Ardbeg

Lördag morgon efter frukost fanns det lite egentid innan taxin skulle komma och köra oss till Ardbeg. Passade då på att fotografera i omgivningen när gatorna var tomma.

Bowmore Distillery - när jag tog ovanstående bild kom jag på att vi missade att betala provsmakningen igår, å andra sidan köpte vi några flaskor så de klarar sig nog ändå.

Jag gillar arkitekturen på husen.

Bowmores runda kyrka passade vi på att gå in i. En av två runda kyrkor i Skottland. Att den är rund beror på att djävulen inte skall kunna gömma sig i ett hörn. Den var sparsamt inredd och en stor pelare i mitten håller uppe taket.

Prick klockan nio kom taxin som skulle ta oss till Ardbeg. När vi kom dit började det att dugga.

Här låg receptionen, i det gamla mältningshuset visade det sig.

Väl inne fanns det också ett café, en shop och en dramatisk receptionsdisk med Ardbegs färgsättning och typsnitt.

Vi registrerade oss där och fick därefter vänta en  liten stund. För cirka tio år sedan var det första gången jag fick smaka en Ardbeg och genast konstaterade jag att denna dryck kommer att bli min favoritwhisky. Jag hade egentligen bara druckit Famous Grouse, Glenfiddich, Grant's och Maccallan tidigare. Då visste jag väldigt lite om Ardbeg och han som introducerade mig i denna ädla dryck sa att det nog är slutet för denna dryck då tillverkningen i princip slutat. Men jag lyckades ändå att köpa 10-årig Ardbeg ett par gånger på systembolaget efter den kvällen. Och nu är jag plötsligt här för att se, höra, lukta och smaka på plats. Det visade sig att Gillian, vår servitris från kvällen innan skulle ha hand om vår grupp. Det var roligt.

Hon berättade först lite om Ardbegs lilla maskot, hunden Shortie som tyvärr avlidit, därefter fortsatte hon med att berätta om att de också köper in sitt malt från Port Ellen som så många andra på Islay. Ardbeg använder ganska rökig malt, upp mot 100 ppm fenol.

Ardbeg destilleri har producerat whisky sedan 1798, och som de flesta skotska destillerier, under större delen av sin historia, producerades whisky för användning i blended whisky, snarare än som en single malt. Produktionen stoppades 1981, men återupptogs i begränsad omfattning under 1989 och fortsatte på en mycket låg nivå fram till slutet av 1996. Allt förföll i stort sätt, men turligen köptes det gamla Ardbeg av  Glenmorangie plc (som ägs av det franska företaget Louis Vuitton Moët Hennessy). Produktion återupptas i Glenmorangies regi under 1997 med stort renoveringsprogram och full produktion återupptas under 1998. Destilleriet öppnades på nytt av Ed Dodson 1997 och överlämnas till Stuart Thomson, som klarade det från 1997 till 2006. Michael "Mickey" Heads, en Islay infödd och före detta chef på Jura, som hade arbetat på Ardbeg tidigare, tillträdde den 12 mars 2007.

Namnet härstammar från den Gaeliskan: Àrd Beag, vilket betyder liten höjd och man syftar på berget precis utanför destilleriet. Processen hos Ardbeg följer ungefär samma process som den jag skrev om vid vårt besök hos Bruichladdich.

Gillian visar här hur man kontrollerar malningen av kornet så man får en perfekt grist eller gröpe som det heter på svenska.

Kvarnen som maler kornet var väldigt gammal och väl skött då den inte får gå sönder. Det tillverkas inga sådana här kvarnar längre och då får man problem.

Här ligger mäsken.

Sedan lagras vörten ett par dagar på stora träfat innan det är dags att koka vätskan i de två stora kopparpannorna.

Nu kan ni se olikheterna på formen av kopparpannorna hos de olika destillerierna. (Bruichladdich, Jura).

