Det som inte längre finns

Av de jobb jag har gjort, så är det ett ganska enkelt jobb som aldrig publicerades som betytt mest. Året var 2010. Jag och kollegan Anders hade i uppdrag att göra ett resereportage och resmålet var Aleppo i Syrien. Det ska erkännas att jag inte hade de högsta förväntningarna. Visserligen hade jag hört att Syrien var fantastiskt, men jag trodde det skulle bli svårjobbat. Jag var inte särskilt resvan, och vem sjutton skulle vilja prata med oss? 

Vi hade jobbat i Beirut, och åkte sedan bil med en ung man som pendlade mellan städerna. Det hela fungerade ungefär som Uber, men där man köpte biljett i en lucka på busstationen. 

Vi kom fram sent på kvällen, och hälsades välkomna av en fryntlig och mustaschprydd farbror på legendariska hotell Baron. Dagen efter började vi jobba. Vänligare mottagande har jag inte upplevt som fotograf. Butiksägare öppnade upp sina stängda butiker och bjöd på kaffe bara för att snacka lite på knagglig franska. Folk vi mötte på gatan bjöd på frukt och hårda karameller, mest bara för att vi råkade vara där och skulle känna oss välkomna. Jag hjälpte till att knuffa igång en bil, och fick besöka ägarens nötrosteri och bjöds på en väldig massa nyrostade nötter. Arbetet blev mycket lätt. Staden var vacker och full av liv, och det blev nästan för många som bad mig ta ett porträtt. 

Över en svag öl gav vi artikeln arbetsnamnet "Världens vänligaste stad". Givetvis med en förståelse för att läget i landet inte var okomplicerat, och att folk levde under ett förtryck. Diktatorns porträtt hängde i många offentliga lokaler och gjorde oss påminda om det. 

Strax efter att vi åkt hem, började de första, fredliga protesterna mot regimen. Det såg ut att bli en del av den arabiska våren, och något hoppfullt låg i luften. Men snart avrådde UD från att åka till Syrien, och artikeln drogs in. Sedan har katastroferna avlöst varandra, och av den staden vi mötte finns inget mer.

Det är en väldig sorg att tänka på alla som levde vanliga liv precis som vem som helst, och hur de fått sina hem förstörda. Vad kan ha hänt med barnen vi mötte? Har några av dem lyckats ta sig till säkerhet? De nu ikoniska bilderna från grekiska stränder har bränt sig in i det kollektiva medvetandet. Jag ser på TV hur vissa politiker talar om människor på flykt, och hur hela politiska program byggts på att öka avstånden mellan människor. Sorgen byts till ilska. Jag är tacksam och ödmjuk inför att jag fått se denna stad och uppleva dessa möten. Det har lärt mig mycket.

Musiken

Från början var det musik som var mitt stora intresse. Jag hade i tonåren vissa tankar på att bli professionell orkestermusiker, men en bit in i gymnasiet fick jag tag på en nyckel till ett mörkrum och jag bytte bana. Musiken har sedan följt mig. Mitt första frilansjobb var ett porträtt av saxofonisten Kenny Garrett för min favorittidning Lira Musikmagasin. Det kändes som hela världen hängde på det där porträttet, och jag hade ont i magen flera dagar före och efter. Resultatet går kanske inte till fotohistorien, men det hamnade på omslaget, och det kändes plötsligt möjligt att fortsätta på allvar. 

Mycket var det konserter som intresserade mig, och jag tyckte jag gjorde det bra. Men vid en tidpunkt kändes det svårt att förnya sig. Det blev också som att jag gjorde det för att jag slapp interagera med folk, som man måste vid porträtt, och det passade lite för bra för min folkskygga sida för att vara riktigt utvecklande. En mentor påpekade vid en portfoliogenomgång att "jovisst, det här går att sälja till tidningar, men det saknar allt av din personlighet". Det var lite hårt att ta, men en mycket nyttig väckarklocka. Jag hade blivit bekväm och nöjde mig med skarpa bilder, gärna med någon sorts kompositionsfiness, men utan kontakt.

Sedan dess söker jag efter innerligheten i musikbilder, mer än något annat. Jag har hittat tillbaka till konserterna, men helst där det är riktigt svettigt och trångt, eller i pauserna bakom scen.

Brandon Seabrook, Boston 2014.

New Orleans 2016

 Gatufest, Kingston, Jamaica 2013

Jaqee, bakom Urkults scen, 2010.

Det lilla formatet

När Kim kom och besökte mig i Stockholm för fem år sedan, bodde jag i ett kollektiv. Där fanns ett miniatyrgalleri i form av en liten hylla i tamburen, där vi turades om att visa bilder. Jag ställde ut en samling kontaktkopior från 6x4,5-negativ, och Kim som är målande konstnär och jag kom fram till att vi delade förtjusningen i det lilla formatet. Vi bestämde oss för att göra en miniatyrutställning, och att göra det genast. 

