Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Peacelines

Vid slutet av 60-talet hade oroligheterna i Belfast blivit så allvarliga att justitiedepartementet beslutade att bygga barriärer för att hålla isär unionister, som identifierar sig som brittiska protestanter, och nationalister, som identifierar sig som irländska katoliker. En tillfällig lösning, sades det. Men murarna blev högre, längre och permanenta. De blev en fysisk manifestation av psykologiska gränser – man visste var man hörde hemma och inte även utan murar, men våldet försvårades. 1998 förhandlades fredsavtal fram och gränsen mellan Irland och Nordirland blev i princip osynlig. 2013 bestämde man att murarna skulle tas bort på tio år. Många förväntade sig ett "Berlinmursögonblick", men så blev det inte. Ekonomin gick trögt och bromsade utvecklingsplaner, och dessutom var folk rätt bekväma med murarna och har ingen brådska att bli av med dem. Många talar om en känsla av trygghet i den trots allt bräckliga freden, och än idag styr murarna rörelsemönster, medan de tunga grindarna ger staden en dygnsrytm när de öppnas och stängs. Några har tagits ner, ett par har tillkommit. Att de ska vara borta till 2023 är det få som tror.

Jag och Johannes Frandsen var där förra våren och fotograferade murarna och skrev ett reportage för Rum och The Nation.

Inlagt 2019-11-08 21:17 | Läst 100 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera