Analoga fotografer
En av de trevligaste grupperna på Facebook just nu är Analoga fotografer. Hjälpsammare och vänligare folk får man leta efter.
Det blir också en påminnelse om alla kameror man köpt och sålt, och när man ser priserna på saker så kan man väl konstatera att jag inte gjort de klokaste besluten. Många kameror jag slumpat bort går till höga priser! Den enkla Olympus My2:an är väl den mest omtalade just nu. En billig, massproducerad kamera som säljs till dubbla och tredubbla nypriset. Konica Hexar är min mest saknade, som knappast skulle vara aktuell att köpa tillbaka numera. En billig kamera, som fyller ett riktigt behov är Canon WP-1 som jag köpt två av för 20 respektive 50 dollar. Vattentät och riktigt bra.
Men jag har också fått ett helt gäng kameror på sista tiden. En kompis gav sig ut på långresa och gjorde sig av med nästan alla sina ägodelar. Hennes Pentax K1000 hamnade hos mig. En annan kompis ringde och hörde efter om jag ville ha en låda kameraprylar som hon hittat vid en vindsstädning. En Olympus OM1 och en OM2n fanns i lådan. OM1:an var en av mina tidiga kameror, kopplad till fina minnen. Den köptes andra året i gymnasiet då jag just upptäckt mörkrummet, och när jag flyttade hemifrån ett par år senare, cyklade jag mest runt i Norrköping på min bruna Crescent och knäppte TriX och gick på Arbetets museum.
De gamla kamerorna är kanske inte längre de mest praktiska arbetsverktygen, men de bär på minnen och själ. Och det är väl därför deras entusiaster är så trevliga.
Här måste också min ateljégranne Whitey nämnas. En pensionerad bildlärare som har ateljé med mörkrum i kontorsbyggnadens översta plan. Jag får låna hans mörkrum när jag vill, och för någon vecka sedan hörde han av sig och påminde mig om att jag måste ha film att framkalla vid det här laget. Jag kom upp, och vi snackade en stund. Så åkte en stor träkamera på vagn fram, och jag fick sätta mig för ett porträtt. Dagen efter hade han kopierat och lagt bilder i min brevlåda. En hjälte.
Att plåta på film må vara irrationellt på många sätt, men gemenskapen med folk som gör det är värt allt.





Ja, det är fint. Roligt att blanda lite bland metoder och uttryck.
Nils. Vi har ju varit inne på den här saken förut. Jag kallade då efterapningar för deras rätta namn, och du blev mycket upprörd – eftersom du anser att det är slutresultatet som räknas. Jag skall därför ta tillfället i akt och titta lite närmare på saken:
Man kan mycket väl med digital teknik framställa ett resultat som ligger mycket nära Gummitryck, Kalotypi, Ambrotypi, Ferrotypi, Platinotypi, och så vidare. Men är detta äkta vara? Är det Gummitryck, Kalotypi, Ambrotypi, Ferrotypi, Platinotypi. Naturligtvis inte. Det är fake per definition. Det är att med en helt annan teknik efterapa ett tidigare förfarandes resultat. Man kan snacka sig svart om truten, men det det går inte att komma runt – eftersom det just är ett förhållande som gäller per definition.
Sedan behöver det ju inte alls vara något fel med den saken. Tvärtom kan det vara riktigt kul. Ändå bör man nog kalla saker för deras rätta namn. Det är inte riktig bara slutresultatet som räknas!
Håller helt med om att man bör tala om för betraktaren vad det är man ser, alltså att när man t.ex avser att sälja en bild så bör man vara noga med att presentera tekniken. För det kan ibland påverka priset. En del samlare/köpare är också noga med att veta vad hen köper. Men rent konstnärligt är det förmodligen helt ointressant att veta om det är en bläckstråleutskrift eller ett gelatinsilverfotografi man tittar på, om det är ett scannat/digitaliserat negativ som skrivits ut, eller en digitalt fotad bild som via ett digitalt utskrivet negativ printats analogt i mörkrummet, eller kanske en heldigital bild. Man bedömer utifrån andra kriterier. Dessutom är väl de flesta analogt fotade bilder idag digitaliserade negativ som skrivs ut/printas. Inte så många som står i mörkrummet längre.
Det ligger mycket i det du säger. Det är bara att jag retar mig på exempelvis digitala program som efterapar Tri-X, stuket på vissa färgfilmer, eller ojämna svarta ramar som efterapar när man i mörkrummet inte maskade negativet helt utan lät en bit utanför bilda en ojämn svart ram (det var inne under vissa år) - detta därför att det är så uppenbart och slappt fake.
Om en teknik är fake i vissa sammanhang, så är den fake även i andra.
Visst är bildinnehållet i fotografi centralt och viktigt, och likaså den tekniska kvaliteten. Men handen på hjärtat, de flesta utövare här på FS och i FB-grupper som ”Analoga fotografer” plåtar för att de tycker det är lustfyllt – inte för att nå en viss teknisk kvalitetsnivå eller tillfredsställa en kund. Jag gissar att omkring 90% av alla som plåtar analogt tycker processen är en viktig del av grejen. Man tar en långsam promenad istället för att köra en runda med bilen liksom... två helt olika upplevelser.
Sen tycker jag personligen att arbetsprocessen är väldigt underskattad i fotografiska sammanhang. Även om jag kan uppnå ett liknande slutresultat med en PS-plugin i min Mac så är ju poängen med att plåta film, soppa film, kontaktkartor, testprintar, pjatta, efterbelysa, val av papper, skölja, torka, lukterna, montering etc etc oerhört avgörande på hur jag som bildskapare upplever slutresultatet. För en yrkesverksam konstnär är det självklart att reflektera över detta – dvs HUR och med vilken metod slutresultatet nås... och det behöver nödvändigtvis inte alls vara den enklaste eller snabbaste vägen Inom konsten är relationen process–resultat helt enkelt mer närvarande. Det tycker jag är spännande och inspirerande.