Vi cyklade till mitt fotolabb, skrev ut våra bilder i 5x5 cm, monterade dem på kapa, och satte självhäftande skum på baksidan. Vi satte upp dem under Centralbron, köpte tilltugg och bjöd in till vernissage. Folk på cyklar och till fots hem från jobbet på Stockholms kanske gråaste sträcka, fick en utställning i miniatyr. Vi hade en regel: konsten kunde inte köpas, bara stjälas. Ett roligt socialt experiment, och något som ledde till många trevliga samtal. Utställningen fick namnet Tiny Art – Steal it! 

Vi blev också omskrivna i Vårt Kungsholmen.

Sedan jag kom till New London har mycket hänt. Kim och jag gifta, vi hyr en liten lokal som används som galleri. Vi försöker hålla samma gerillaattityd till konst, och Tiny Art är en årligen återkommande utställning, men med deltagare från hela stan. I december är det dags igen.

Inställningen

Det har pratats teknik, och huruvida den har något att göra med vad man tar för bilder. Jag menar, kanske inte så kontroversiellt, att det gör den. Jag ska däremot inte gå in på specifika detaljer vad gäller prylar. Inte heller inställningar, för dem kommer jag ändå sällan ihåg. Den mentala inställningen däremot, väcks nästan genast i minnet när jag ser gamla bilder. Valet av apparater är inte avgörande, men en del i hur vi interagerar med motiven. Tar det lång tid att fotografera, blir det en särskild kontakt vid porträtt. Själv trivs jag med mellanformatet som en god kompromiss. Jag är lat nog att vilja ha 10-12 rutor på en rulle, hellre än storformatets enda blad. En schaktsökare uppmuntrar till ett oavbrutet samtal och bibehållen kontakt med den man plåtar, och det finns ett ganska stort mått av värdighet och högtidlighet. Jag tror att det var en del i ett av mina mycket få porträtt av min kameraskygga farmor.

En liten kompaktkamera däremot, har helt andra kvaliteter. Ett minne jag bär med mig kommer från en reportageresa i Kenya och Sydafrika. Jag och kollegan Nanushka Yeaman kuskade runt en månad och skildrade populärmusiktrender, gjorde reportage om balettskolor, frivilligorganisationer, konstkollektiv, och allt möjligt. Det var enormt kul, en resa jag kommer bära med mig länge. Vi tog inga lediga dagar, och när man blir trött, blir man också lite slö. Jag märkte att mitt bildspråk och sätt att interagera med folk blev repetitivt och oengagerat. En av de sista dagarna, bestämde vi oss för att åka på en grillfest i Gugulethu utanför Kapstaden. Trött på att släpa med min stora axelväska, stoppade jag ner en kompaktkamera med en liten extra blixt i fickan, tog bussen till en housemusikdånande uteservering där kyckling serverades i hink. Vi dansade, snackade med folk, och knäppte. 

Visst hade jag kunnat göra båda dessa bilder med det vanliga. Det mesta sitter ändå i huvudet. Men ibland är det bra att byta spår. Om inte annat kan det bryta bildjournalist-identiteten för en liten stund.

Klimatflyktingar

USA är på väg att få sina första officiella klimatflyktingar. Stammen Biloxi-Chitimacha-Choctaw har bott på ön Isle de Jean-Charles utanför Louisianas kust, sedan de fördrevs från fastlandet på 1830-talet. 

Nu håller ön, med sitt sällsynt olyckliga läge i Mississippideltat, på att försvinna. Sedan 50-talet har 98 procent försvunnit, och oljeindustrin är att skylla på två sätt. Havsnivåernas stigning till följd av klimatförändringarna är särskilt snabb här. Dessutom har man grävt kanaler för att få ut oljeriggarna, och därmed orsakat kraftig erosion.

Wenceslaus Billiot har bott hela sitt 89-åriga liv på ön. När han var ung såg man bara träd. Nu har han havsutsikt från två håll, och huset står på elva fot höga pålar.

Runtom i kustområdet försöker man bygga vallar för att hålla vattenmassorna utanför, men om vattnet forcerar dem, blir situationen värre än utan dem.

Många har valt att flytta till närliggande Houma på fastlandet. Men också den staden är mycket hotad, när vattenmassorna tränger sig på. Nyligen har stammen kommit till en överenskommelse med staten om att få en flytt finansierad. Exakt var den nya platsen kommer bli, återstår ännu att se.

Journalisten Anders Pihl och jag besökte området i våras, och gjorde ett reportage för Tidningen Vi.