Lite om gammal, ny och blandad teknik

Ett ämne som alltid kommer tillbaka, även hos mig, är gamla objektiv och gammeldags objektivkonstruktioner. Jag tycker är ganska roligt själv, och jag använder det gärna som en krydda i arbetet. Men det finns några fallgropar, som att man låter tekniken komma först ur den rena fascinationen över det klassiska. Det är en lite intressant balansgång. Många fotografer är otroligt duktiga på att låta teknik spela en ganska stor roll, och fortfarande få den att tjäna bilden. När tekniken, modern eller klassisk, spelar huvudrollen blir det sällan så bra. 

Finns det någon plats för klassikerna i vanlig uppdragsfotografering? Det kan det göra, men enligt min erfarenhet är det ganska sällan det riktigt håller måttet. När det gör det, kan det vara toppen. Ibland kan jag få särskilda önskemål om en klassisk känsla i ett porträttuppdrag. Andra gånger bara känns det som att det passar.

Författaren Ocean Vuong porträtterad med en Schneider Xenon 40/1,9 för Robot på en Panasonic GH3. Jag gillar just den här bilden och det lite romantiska skimret, men det mesta under den fotograferingen togs med en vanlig, tråkig Nikon 24-120 och en Fuji X70. 

En annan gång använde jag min Olympus Pen 38/1,8 för examensporträtt.

En del av mitt intresse för klassiska objektiv handlar helt enkelt om att jag hade dem på den analoga tiden, och de fortsatte passa digitala Nikonkameror. Så länge manuell skärpa inte är något problem så finns det en hel del objektiv som är tillräckligt bra, och dessutom trevliga. Och små. Det kan vara ett bra sätt att helt enkelt få med sig ett smidigt kit till låg kostnad. Till exempel den helt vanliga Nikkor 50/1,4. I praktiken är det en 2,8, för dimmigheten man får på objektiv som är lite för ljusstarka för sitt eget bästa är ingen höjdare, och där är det tydligt att utvecklingen gått framåt. Men på bländare 4-11 är den lysande.

Fotografen Frankie Quinn nära hemmet i Belfast, Nordirland. Nikkor AIs 50/1,4 på Nikon D810. 

Ibland pratar folk om "klinisk skärpa" som något man inte vill ha. Det har jag lite svårt att förstå. Ibland, eller för det mesta, vill jag ha det så välkorrigerat och skarpt som möjligt. Det är svårt att gå fel med en modern 24-70. I andra lägen vill man ha det lite stökigare och mjukare. En god vän till mig som fotograferar med Leica använder en ljusstark Voigtländer som är lite småstökig, och jag gillar starkt vad han gör med det. Det är ungefär som att välja en gammal rörförstärkare när man spelar gitarr. Det passar ibland, ibland inte. Men man får akta sig för att ta det för långt. Ett tag var det mycket petzval-virvlar. Jag har också använt mig av det, och inte alltid vid rätt tillfälle. Det är en erfarenhet jag delar med till exempel Sally Mann, vilket förstås gör att det känns bättre. Hon skriver i sin nyutgivna memoar om hur hon under en tid använde ett objektiv som smetade ut ytterkanternas återgivning. "Cheap trick" säger hon, visar en bild av sin man, och påpekar att bilden hade varit bra om den bara varit någorlunda skarp. Jag delar hennes uppfattning. Hon är ju känd för att använda objektivvalen som ett högst kreativt verktyg, men hon gör det utan att det spelar huvudrollen eller överskuggar själva bilden. 

Måns H 2026-02-21 00:49

Just att de klassiska kan vara både små, lätta och överkomliga är en faktor även för mig. Författarporträttet funkar ju fint! Även i svartvitt, har sett det i färg.

Minns din blogg om att plåta Joyce Carol Oates åt SvD. Tittade igen nu. Du "hade med" 105/2,5. Det är väl rimligen en manuell Nikonglugg med jättebra skärpa som inte känns klinisk. Det objektiv jag verkligen saknar efer Nikontiden. Kom du att använda det?

Svar från MattiasL 2026-02-21 02:20

Tack Måns.
105:an är väldigt fin och jag använder den då och då. Men inte med Oates. Om jag minns rätt så gjorde jag det jobbet med en macro-60 och en 28.

RolfEric 2026-02-21 07:28

Instämmer!
Och fantastiska bilder blir det att få se.
Jag är tacksam!

Mitt eget fotograferande är enbart en lek och kommer aldrig att leda till perfekta bilder.
Jag skjuter från höften och dokumenterar det jag råkar se.
Att plocka fram bilderna från minneskortet och studera dem och leka med dem på min okalibrerade datorskärm är mitt sätt att ägna mig åt fotografering.
Och jag tycker mig se att bilderna blir till en berättelse som jag vill återge.

Vi slutar inte leka för att vi blir gamla.
Vi blir gamla för att vi slutar leka.

Hälsningar
Rolf

Svar från MattiasL 2026-02-21 14:56

Stort tack Rolf! Och helt klart, det är ett sunt och bra sätt att se på saken.

Benganbus 2026-02-21 08:31

Mycket intressant läsning, tack för den! :)
/B

Svar från MattiasL 2026-02-21 14:56

Tack Bengt, kul att höra!

mombasa 2026-02-21 10:03

Intressant och inspirerande inlägg. Höjde fotolusten ett par grader.
/Gunnar S

Svar från MattiasL 2026-02-21 14:57

Stort tack Gunnar, det gläder mig!

per-erik åström 2026-02-21 10:09

Tack Mattias. Intressant, insiktsfullt och klokt skrivet. Jättefina bilder.
/per-erik

Svar från MattiasL 2026-02-21 14:57

Tack så mycket per-erik, kul att höra!

Vibybo 2026-02-21 10:46

Tack för en trevlig blogg, kvinnoporträttet gillar jag speciellt.

Svar från MattiasL 2026-02-21 14:57

Tack för att du läste!