Dags för provning och det blev följande sorter:

1. Blasda var som en frukostwhisky, den doftade milt med en liten rökighet för att vara en Ardbeg. Det fanns lite apelsintoner i också.Smakade väldigt lent men blir lite smörig och rökigheten kommer fram i eftersmaken. Blasda är ett experiment och är snart slut, de sista flaskorna säljs nu.
2. Orginalet, 10-årig, det är en Ardbeg som jag kommer ihåg den.
3. Uigedal, efter ån där de hämtar sitt vatten till destilleriet. Dofter som en tjärad båt och smakar mjukt och lent. Bra balans mellan rök och sötma.
4. Corryvreckan, efter den stora strömvirveln mellan ön Jura och Scarba. Denna påminner om Uigedal, men smakar fruktigare. Eftersmaken är lång.
5. Alligator, så fick den heta då man tyckte insidan av faten hade strukturen som ett alligatorskinn. Vid första sniffen kan man känna lite vanilj sedan kommer det lite fler kryddor och rökigheten dyker upp lite senare. Smaken är lite mandarin och chili innan rökigheten tar över. Även Alligator kan vara svår att få tag på, Gillian hade dock en stor flaska att bjuda på.

Jag köpte en Blasda innan vi satte oss i cafét , ute regnade och blåste det. Vi hade kommit överens med Gillian att hon skulle skjutsa bort oss till Lagavulin för nästa provning efter vår lunch. Så slapp vi gå i regnet, det var bussigt av henne. Hon sa att hon kunde plocka upp oss efter klockan fem om vi var kvar där eller hos Laphroaig. Bara vi gick ut till "stora vägen".

Nästa inlägg handlar om Lagavulin.

Islay Ales

Efter så mycket whisky var vi sugna på lite öl så vi åkte till öns enda bryggeri, Islay Ales. Ett litet ställe, med en butik och ett rum där de har sina fyra jäskar. De kan producera ca 640 liter Ale per gång. Anledningen till att de startade ett bryggeri var att man inte hade råd att köpa öl när de gick i pension, skojade Paul som visade oss processen.

Det är ungefär samma process som när man gör vörten till whiskyn. Dock använder man inte samma malt och sedan tillsätter man ju humle och andra saker för att få olika karaktärer.

I butiken kunde man köpa 8 sorter idag, de på glashyllan ville de inte sälja till oss.

Vi beslutade oss för att köpa en flaska av var sort och tänkte åka tillbaka till Bowmore och kanske sätta oss vid piren och provsmaka dem. Gubbarna avrådde oss att göra det då det inte var tillåtet att dricka utomhus. Jaha, tänkte vi så tackade vi för visningen och åkte tillbaka till vårt Bed & Breakfast.

Innan vi gick "hem" så snubblade vi förbi Bowmore Disillery också och tog var sin dram. Alla tog var sin sort och jag köpte en Bowmore Darkest. Tillbaka på vårt B&B så dukade vi upp våra Ales.

Av bryggeriet hade vi fått ett informationsblad om var sort och vi startade att prova från vänster till höger. Alkoholhalten var som lägst 3,5 % och som mest 5 %, så det var ingen fara för yrsel.

Vi fann ingen favorit och den sista som skulle smaka ingefära och kanel var sämst. Nä, detta var inget man köper med sig hem. (Dun Hogs Head Ale var hyffsad att dricka).

Dusch och ombyte, sedan var det dags för lite kvällsmat på byn. Vi hade fått indikation från Bowmore Distllery att Bowmore Hotel hade bra mat så vi gick dit. På väg dit fann jag denna skylt, då förstod jag gubbarna från bryggeriet, det kunde ha blivit dyrt för oss att sitta nere vid piren och dricka öl.

Bowmore Hotel visade sig vara både hotell, restaurang och pub. De visade oss till ett bord nära baren där de hade ett väldigt stort sortiment whisky. Vi tog in var sin ale och en whisky, mitt val föll på en Laphroaig Triple Wood. Jag och Robert tog havskräftor till middag med vitlökssmör, ovanligt nog så var det gott med en rökig whisky till.

Håkan och Stefan tog Haggis och jag var glad för mitt val av mat. De sa att det var gott men det såg inte särskilt spännande ut. Haggis är en maträtt från Skottland, traditionellt gjord på fårinälvor, havregryn, ister, lök och olika kryddor som i en korv som skall vara gjord av fårmage. Den påminner i smak och konsistens om pölsa, om än lite torrare i konsistensen. När man skär upp den så rinner innehållet ut som på tallriken. Till Haggis äter man potatis- och gul kålrotsmos.

