Den bästa kameran...

Att "den bästa kameran är den man har med sig" är något vi ofta upprepar. Och det är förstås sant. Men det är också värt att se till att man faktiskt har med sig den bästa kameran. Jag märkte att min kameraväska vuxit över rimlighetens gränser, eftersom den bästa kameran hade jag inte alls med mig, de var dessutom två och orimligt stora och tunga för att ha med i vardagen. Det resulterade i fyra-fem kameror som alla fyllde olika behov. De två spegelreflexerna var jobbkamerorna med hög bildkvalitet och pålitlighet. De var nästan alltid på kontoret, utom vid tydliga jobb. De två (eller tre) småkamerorna fick vara med i vardagen, men hade egenheter som gjorde att jag valde bort dem för jobb, utom för vissa speciella behov, typ när man behöver vara diskret. Den här strategin gjorde att jag aldrig var riktigt nöjd. Antingen hög bildkvalitet och onda axlar, eller lätt och ledigt men med tekniska begränsningar. De bilder jag tycker mest om är dock oftast gjorda på det lätta och lediga sättet.

På min senaste reportageresa, där väskan blev en rejäl prövning för pokerfacet vid incheckning på flyget, och där baksätet på bilen snabbt blev en väldig röra, bestämde jag mig till sist för att låta jobb- och fritidsprylar bli samma sak. Efter 22 år med Nikon åkte alltihop i en låda till Adorama för försäljning, annat gick på eBay, och istället kom en Sony A9II på posten för att bli huvudkamera tillsammans med den befintliga A6500. På ett sätt har jag därmed gått tillbaka till hur jag började fotografera, med ett par fasta objektiv. Sigmas 35/2 för fullformatet och 56/1,4 för lillkameran. Båda imponerar mycket – lagom storlek, fina optiska egenskaper. Inget extremt åt något håll, bara bra, funktionellt och lättanvänt. Just nu är det lite lågsäsong på jobb, men jag har hunnit använda det på ett reportage för nästa Fotosidan Magasin, och det gav verkligen mersmak. Att använda två sensorstorlekar med samma upplösning ger flexibilitet. Två kameror med lätt vidvinkel och kort tele, eller normalbrännvidd på en kamera.

Och det blir väldigt roligt när kameran man faktiskt har med sig är den bästa. I helgen blev det en utflykt till en gård i närheten, för pizza, musik och att kuta runt och kolla in djuren.

Cancer Alley

Jag läste Samuel Poromaas blogg, om att bli haffad för att av misstag plåta något som inte är tillåtet. Jag mindes då en händelse för ett par år sedan. Det handlade om ett uppdrag om ett område längs Mississippifloden i Louisiana som kallas "Cancer Alley". Anledningen är att det ligger mängder av oljeraffinaderier och andra kemiska industrier där, eftersom det går lätt att skicka produkterna på båtar för distribution. Luften är därför full av giftiga kemikalier, med allt vad det innebär för folkhälsan i området. Många pekar på en etnisk och historisk aspekt i att detta tillåts. Här låg tidigare plantager, där befriade slavar en gång kunde skaffa mark, och den marken har gått i arv i många generationer. Ännu idag är befolkningen huvudsakligen afroamerikansk, och många talar om en stark relation till platsen. Vita amerikaner, som av historiska skäl haft ett stort ekonomiskt försprång, har däremot flyttat därifrån. Det är ju inget ovanligt att de platser som offras för det allmännas framsteg tillhör mindre privilegierade grupper. Frågan om Cancer Alley nådde högsta politiska nivå, då Joe Biden talade om området tidigt i sitt presidentskap. Han var också på besök i New Orleans, och hans bilkortege möttes av ett antal demonstranter.

Hursomhelst, nu tänkte ett taiwanesiskt bolag bygga ännu en enorm kemisk industri, med ytterligare mycket försämrad luftkvalitet som resultat, och det hade till sist fått folk att röra på sig, efter att under lång tid sett industrin som något man tar för givet och en hyfsad arbetsgivare. Vi åkte runt i samhällena och fick prata med några invånare. Chasity, som bodde i huset hennes farfar byggt funderade på att flytta därifrån för sin dotters skull, men grät vid tanken. 

