Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Prylutveckling och frilansvardag

Det här med fotoutrustning är ju svårt att komma runt i vårt arbete. Jag tycker att kameror och objektiv är genuint roligt att pyssla med och lära sig om. Det finns ingen värdering i det. Det både stämmer och stämmer inte att "kameran inte spelar någon roll". Alltså, det stämmer på så vis att nivån på kamera inte kan hindra en att fotografera. Det går alltid att hitta ett sätt att göra bilder med, men inte att bekvämt och pålitligt utföra alla typer av fotojobb. Kameran måste passa fotografen i möjligaste mån. För en del innebär det ett mångsidigt verktyg (tänk vilken spegellös proffskamera som helst med ljusstarka zoomar), för andra något som är bäst på en enda sak (tänk Leica M eller Q).

Vi pratar ibland som om utvecklingen går jättesnabbt och att alla hoppar på det senaste och hetaste och att allt blir mer och mer snabbt, hetsigt och slarvigt. Jag tror inte det är sant, jag tycker tvärtom att det går ganska lugnt framåt och att vi som fotografer är mer noggranna idag än förr. Jag ser de senaste decenniernas utveckling som en där fotografen själv kan och förväntas ha allt större kontroll och inflytande över vad hen levererar. Och visst gör den möjliga snabbheten och smått otroliga kvaliteten som dagens teknik erbjuder att kraven höjs. Det finns ingen bra ursäkt idag för att leverera något halvskarpt, slarvigt och ofärdigt för tryck. Däremot kan man förstås medvetet använda oskärpa precis som förr. Men det här att det ska gå sådär riktigt fort gäller nog främst en ganska liten grupp nyhetsbyråfotografer. De flesta yrkesfotografer, föreställer jag mig, är det inte så vansinnigt bråttom för. För egen del är det bara i några undantagsfall jag behövt redigera bilder i bakluckan på bilen och skicka över mobilnätet direkt till nyhetsbyrån, och där är det förstås bra att en laptop och 5G-nät klarar det mesta från fältet. Annars är det deadline på en månad, ibland tre dagar eller ett halvår och man har gott om tid att älta sina val.

Men visst förändrar teknikutvecklingen vardagen för de flesta så småningom, och oftast på ett meningsfullt sätt. Men det riktigt användbara ligger ofta lite i skymundan av det mest iögonenfallande. All teknikutveckling trillar ju så småningom ner och kommer till nytta för de flesta, antingen i form av begagnade proffsmodeller eller mer avancerade konsumentmodeller. Jag som är frilans väljer för det mesta det förra. Visst skulle en av de senaste toppmodellerna vara bra, men man ska ju gå runt ekonomiskt också, och det skulle inte addera så vansinnigt mycket i vardagen.

Att välja kamera är en kombination av hjärta och hjärna. Man ska trivas och ha roligt, och man ska trasselfritt kunna leverera bra jobb. Länge jobbade jag med ett Nikonsystem, och D810 är nog den bästa kamera jag haft, för sin tid. Men trötta axlar, för det var ett hemskt tungt system, och nya jobbförhållanden som krävde video gjorde att jag började kika på spegelfritt. En aning motvilligt – jag tycker fortfarande att spegelreflexsökaren är överlägsen.

Valet blev en Sony A9II. Skälet var inte de 20 bilderna i sekunden som på ytan är det som fick den att sticka ut på sin tid. Det är extremt sällan jag använder så snabb seriematning, för vem vill sitta och gallra i en mängd nästan identiska bilder? Tekniken bakom den snabba bildfrekvensen är däremot meningsfull för mig. Kameran reagerar snabbt, fokuserar otroligt snabbt och säkert, och har en snabb utläsning av sensorn. Det gör att den elektroniska slutaren inte innebär någon tydlig försämring av bilden i form av ränder eller rörelsedistorsion. Det är viktigt eftersom jag regelbundet fotograferar teater och ibland bröllop och liknande tillställningar där man behöver vara diskret. Utebliven jello-effekt är också viktigt när jag filmar, vilket jag gör dagligen i mitt stadiga gig på Upton Bass.

Produktbild av en kontrabas byggd av Arnold Schnitzer.

Shakespeares As You Like It i Connecticut Repertory Theaters tolkning.

Från Little Shop of Horrors på Connecticut Repertory Theater.

Teknikutvecklingen förändrar alltså frilansvardagen, men lite i taget. I mitt fall handlar det dock om nästan tio år gammal teknik. Då var den på toppnivå och mycket dyr, idag är den på vissa sätt omsprungen av mer konsumentorienterad utrustning, som A7V, Nikon Z6III, men ett proffshus känns alltid mer genomtänkt än ett nytt konsumenthus, även om det har några år på nacken. Bara en sån sak som att kunna spela in röstmemo till bilderna man tar – namn och lite sammanhang till bildtexter. Det är konstigt att det är så ovanligt. Det är så många gånger jag tidigare varit ute på reportage, fumlat med ett block där jag skriver ner folks namn och sedan lite generat måste dubbelkolla namn med reportern.

Förutom just detta är första A9:an för mig nästan likvärdig men mycket billigare, och därför fick det bli mitt andrahus. A6700 blev tredjehus, (ordningen kastas ibland om mellan de två), och den fantastiska autofokusen gör att jag på egen hand kan klara av att ratta kameror i tre vinklar när jag filmar t ex kurser. En vidvinkelkamera på stativ som själv klarar att hålla fokus på instruktörens ansikte, en rörlig kamera med kort tele eller zoom för att visa detaljer, och en tredje hängd i taket. 8 bitars video och 24 megapixel stillbild har hittills aldrig varit ett problem.

Det är inte viktigt egentligen – fast lite – och här kommer hjärtat in: jag tycker att Sony har förvaltat designarvet från Minolta riktigt väl, och jag är kanske en av få som faktiskt gillar kamerahusen.