Benedict Arnold

New London har en märklig tradition. Varje år i september eldar man upp en papier maché-figur av Benedict Arnold. I amerikanska frihetskriget var Arnold en av George Washingtons högst anförtrodda generaler, och ledde försvaret vid fästningen i West Point.  Men med tiden sålde han ut sig till britterna och kom att leda deras spionverksamhet. Planen var att lämna över fästningen till britterna, och för det skulle han få 20000 pund. Planen avslöjades och hans kollaboratör hängdes, men själv kom han undan. Mot slutet av kriget ledde han britterna in i sin hemstat Connecticut, och de brände ner större delen av New London.

"Minns New London!" blev ett stridsrop bland revolutionärerna. Senare inleddes en tradition att återgälda bränningen med att elda upp en avbild av Benedict Arnold. Traditionen glömdes bort, men för något tiotal år sedan tog teatergruppen Flock Theater upp den igen. Jag fick förra året träffa Derron Wood som leder arbetet med vad han kallar "the original Burning Man festival", och hans kompanjoner.

Fife & Drum-kårer, muskötskyttar, amatörskådespelare och en stor grupp stadsbor tågade sedan ner med figuren. Folk på Boston-New York-tåget måste ha undrat vad som stod på när paraden stod och väntade på det. Till sist satte borgmästaren eld på den. Utom vänsterbenet. Enligt legenden hade det blivit skadat när han stred på revolutionärernas sida, så det återlämnas traditionsenligt till stadshuset i hans hemstad Norwich, till nästa år.

Det blev ett reportage i svenska USA-magasinet American Trails.

Tillbaka med musiken

Min bakgrund är egentligen mer inom musik än bild. Från att morfar lärde mig folkmusik på fiol, sedan vidare med klassiskt genom kommunala musikskolan, musikklasser, symfoniorkester, kammarorkester, stråkkvartett, gosskör, och så tillbaka till folkmusiken genom Stockholms universitets spelmanslag och massor av stämmor och festivaler. När jag flyttade till USA tog det lite stopp. Jag gästade ibland olika band, men det var inget som riktigt höll, och fiolerna kunde ligga nedpackade halvårsvis. 

Men så hörde min kompis Geoff av sig för något halvår sen, berättade att han hade skrivit en massa låtar genom åren som behövde komma ut, och frågade om jag var intresserad. Slagverkaren Eric var också med. Plötsligt stämde personkemi och sätt att förhålla sig till musiken perfekt. Målmedvetenhet kombinerat med ömsesidig respekt och tillit, och en lagom mängd disciplin. Vi försöker spela ute så mycket som möjligt och har varit på en del open mic-arrangemang och liknande.

Igår var vi inhyrda på en födelsedagsfest på en bondgård någonstans i mitten av Connecticut, en timme hemifrån. Vi visste att det fanns risk för regn, men väderleksrapporten såg mer och mer lovande ut och rejält tält på 20x20 fot gjorde att vi kände oss trygga. Ben, min styvson, var också inhyrd som DJ, och vi åkte dit tillsammans. 

Mitt i hans spelning brakade ösregnet och åskan loss. Strömmen gick och vi fick avbryta. Regnet föll på tvären och genomblöta fick vi plasta in allt som gick, koppla ur all el och hämta lastpallar att ställa utrustning på.

Men så slutade det regna och vi fick till sist till vår spelning. Vi var kanske inte hundra procent på den nivå vi ville vara, men vi fick de sex personerna som var kvar i publiken att dansa, så då var det värt det.

Den bästa kameran...

Att "den bästa kameran är den man har med sig" är något vi ofta upprepar. Och det är förstås sant. Men det är också värt att se till att man faktiskt har med sig den bästa kameran. Jag märkte att min kameraväska vuxit över rimlighetens gränser, eftersom den bästa kameran hade jag inte alls med mig, de var dessutom två och orimligt stora och tunga för att ha med i vardagen. Det resulterade i fyra-fem kameror som alla fyllde olika behov. De två spegelreflexerna var jobbkamerorna med hög bildkvalitet och pålitlighet. De var nästan alltid på kontoret, utom vid tydliga jobb. De två (eller tre) småkamerorna fick vara med i vardagen, men hade egenheter som gjorde att jag valde bort dem för jobb, utom för vissa speciella behov, typ när man behöver vara diskret. Den här strategin gjorde att jag aldrig var riktigt nöjd. Antingen hög bildkvalitet och onda axlar, eller lätt och ledigt men med tekniska begränsningar. De bilder jag tycker mest om är dock oftast gjorda på det lätta och lediga sättet.

På min senaste reportageresa, där väskan blev en rejäl prövning för pokerfacet vid incheckning på flyget, och där baksätet på bilen snabbt blev en väldig röra, bestämde jag mig till sist för att låta jobb- och fritidsprylar bli samma sak. Efter 22 år med Nikon åkte alltihop i en låda till Adorama för försäljning, annat gick på eBay, och istället kom en Sony A9II på posten för att bli huvudkamera tillsammans med den befintliga A6500. På ett sätt har jag därmed gått tillbaka till hur jag började fotografera, med ett par fasta objektiv. Sigmas 35/2 för fullformatet och 56/1,4 för lillkameran. Båda imponerar mycket – lagom storlek, fina optiska egenskaper. Inget extremt åt något håll, bara bra, funktionellt och lättanvänt. Just nu är det lite lågsäsong på jobb, men jag har hunnit använda det på ett reportage för nästa Fotosidan Magasin, och det gav verkligen mersmak. Att använda två sensorstorlekar med samma upplösning ger flexibilitet. Två kameror med lätt vidvinkel och kort tele, eller normalbrännvidd på en kamera.