Angående Facebook-grupper där fokus ligger mer på bildberättandet och bildrespons: Min erfarenhet är att Facebook är en usel plattform för bildkritik. Den är alldeles för snuttifierad och fragmentarisk för att kunna få igång givande bildsamtal... dessutom är bildkvaliteten undermålig. Det finns sajter dedikerade för bildpresentation (som Flickr), men även här kan jag se stora brister. Det känns helt enkelt svårt att hitta en digital plattform som kan toppa det levande och dynamiska bildsamtalet som sker mellan två eller fler människor i samma rum. IMHO.
Håller med om att processen är mycket viktig. Inte minst är det trevligt att blanda lite. Även om den digitala processen är praktisk och bra, så får man myror i byxorna efter ett tag. Och när det filmbaserade sitter, så blir det underbart fint.
Erik, Varför tycker du bildkvalitén är dålig på fb? Instagram däremot är ju katastrofal.
Facebook skalar om alla bilder som laddas upp så att de passar formaten i sajtens flöden och appar. Dessutom komprimeras uppladdade bilder kraftigt, och det finns egentligen inga möjligheter för mig som användare att komma runt detta. (Det laddas upp omkring 500 miljoner bilder per dygn till Facebook, så det är förståeligt att det komprimeras.)
Håller med om att Instagram är fruktansvärt.
Det finns visst sätt att komma runt det. Ett enkelt sätt att se bilder på facebook i samma storlek som de laddas ner: Klicka på bilden, tryck f på tangentbordet, sedan högerklicka och visa bild, därefter + så får du den i original nedladdningsstotorlek. Prova får du se! Mycket bättre än fotosidan. men att titta på bilder på mobilen är ju kass i alla lägen, det ska vara större skärm.
Bra tips, om än lite omständligt. Men jag kommer ju inte runt den hårda kompressionen vad jag kan se?
Du kan ladda ner bilder i skärmstorlek, jag brukar ofta köra 1600 pixels när det är viktigt att se detaljer, och det komprimeras ingenting. Dessa storlekar på fb skalas inte enligt vad jag fått fram: (längsta sidan) 720 px, 960 px, 2048 px. Men gör du som jag beskrev ovan så får du original nedladdningsstorlekn i alla fall. har dock inte provat större än 2048.
Nils, kan knappt tro vad jag läser! :) Undrar då om du gör någon som helst efterbehandling på dina digitala fujifiler eller kör du 100% "straight out of camera"? Själv tycker jag inte det funkar att göra så med min X100F.. kontrasten blir liksom "fel" på nåt sätt, måste efterbehandla dom med nån liten kurva och ibland pjatta/efterbelysa.. Det som är roligt med Fujifilms jpeg är de otroligt nog klarar att efterbehandlas utan att bandning uppstår, vilket jag tycker alla kameratillverkare borde kopiera. Är sååå trött på det omständiga raw-formatet..
Vad är det du inte kan tro?
För närvarande hinner jag inte heller använda mina återstående kameror för film. Har för många digitala bilder att ta hand om :).
Så sant :)
Ja, och du och jag lärde ju känna varandra över en Olympus halvformatare!
Ja, inte bara det. Det var ditt stora intresse för att komma människor nära med kameran som jag också gjorde mig nyfiken.
Det må låta motsägelsefullt eftersom så många filmer har gått ur tiden, men de som är kvar är överlag högkvalitativa. Och kameror och objektiv finner man idag för väldigt lite, vilket betyder att man kan experimentera och prova modeller som tidigare låg långt utanför ekonomiskt räckhåll.
Jag har inget emot digital fotografi i sak, men för mig, och det är min högst personliga åsikt (andras må vara annorlunda), är digital fotografi livlöst, trist och alldeles för "samma" och likadant.
Jag attraherades för några år sedan av den påstådda enkelheten i att fota digitalt - att kunna byta ISO när som helst, att ta massa bilder för att vara säker på att man "får" bilden etc - men kom snabbt på att inget av argumenten för överväger det, i mina ögon, tydligt negativa resultatet. Så digitalkameran såldes till förmån för en ny filmskanner.
Det pratas mycket om att film är dyrt och tidskrävande.
Ang kostnader har jag tur att jag bor där man fortfarande kan framkalla för 30kr rullen, både 35mm och 120 film, vilket håller kostnaderna nere för C41 och E6. Visst kostar film en del att köpa men om man som jag har bestämt sig för film då är kostnaderna en del i beslutet och inget som man tänker på vidare. Det går även att finna film för väldigt bra priser, tex på flera tyska butiker (Maco, Fotoimpex och liknande) och givetvis på Ebay.
Jag känner inte att jag måste kunna se en bild direkt. Det har jag aldrig känt. Personligen tycker jag det är bra att jag inte får se bilderna med en gång. Det händer att jag skannar rullar som exponerades för ett eller två år sedan. Tidsfördröjningen fungerar som ett filter; det händer ofta att bilder som jag trodde skulle bli bra efter lite/mycket tid bortom mitt minnes horisont inte framstår som bra när jag väl får se dem, och tvärtom givetvis. Och vill jag se bilderna snabbare kan jag alltid framkalla dem hos ett 1-timmeslabb för nån tia extra. Eller fota svartvitt och framkalla själv.
Hur som helst, det är horses for courses som gäller, förstås. Men jag kommer aldrig överge film.
Philip
Då sätter ord på mina tankar Philip.
Fast att framkalla för 30kr/rullen låter ju som rena fantasin, visst om man gör det själv hemma så går det ju..