Sharon Lavigne hade varit på väg att packa ihop och flytta. Istället, berättade hon, hade hon satt sig på sin stol utanför huset som vanligt på kvällen, och fått en vision från Gud att hon skulle stanna och kämpa. Så hon grundade motståndsrörelsen Rise St James.

Hennes bror Milton hade nyligen börjat engagera sig, efter ett långt arbetsliv som vaktmästare på ett av raffinaderierna. 

Jag hade fått veta att en kyrkogård låg på en liten markplätt omgiven av raffinaderier. En tydlig symbol för förhållandet mellan industri och kulturarv. Det fanns inte utmärkt på Google eller Apple Maps, men jag lyckades hitta dess GPS-koordinater och körde dit på den vanliga landsvägen. Vi travade runt på kyrkogården länge och väl. När vi var klara och åkte därifrån, märkte jag att en liten Ford-pickup följde efter väldigt nära, och släppte förbi den. Föraren körde om och spärrade vägen. Jag bytte till tomma minneskort i kameran medan mannen klev ut och började förhöra oss om vad vi var för ena. Han sa att han var en väktare för oljebolaget vars raffinaderi hade kommit med i mina bilder, och berättade att polisen var på väg. Då blir man ju lite skakis. Polisen kom, och till min lättnad var de inte särkilt imponerade av mannen med pickupen, utan gjorde sig nästan lustiga över honom. De bekräftade vad jag sa om att det inte fanns något som skulle tyda på att det var privat mark och sa med en blinkning att "we're gonna get you out of here". Det gick alltså bra, och situationen blev inte mer än en lindrig läxa om att det kan vara läge att artigt sätta sig på tvären när någon påstår sig vara en myndighetsperson, och invänta de officiella. 

Hursomhelst så blev det bilder, men en närliggande kyrkogård blev finare, och där slapp jag ha med alla sorters ordningsmakt att göra.

 Reportaget publicerades sedan i tidningen Arbetet. Och i september drogs tillstånden för den kontroversiella fabriken in, då det visat sig att det fanns brister i miljöanalysen som tidigare gett grönt ljus.

Småkameror

Till vardags fotograferar jag i stort sett alltid med småkameror, och jag har gått igenom ett antal. Fujifilm X70 och X100F, och Sony Nex7 och A6500 framförallt. Det ska vara lätt att bära och använda. På uppdrag har det nästan alltid varit spegelreflex. När det gäller bröllop och liknande har jag alltid automatiskt tänkt Nikon, 24-70, 70-200. Och det funkar ju bra. Pålitligt, praktiskt och tryggt som en Volvo 940. Otympligt och lite tråkigt på samma sätt. Jag brukar trots det få alltid få uppskattande ord för att jag får bilderna utan att störa och ta upp plats. Det där tror jag hänger mycket mer ihop med hur man rör sig och interagerar med folk. Men jag har funderat på det faktum att de bilder jag själv tycker bäst om har jag ofta tagit med de små kamerorna. Kan man föra samman arbetssättet för de egna bilderna och uppdragen, och samtidigt vässa det diskreta arbetssättet? På mitt senaste bröllopsjobb häromveckan hängde jag på mig en tredje kamera, en Sony A6500 med Sigma 56/1,4 som ett experiment. Och det fungerade långt över förväntan. Jag märkte att skillnaden mot 70-200 oftast var liten, men när det fanns en skillnad var det oftast klart till Sigmans fördel. Skarpt som attan även på stora bländare och väldigt träffsäker fokus – perfekt för mingel. I leveransen utgjorde denna enda brännvidd en tredjedel av bilderna, och 24-70 som förväntat nästan allt övrigt. Det har fått mig att tänka om. Bröllopsdagar kan vara långa, och 700 gram istället för två kilo på varje axel gör att man håller sig alert längre och får bättre bilder. Och varenda millimeter brännvidd behöver kanske inte täckas. 

Dags att minimera

Igår skrev jag om att resa som frilansfotograf, och en aspekt är det här med att packa. Jag reser inte direkt minimalistiskt, utan med en rullväska som håller måttet som handbagage, så länge ingen får för sig att väga den. Jag har inte riktigt hittat/haft råd med en universalkamera som klarar allt jag behöver, så istället blir det helt gäng kameror som ska svara mot olika behov. 

Två Nikon D810 med den enorma 24-70/2,8E och den rimligare 70-200/4 till de reportage där allt är ganska uppstyrt. En gammal PC-28 för arkitektur. En 105/2,5 som porträttobjektiv. 

En Fujifilm X100F. Framförallt för blixtsynkroniseringen som går att köra på 1/1000 med Godox-sändaren. 

En Sony A6500 med 16-70/4 att ha i mittkonsolen på bilen när man snabbt behöver knäppa en bild, eller om man går en vända på stan och inte riktigt vet vad man stöter på. En 12mm också, i de mycket få fall jag behöver supervidvinkel.

Det här är givetvis orimligt spretigt och tungt, och dessutom rätt uselt för video i de sällsynta fall det är ett behov. Ett ganska typiskt uppdrag, förutom resorna med flyg, brukar innebära att ta cykeln på pendeltåget till New York. Jag älskar att jobba med Nikonkamerorna och hur snabbjobbade de är. Men jag ogillar starkt att transportera dem, och att cykla med två hus i axelväska är outhärdligt.

Så nu grubblar jag på hur allt kan krympas ner. Jag märkte under senaste resan att väldigt många bilder togs med A6500 som jag börjar trivas ganska bra med. Jag lutar därför åt att dra mig helt åt Sony-hållet och byta allt Nikon och Fujifilm mot en A7 IV; 28/2; 24-70; 70-200, och behålla APS-kameran som i första hand telekamera. Livet borde bli enklare, axlarna mindre trötta och kunderna minst lika glada. En tystare slutare borde glädja de teaterkompanier och bröllopspar jag jobbar för. Nikkor-klassikerna borde fungera minst lika bra de gånger de är aktuella. 

Får se hur det går. Det vore ett stort steg.

Frilansresor

Reportageresor är en sida av frilanslivet som är intressant. Jag har haft förmånen under mina tolv år i USA att se en hel del av landet, inte minst delar jag aldrig hade tänkt på att resa till annars. Det kan vara att en delstat är viktig i ett val, att en viss politisk fråga tar sig uttryck där, eller så är det kulturrelaterade jobb. Ofta en kombination av ämnen, för som frilans är det ovanligt att man blir skickad på en kostsam resa för ett enda jobb. Det händer dock att en anställd vid en tidning skickas på ett jobb, och att de hyr in mig.  Snarare handlar det om minst tre jobb, och jag tror rekordet hittills är sju. Jag har turen att ha en mycket bra kollega till de intensiva resorna. Vi tänker lika, och har lika höga krav på oss själva. Mycket lite av att vara fotograf handlar om att fotografera. Mest handlar det om logistik och att sälja in idéer. Det är inte sällan det tar ett par månader från idé till att man faktiskt kommer iväg. Det kan handla om att en uppdragsgivare vill ha ett jobb från en viss plats. För att få en resa ekonomiskt hållbar måste man ta på sig tänkarhatten och lista ut vilka jobb man kan göra på rimligt avstånd därifrån, och så sälja in dem. Att bygga upp ett stort nät av uppdragsgivare tar tid, men så småningom rullar det på, och är man två drar man nytta av varandras nätverk. När man nått en acceptabel ekonomisk nivå kan man börja boka. Ofta blir det flyg, och på plats en hyrbil. Boendet varierar. Kan man hålla sig i en enda stad brukar AirBnB vara att föredra, så man har kök och kan laga egen mat åtminstone ett eller två mål om dagen, för att käka ute hela tiden blir dyrt. Dessutom kan man ha eget rum. Innebär resan att man förflyttar sig hela tiden, så blir det gärna någon av motellkedjorna. Ofta ganska sjavigt och delat rum, men stora sängar och för det mesta rena rum. Jag önskar att jag hade dokumenterat alla kusligt snarlika rum jag bott i på alla Super 8, Motel 6 och RedRoof Inn. Det måste vara hundratals nu.

Hursomhelst, i början av juni bar det av till Arizona, en delstat jag återkommit till några gånger. Fem bokade jobb, och två möjliga ytterligare. Jobbilderna får jag hålla lite på, men jag fotograferade förstås för mitt nöjes skulle också. Vi flög in i Phoenix, och på hemvägen körde vi till Las Vegas, varifrån vi flög hem, via Grand Canyon och Route 66. Nu väntar en skön tid då jag ska gå igenom och sätta samman materialet.