Och det blir väldigt roligt när kameran man faktiskt har med sig är den bästa. I helgen blev det en utflykt till en gård i närheten, för pizza, musik och att kuta runt och kolla in djuren.

Cancer Alley

Jag läste Samuel Poromaas blogg, om att bli haffad för att av misstag plåta något som inte är tillåtet. Jag mindes då en händelse för ett par år sedan. Det handlade om ett uppdrag om ett område längs Mississippifloden i Louisiana som kallas "Cancer Alley". Anledningen är att det ligger mängder av oljeraffinaderier och andra kemiska industrier där, eftersom det går lätt att skicka produkterna på båtar för distribution. Luften är därför full av giftiga kemikalier, med allt vad det innebär för folkhälsan i området. Många pekar på en etnisk och historisk aspekt i att detta tillåts. Här låg tidigare plantager, där befriade slavar en gång kunde skaffa mark, och den marken har gått i arv i många generationer. Ännu idag är befolkningen huvudsakligen afroamerikansk, och många talar om en stark relation till platsen. Vita amerikaner, som av historiska skäl haft ett stort ekonomiskt försprång, har däremot flyttat därifrån. Det är ju inget ovanligt att de platser som offras för det allmännas framsteg tillhör mindre privilegierade grupper. Frågan om Cancer Alley nådde högsta politiska nivå, då Joe Biden talade om området tidigt i sitt presidentskap. Han var också på besök i New Orleans, och hans bilkortege möttes av ett antal demonstranter.

Hursomhelst, nu tänkte ett taiwanesiskt bolag bygga ännu en enorm kemisk industri, med ytterligare mycket försämrad luftkvalitet som resultat, och det hade till sist fått folk att röra på sig, efter att under lång tid sett industrin som något man tar för givet och en hyfsad arbetsgivare. Vi åkte runt i samhällena och fick prata med några invånare. Chasity, som bodde i huset hennes farfar byggt funderade på att flytta därifrån för sin dotters skull, men grät vid tanken. 

Sharon Lavigne hade varit på väg att packa ihop och flytta. Istället, berättade hon, hade hon satt sig på sin stol utanför huset som vanligt på kvällen, och fått en vision från Gud att hon skulle stanna och kämpa. Så hon grundade motståndsrörelsen Rise St James.

Hennes bror Milton hade nyligen börjat engagera sig, efter ett långt arbetsliv som vaktmästare på ett av raffinaderierna. 

Jag hade fått veta att en kyrkogård låg på en liten markplätt omgiven av raffinaderier. En tydlig symbol för förhållandet mellan industri och kulturarv. Det fanns inte utmärkt på Google eller Apple Maps, men jag lyckades hitta dess GPS-koordinater och körde dit på den vanliga landsvägen. Vi travade runt på kyrkogården länge och väl. När vi var klara och åkte därifrån, märkte jag att en liten Ford-pickup följde efter väldigt nära, och släppte förbi den. Föraren körde om och spärrade vägen. Jag bytte till tomma minneskort i kameran medan mannen klev ut och började förhöra oss om vad vi var för ena. Han sa att han var en väktare för oljebolaget vars raffinaderi hade kommit med i mina bilder, och berättade att polisen var på väg. Då blir man ju lite skakis. Polisen kom, och till min lättnad var de inte särkilt imponerade av mannen med pickupen, utan gjorde sig nästan lustiga över honom. De bekräftade vad jag sa om att det inte fanns något som skulle tyda på att det var privat mark och sa med en blinkning att "we're gonna get you out of here". Det gick alltså bra, och situationen blev inte mer än en lindrig läxa om att det kan vara läge att artigt sätta sig på tvären när någon påstår sig vara en myndighetsperson, och invänta de officiella. 

Hursomhelst så blev det bilder, men en närliggande kyrkogård blev finare, och där slapp jag ha med alla sorters ordningsmakt att göra.

 Reportaget publicerades sedan i tidningen Arbetet. Och i september drogs tillstånden för den kontroversiella fabriken in, då det visat sig att det fanns brister i miljöanalysen som tidigare gett grönt ljus.

Småkameror

Till vardags fotograferar jag i stort sett alltid med småkameror, och jag har gått igenom ett antal. Fujifilm X70 och X100F, och Sony Nex7 och A6500 framförallt. Det ska vara lätt att bära och använda. På uppdrag har det nästan alltid varit spegelreflex. När det gäller bröllop och liknande har jag alltid automatiskt tänkt Nikon, 24-70, 70-200. Och det funkar ju bra. Pålitligt, praktiskt och tryggt som en Volvo 940. Otympligt och lite tråkigt på samma sätt. Jag brukar trots det få alltid få uppskattande ord för att jag får bilderna utan att störa och ta upp plats. Det där tror jag hänger mycket mer ihop med hur man rör sig och interagerar med folk. Men jag har funderat på det faktum att de bilder jag själv tycker bäst om har jag ofta tagit med de små kamerorna. Kan man föra samman arbetssättet för de egna bilderna och uppdragen, och samtidigt vässa det diskreta arbetssättet? På mitt senaste bröllopsjobb häromveckan hängde jag på mig en tredje kamera, en Sony A6500 med Sigma 56/1,4 som ett experiment. Och det fungerade långt över förväntan. Jag märkte att skillnaden mot 70-200 oftast var liten, men när det fanns en skillnad var det oftast klart till Sigmans fördel. Skarpt som attan även på stora bländare och väldigt träffsäker fokus – perfekt för mingel. I leveransen utgjorde denna enda brännvidd en tredjedel av bilderna, och 24-70 som förväntat nästan allt övrigt. Det har fått mig att tänka om. Bröllopsdagar kan vara långa, och 700 gram istället för två kilo på varje axel gör att man håller sig alert längre och får bättre bilder. Och varenda millimeter brännvidd behöver kanske inte täckas.