det var så många olika moment men flera i gruppen var mer skeptiska och tyckte det var tufft med klättringen och dåliga stigar.

Vandring i Andorra, dag 2.

Ny dag, denna gång lite lättare då vi inte skulle gå så många höjdmeter. Kanske 300 meter blev det.

Vi åkte förbi byn Ordino med bussen för att komma till nationalparken Sorteny. Våra guider sa att vi skulle få se mycket blommor och vackra vyer under dagen och inte så mycket klättring. Men för att komma in i parkområdet så var vi tvungna att gå en smal naturstig längs med en fors.  Forsen låg i solen och stigen i skuggan så tyvärr blev vattnet i bilden nedan lite utfrätt.

När vi kom upp till parken vaktades ”ingången” av ett smides monument, samma form som husen i Andorra har framför sina fönster och dörrar för att hålla borta tjuvar och annat ont. Monumentet skall således skydda parken från onda ting.

Efter ett litet stopp vid en trädgård som innehöll an mängd olika plantor så startade vandringen på riktigt. Nedan breda väg var bara en kort bit.

Över stock och sten samt forsar gick vår färd. Inga större höjdmeter men väldigt varmt, vi var bara på ca 2000 meters höjd.

Efter någon timme kom vi fram till ett hus där man kan sova över, det finns några sådana ställen runt hela Andorra där man kan gå från hus till hus under ca en vecka och passera alla dalar. På El refugi Borda de Sorteny på 1965 m tog vi en ölpaus.

Längst bort ser man Pics de La Serrera i L’Estanyo som är 2913 m hög men dit skall vi inte idag.

Efter pausen blev det en kraftig stigning upp till en fin äng med en massa blommor men gruppen tog beslut, efter lite andhämtning, att gå vidare. Vi ville istället komma ner i dalen för att äta matsäcken och kanske bada i forsen.

Går man upp, så måste man gå ner och efter ca en timma gång brant nedför så var vi nere i dalen för ”lunch”.

Det var flera som badade här i sjugradigt smältvatten från berget.

Efter paus i ca 40 minuter så vandrade vi tillbaka till bussen. En skön vandring som inte var så farligt jobbig, även om det kändes i låren efter att ha gått brant nerför i över en timma