Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

En glad överraskning och en harmonisk liten kompanjon

I september var jag och min kollega Jonas i Pennsylvania för att göra ett reportage inför valet. Jag har på senaste tiden fått lite svårt att sova på hotell, så jag var uppe tidigt, och bestämde mig för att köra in till Erie för att ta lite miljöbilder. Så brukar jag göra när jag har en stund över, och det har också lett till en egen serie som jag arbetat med mer eller mindre medvetet och strukturerat under de år jag jobbat i USA. Det är de slitna miljöerna i städernas utkanter, småföretag som ekonomin trots allt vilar på, men som får kämpa. Det är något särskilt med den typen av byggnader som jag fascineras av. Färger, former, patina, historia. 

Jag la upp en bild på mitt instagram, och en redaktör jag ofta jobbar med hörde genast av sig. "Älskar bilden, vi tänker omslag, kan du sätta ihop en serie?" Och sånt blir man ju glad av. Det blev en svit om sex bilder i Tidskriften RUM, och en stark motivation att fortsätta arbeta med serien.

De första bilderna i serien är från 2015, då jag under en bussresa mellan Chicago och Fairfield, Iowa, utrustad med en GX1 och en Olympus 17mm, insåg att jag var något på spåren. Det leder mig in på det praktiska med att jobba under lång tid. Man behöver kunna matcha bilderna. Helst jobbar jag med min Nikon D810, en PC-28 och 50mm till detta, men det är inte alltid de är med, för bilderna kommer ofta till när jag är ute och cyklar eller är på väg någonstans. Jag har därför en "alltid-ha-med"-kamera. Kriteriet är att den ska rymmas i min minsta Domkeväska, och tidigare har jag haft olika Panasonic-kameror och en Fuji X70, men ingen av dem matchar Nikons färger, hur mycket jag än kämpar med råfilerna. Panasonic drar lite åt magenta, Fuji känns lite blek. Olympus har funkat bra när jag lånat. 

Men eftersom jag inte hann låna ett Sonyhus för en artikel om vintageobjektiv jag skrev för Fotosidan Magasin, köpte jag i all hast en gammal Sony Nex-7, med planen att genast sälja den igen. Den visade sig ge filer som är alldeles förträffligt lika Nikonkamerans, såpass att jag oftast inte kan skilja dem åt, medan Panasonicfilerna stack ut som en sårig tumme. Sonyn fick alltså stanna i Domkeväskan, och parades dessutom ihop med det ljuvliga Zeiss Touit 32/1,8. Det var den jag tog omslagsbilden med. Med ålderns rätt är fokuseringen vansinnigt långsam – jag tror att en Nikon F801s från 1988 är snabbare – och höga isotal är inte så kul. Men jag älskar designen och så bråttom har man oftast inte. Mest står den ändå mellan iso 100 och 400. Det funkade ju förr.

Inlagt 2020-12-17 23:08 | Läst 786 ggr. | Permalink
Delar obetingat redaktörens uppfattning! Jag gillar verkligen bilderna.

Jag är ju stadsbyggare till yrket och tycker att kommunerna alltför ofta behandlar de här miljöerna fel. Allt ska var nytt och glassigt. Det kanske fungerar för själlösa venture kapitalister, men utan föräldrarnas garage hade vi nog inte haft Microsoft och utan Kamprads masonitskjul för postpaketen inget IKEA. Den som skrivit bäst om stadsbyggnad, Jane Jacobs, hade detta mycket klart för sig.

Miljöerna är sällan estetiskt tilltalande enligt dagens konventioner. Men om man som du tittar närmare så har dom ibland nåt alldeles speciellt!

Och dom bidrar till återanvändning, kretsloppsekonomi och att den som har små tillgångar ändå kan få hjälp med att hålla de prylar han eller hon har i användbart skick.
Svar från MattiasL 2020-12-18 02:00
Stort tack Måns för en uppmuntrande och väldigt givande kommentar. Den hjälper mig att formulera min dragning till de här miljöerna, som jag faktiskt inte alltid är hundra på var den kommer ifrån.

Som du säger så är de här små platserna viktiga, och jag tror att de speglar en ofta förbisedd och missförstådd mentalitet som jag ofta stöter på bland amerikaner. Man fixar det man kan, med det man har. Det är en delförklaring till att så många åker runt i stora pickuper. Man vet aldrig när man behöver dra upp någon ur ett dike (jag har varit på mottagarsidan av det), plocka upp ett skåp som någon ställt längs vägen, hjälpa någon att köra några skivor plywood, tjäna en hacka på att köra någons grejer till tippen. Jag tycker det är mycket sympatiskt på det stora hela.

Bra författartips - ska kolla upp!
Måns H 2020-12-18 11:43
Jag har läst "Death and Life of Great American Cities" som alltså är bästa handboken i stadsplanering för befintliga städer jämte dansken Jan Gehls "Bedre Byrum". Hennes
The Economy of Cities är också mycket läsvärd.

Amerikanska pickupandet har många dimensioner. De du nämner stämmer! Samtidigt är ju valet av 2,5 ton Detroit Iron framför en Toyota Prius betingat av att skydda sig själv och att markera att man verkligen inte är en sån där liberal fjant. Jag läste bestsellern "Prius or Pickup". Den benar upp det kluvna Amerika på ett utomordentligt sätt. Jag har anmält den i DN och Folkbladet här i Norrköping, kan skicka länkar om du är intresserad.

(Jag körde länge en Toyota Land Cruiser BJ 45, en jättestor bil snarlik Land Rovers gamla modeller och riktiga Jeepar. Klarade allt med fyrhjulsdrift och lågväxel. En gång drog jag upp en flyttbuss som hamnat i ett dike. Effektiv diesel. 1 liter per mil oavsett yttre omständigheter.)
Svar från MattiasL 2020-12-18 13:58
Toppen, intressant!
Ja, stämmer med pickupandet, det finns många skäl. Inte minst att de gynnas försäkringsmässigt och ofta kan registreras som avdragsgillt arbetsfordon, om jag förstår rätt.
Jag har haft ögonen på boken du nämner, och lägger den på min läslista!
Hur gör du för att få bilderna så skarpa här på FS?
Svar från MattiasL 2020-12-18 14:04
Jag krymper dem till 2048 bredd eller 1920 höjd, lägger smart sharpen 70-80% radie 0,3px. Det är nog det hela.
light 2020-12-18 17:04
Ok, tack för info!
Enormt trevliga bilder!

Mvh

Stephen
Svar från MattiasL 2020-12-18 19:14
Tack så mycket!
Härlig och snygg bildsvit. Kul att den får uppmärksamhet.
Svar från MattiasL 2020-12-19 03:49
Tack Magnus!