Tankar om stil

Jag fick anledning att tänka på det här med fotografisk stil, och vad det egentligen innebär. Min fru fick syn på en bild som hon trodde jag tagit, men det visade sig vara en god väns bild. Hon kommenterade att hon brukar se direkt om en bild är min när den flimrar förbi på nätet, att jag måste haft en viss påverkan och att det måste kännas roligt. Det håller jag med om. Inte för att jag sätter prestige i att eventuellt ha varit en inspirationskälla, utan för att jag tycker det är fint att se hur fotografers bildspråk sakta ömsesidigt formas av vilka man umgås med, och mer enkelriktat av vilka av de stora fotografernas verk man tar in, medvetet och omedvetet. Vilka man gillar och ogillar, och vilka man uppskattar men inte alls identifierar sig med. Jag vet med mig att då jag som mest målinriktat sökte inspiration på Instagram drogs åt vissa håll och helt klart tog intryck av det. De senaste veckorna har jag börjat gått lite närmare och mer medvetet in på mina fotoböcker, och det leder till en del användbara slutsatser. Walker Evans till exempel. Kanske inte det fotografi jag tycker är allra mest spännande, men jag märker att jag ser på en stadsmiljö på ett liknande sätt. Gerry Johanssons bilder älskar jag, och jag vet att hans sätt att se färgat av sig hos mig, även om jag själv skulle ha svårt för att vara så enormt konsekvent. Också Lars Tunbjörk är en stor inspiration, men det betyder inte att jag försöker likna honom, utan att jag förstår och älskar hans sätt att se, medan min egen plats är en annan. Mary Ellen Mark har jag den största respekt för, och förutom innehållet i arbetet, är det mitt ideal rent estetiskt – få bilder har i mitt tycke kopierats mer perfekt än hennes. 

Ibland hör man folk säga att det är viktigt att utveckla en egen, distinkt stil. Som om man kan lägga till sig med det utifrån. Det tror jag inte är möjligt att göra genom att resonera fram det. Den fotografiska stilen är helt enkelt en förlängning och ett visuellt uttryck av ens personlighet. Hur man är som person speglas i hur man rör sig i rummet och i förhållande till vem och vad man fotograferar, vad man lägger märke till, och hur man arrangerar det inom ramen. 

Länge tänkte jag att stil och teknik hängde tätare samman än det gör. Det finns förstås ett samband eftersom man förhoppningsvis väljer det som passar en bäst, och omvänt att viss utrustning lockar fram sidor hos en som man kanske inte tänkt på. Ett exempel är hur jag under en månadslång reportageresa kände att jag fotograferade på samma sätt om och om igen. En dag tog jag därför enbart en kompaktkamera och en blixt med mig, och fick något annorlunda och i mitt tycke roligare bilder. Men de här sakerna verkar mest på marginalen. Det har ibland hänt att jag tar med en mellanformatskamera för film vid sidan av digitalkameran, för att kunna fotografera i två stilar samtidigt. Det har aldrig funkat, eftersom jag i allt väsentligt interagerar på ungefär samma sätt med miljö och människor, och till sist har jag ändå blandat material i samma bildserie – bara att några bilder är kvadrater med lite skumma färger och det som skulle vara ett annat språk mest blev slöseri med filmpengar och svårt att hålla ihop. Äventyret med kompaktkameran fungerade bara för att jag lämnade allt annat hemma och fick göra vad som gick med begränsade möjligheter. Om det förändrade min stil? Lite, men på sikt eftersom jag då började våga hålla allting enklare med målet att vara mer spontan och nära händelserna. Visst, saker som skärpedjup, färg och tonskala är detaljer som förändras, men det är andra saker som jag ser som ens stil.

Det gäller alltså att personligheten får komma fram. För att det ska ske är det avgörande att inte tänka för mycket, helst inte alls, när man väl fotograferar, och att göra det enkelt – vilket kan innebära olika saker. Den första impulsen har alltid rätt, och där formas stilen. Tänkandet får man spara till efterarbetet.

Bilder tagna med Rolleicord V, Sony ZV-1, Sony Nex-7 med Olympus Pen 38mm,

Frekeman 2026-01-28 22:59

Hej Mattias! Intressanta tankar i ditt blogginlägg. Lustigt att ingen har kommenterat tidigare? Eller så är det bara olustigt! 🙂

Jag har förstås också funderat på det här med en personlig stil: om man har nån, om man skall försöka att arbeta fram en aktivt eller om att man skall sluta oroa sig! I praktiken så är väl slutsatsen det sistnämnda.

Jag tror helt enkelt att det är som så, att om man tar sin fotografi på allvar (funderar, läser fotoböcker, försöker att prestera så bra som möjligt etc.) så kommer nån sorts stil att utkristalliseras.

Det är förstås svårt att avgöra detta själv men ofta när jag går igenom mina fotografier som jag inte sett på ett tag så känns det som att jag initialt gillar det jag ser i den bemärkelsen att "jag förstod varför den här bilden togs eller valdes ut". Jag förmodar att det har med den personliga stilen att göra?

Mvh
Fredrik

Svar från MattiasL 2026-01-29 17:38

Tack för intressant kommentar!
Jag tror absolut på spåret att inte oroa sig. Det är nog egentligen inte möjligt att inte komma fram till en distinkt stil. Man kan bara vara sig själv till sist, men man är också en produkt av sin omgivning. Det är samtidigt intressant att se på fotografer som har väldigt olika arbeten i början och slutet av karriären. Både Lars Tunbjörk och Martin Parr före och efter färg till exempel.

Måns H 2026-02-01 17:52

Hej! Bloggen flimrade förbi i flödet men nu hittade jag den igen.

Gillar också Gerry Johansson. Walker Evans hade jag ingen koll på alls men ser nu att dina bilder är släkt med hans!

Fastnade för

"Ibland hör man folk säga att det är viktigt att utveckla en egen, distinkt stil. Som om man kan lägga till sig med det utifrån. Det tror jag inte är möjligt att göra genom att resonera fram det."

Jag tror att det går att lägga sig till med ett igenkännbart manér, men att det innebär att välja bort allt annat. Minns målaren Bernard Buffet som skaffade sig manér och kanske kunde försörja sig på det men minns inget av bilderna.

Att göra "häftiga" bilder har jag försökt och återfaller ibland, men känner mig allt mer hemma med banala kompositioner, bara motivet kommer till sin rätt. Ska nu försöka plåta med 43 mm "normal" och se om det funkar.

Svar från MattiasL 2026-02-02 17:33

Tack Måns!
Intressant med manér och stil. Det måste vara en lite luddig gräns däremellan. Målaren du nämner har jag inte koll på, men måste skaffa mig.
Kan känna igen mig i det där med häftigt och konventionellt. Jag har haft ett mönster av att köpa kraftiga vidvinklar för att sedan snabbt göra mig av med dem. Få kan bemästra 18mm utan att det blir en överdriven effekt. I stort sett alla bilder jag tagit och fortfarande tycker om tio år senare är i spannet 25-105mm, med stor tyngd på den lägre halvan av skalan. 43 låter föredömligt konservativt.