Under middagen pratade vi med personalen och framför allt servitrisen Gillian. Hon frågade vad vi skulle göra imorgon och när vi sa att vi skall besöka Ardbeg så sa hon att hon jobbar där imorgon och hon erbjöd oss t.0.m. skjuts dit imorgon bitti, så snällt. Men vi hade redan bokat taxi, då vi hade insett att busstiderna inte stämde med när vi var tvungna att vara på Ardbeg för vår  visning. Efter maten så tog vi beslutet att boka samma bord imorgon, lördag, för att vara säkra att få plats. Bartendern tyckte det var bäst för det brukar vara mer människor ute en lördag i Bowmore.

Efter denna händelserika fredag med besök på Jura, Bruichladdich, Islay Ales och Bowmore återstod det bara för oss att lägga sig. Härnäst kommer jag blogga om Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig.

Jura

Det var väldigt strömt i sundet mellan Port Askaig och Jura och båten fick jobba mycket för att komma över, troligtvis berodde detta på tidvattnet. Sedan åkte vi av båten och ut på den enda väg som fanns. En smal sådan där man inte kunde mötas med andra bilar. Det fanns mötesplatser längs med vägen så det gällde att ha lite koll när man passerade en sådan senast ifall man fick möte. Jura betyder Hjort på Gaeliska och sådana fanns det gott om längs med vägen, tror att det finns ca 6000 hjortar på ön. Nedan ser ni Paps of Jura taget från färjan.

George Orwell bodde på ön ett tag och skrev då boken "1984". Undrar om han bodde på hotellet och tog sig en eller flera dram? Hotel Jura låg väldigt fint framför destilleriet.

Vi var på ön för att prova på Jura whisky. Redan 1810 grundades destilleriet, men det finns spår av illegal tillverkning som härrör från flera hundra år tidigare! Whiskyn som tillverkades då var klart rökig och påminner om de rökigare sorterna som vi finner på Islay. Efter en dispyt med markägaren i början på 1900 talet beslöt ägarna till destilleriet att flytta all destilleriutrustning från ön. Efter att ha stått öde i över 50 år började man åter intressera sig för destillering på ön. 1963 återinvigdes det nya Jura Distilleriet och den whisky som man startade att tillverka var av en mildare karaktär, främst för att kunna använda whiskyn i olika blendedsorter.

Underhållsarbete.

Daniella, vår guide visade oss runt, därefter skulle vi få provsmaka.

Hon gick igenom proceduren att tillverka whiskyn i en bullrig miljö. Jag uppfattade att de inte mältade sitt korn själva utan det köpte man från Port Ellen. Vi fick lukta ner i karen och då kom det ett knytnävsslag upp i huvudet, tydligen bildas det ammoniak i jäs processen. Nedan ser ni de kopparpannor som de använder för att få fram råspriten. Utseendet på dem beror på vilken karaktär man vill ha på whiskyn senare efter lagring. De hade två kopparpannor från början men 1978 installerade de ytterligare två kopparpannor.

All whisky måste lagras fat minst 3 år. Man lagrar råspriten oftast den första tiden på Bourbonfat från USA olika tider. Och sedan kanske man lagrar ytterligare en tid i Sherry-, eller Konjaksfat för att få fram andra smaker. Här fick vi också sticka ner näsan och det luktade ljuvligt, speciellt i konjaksfatet tyckte jag.

Dax för provning, det blev fem sorter.

• Origin,
• Elixir,
• Diurachs Own,
• Superstition
• Prophecy.

Superstition var lätt rökig och Prophecy var rökigast, jag smakade fram två egna favoriter, Origin och Diurachs Own. Jag köpte den 16-åriga Diurachs Own som är lagrad de sista två åren på Amoroso Oloroso sherryfat. (Smaker man skall kunna hitta: Kola, choklad, apelsin, honung, äpple). Origin kan man få tag på hemma eller på Taxfree resonerade jag så den var mindre intressant att köpa nu.

Den unika designen på flaskan kommer av att när de började buteljera Isle of Jura var det en åttaåring och just åttan var det man ville efterlikna i flaskdesignen. Efter provningen så skulle vi tillbaka samma väg till färjan men då vi hade god tid till nästa provning så stannade vi på lite utvalda ställen. Vädret var ju fantastiskt. Nedan ser ni fat som skall kasseras eller bli till rökspån till någon rök.

Stefan och Håkan provade passagen till vilthängnen, ingen av dem fastnade med foten.

Otrolig utsikt från Jura mot Islay.

Denna fasan gick precis utanför vår bil och naturligtvis måste man ju ta en bild, en Famous Grouse när man är i Skottland är ju en klassiker, eller? (Not. rättelse, på Famous Grouse whisketiketten är det en ripa).

Här stannade vi för en vacker bäck och stenbro.

Bron måste man ju provgå, tyckte Håkan.Denna gång låg det inget elakt troll under bron och väntade.

Så här kan man också bo.

Nästa inlägg kommer att handla om vårt nästa stopp, på Islay denna gång, destilleriet Bruichladdich.

Paps of Jura.

Första morgen på Islay startade med en riktig Skotsk frukost vilket innebär korv, bacon, vita bönor, ägg, champinjoner, potatisbröd, tomat, black pudding, rostad bröd, marmelad och kaffe.Detta stod man sig på väldigt länge och det blev vår standard frukost hela vår vistelse. Innan avfärd till första destilleriet på Jura så gick jag ut på Main Street och tog kort på den runda kyrkan i Bowmore. En av två i Skottland. Att den är rund beror på att ingen djävul kan gömma sig i ett hörn, så finurligt tänkt. Taket hålls uppe av en enda massiv pelare som är centralt placerad.Skottland och Islay - det skall ju vara dåligt väder och regn men icke denna dag, så underbart.Här är en bild precis innan vi åker nerför backen till Port Askaig där vi skall ta färjan över till Jura. Så glad man blir när vädret är bra. Nere vid färjelägret pratar vi lite med andra personer som väntade på färjan. Han skulle över och bo i husbil på Jura för att springa ett löplopp från Craighouse och upp på Paps of Jura och tillbaka. Paps of Juras högsta punkt är 785 meter (2575 fot) att jämföra Danmarks högsta punkt som ligger på cirka 170 meter över havet. De är branta kullarna med distinkta koniska former liknar kvinnobröst. Ordet pap är ett gammalt ord för fornnordiska ursprung för den kvinnliga bröst därav namnet Paps of Jura.

På färjan över från Islay till Jura fick vi språklektion. Hur uttalar man Bunnahabhain och Caol Ila? Nu vet vi och snart är vi över på Jura.

Destination Bowmore.

Efter att ha anlänt i Port Ellen så hade vi ca 20 minuters raksträcka på väg A846 till Bowmore där vi skulle ta in på vårt förbeställda Bed & Breakfast. I Skottland får man vara beredd på överraskningar längs med eller på vägen, dessutom är vägarna väldigt smala och man kör på vänster sida.

Vi hade bokat rum på The Island Bear, det hade ett bra pris och det var fräscht trots heltäckningsmattor. Man kommer inte undan heltäckningsmattor i Storbritannien? Vår hyrda Landrover kunde vi ställa utanför, bilden nedan är tagen av Håkan från hans och Stefans fönster.

Efter att ha packat ur bilen, pratat med föreståndaren, Bobby, gällande vad vi ville ha till frukost och när, samt packat upp våra väskor på rummet så var det dags för den whiskyn som vi hade köpt i Iveraray, en ung Glen Moray.

Till whiskyn informerade Robert A oss andra helgens program. Han hade bokat in oss på fem destillerier med guidning, sedan fanns det några luckor för transport och mat som vi fyllde gemensamt. Men första kvällen på Islay skulle bli enbart en promenad innan läggdags. Vi hade ju varit på resande fot sedan 04.00. Efter 2-3 glas gick vi ut på byn för att kolla var man kan äta imorgon kväll och få lite frisk luft. Helt tomt och tyst på gatan denna torsdagkväll. Jo det fanns några ställen att äta på men vi tog inga beslut, nu visste vi i vartfall.

Nästa inlägg kommer att handla om när vi besökte Jura, mitt allra första whiskydestilleribesök någonsin.