Konsertfotografer i farten - även någon "känd från FS"

Konsertmiljöerna varierar, således även stilarna och utrustningen hos dem som vill få konserter förevigade. Här ett axplock från en konsert som egentligen var flera stycken under loppet av ett antal timmar. Bilderna är tagna under Janne Schaffer & Co:s uppträdande ute i det natursköna Spraglehall.

 Världsartisten Schaffer ställer gärna upp för ett närfoto under förberedelserna.

                                Även andra vill komma nära, fast lite senare.

Någon tycker att det är bättre att inte riskera att störa.

Somliga håller sig på ett behörigt avstånd....

...men klättrar sedermera upp för ett bättre läge...

För där nerifrån syntes det så väl att där uppifrån hade man nog en ypperlig utsikt åt     alla håll.

Själv övervägde jag klättra ner en stund och få bilder med en annan vinkling. Dock var det ett sådant jobb att ta sig upp till klipporna så förnuftet fick råda och jag blev kvar där uppe för någon timme.

PS. Någon "känd från FS" identifierades under fotograferingen ... :-) DS.

Förresten överväger jag att ta mig an ett nytt projekt som går ut på att fotografera fotografer av en viss typ, tillhöriga ett visst fotogenre. Ett projekt som ska fånga upp en del av dessa gatufotografer som smyger omkring och låtsas vara oskyldiga turister. De känns igen av den lömska blicken, det planlösa irrandet samt av en attiralj runt halsen. De känns även igen utav att de verkar inte ta några bilder fast de föreställer turister. Attiraljen runt halsen är en Leica eller en Fujifilm eller en Panasonic, eller någon annan kamera av den typ som ser fullständigt harmlös och ofarlig ut.  

Detta är ett spännande, men svårt projekt skulle jag tro. Kanske inte heller helt ofarligt? De tilltänkta fotooffren är ju vana att spana omkring sig vilket naturligtvis försvårar uppdraget betydligt. Överväger att kamouflera mig med en liknande utrustning för att kunna smälta in i miljön och för att inte väcka onödiga misstankar. Vad tror ni?

I eftertankens tid och ett par halvdana, men inte meningslösa bilder

En vecka sedan hände ofattbara saker i Norge. Under själva skeendet var vi lyckligt ovetande om den enorma tragedin. Strax blev vi brutalt upplysta om vanvettets verklighet. Uppgifter som började sippra ut överskred de vildaste fantasierna om vad som är möjligt att inträffa. Därtill i närheten av oss. 

Så många kloka saker har sagts och skrivits sedan dess. Anna-Lena Lodenius och Heléna Lööw. Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten. Hedi Fried och Ola Larsmo. Ett antal journalister när de väl hade sansat sig. Initialt var dock gränsdragningen mellan uttalanden av typen "Gissa vilka som står bakom!" ( högerpopulistiska kretsar) och TV:s spekulationer med en enda islamistisk tanke i huvudet hårfin. Fanns det någon gränsdragning överhuvudtaget?

Själva tittade vi på Rapport på fredagkvällen, då en vecka sedan. När den så kallade expertjournalisten skulle "hjälpa oss att förstå vad som händer" möttes våra blickar där i TV-soffan och sammfällt utbrast vi: "Det är inte klokt." Och då avsåg vi båda den fullständigt oprofessionella attityden med spekulationer i ett enda spår. TV4 lyckades något bättre tack vare  att de hade tagit med terrorexperten Magnus Norell; han lät sig inte luras in i någon spekulationsfälla på ett stadium då knappt någon information alls fanns tillgänglig. Fast enligt reportern "vågade inte Magnus Norell säga att det finns någon koppling till Mulla Kreker" och "en koppling kunde inte uteslutas". Fast så sade inte Norell utan det hela blev reporterns egen tolkning av det sagda, utifrån vad man hade "bestämt" att det hela handlade om. 

Dagen efter ville inte medierna släppa sitt spår utan fortfarande ville man så gärna hålla fast vid sina tankegångar. Inte så konstigt kanske för vi har ju haft vår Stockholmsbombare. Och andra sidan har vi haft Nyköpingsbomben, lasermannen, Malmöskytten, nazistmordet, mord på homosexuella. Vi har all den kunskap om högerextremism, autonoma vänstergrupper, fundamentalistiska islamister etc och som ovannämnda experter (Norell, Lööw, Lodenius m.fl. besitter tillsammans med Säpo, med mera. Men det ville sig inte.  

Det var oerhört befriande att läsa Johan Croneman i DN i tisdags. Han beskriver NRK:s sakliga och oerhört professionell rapportering, trots att norska journalister och mediafolk levde under oerhörd press från första stund. Så här såg det ut i Sverige däremot, enligt Croneman: "Sedan satte man på SVT och TV4. Det var ett nyvaket Semester-Sverige in your worst nightmare. Förfärligt." Croneman avslutar med: "Man skäms å hela sin yrkeskårs vägnar när ens vänner och bekanta vrider sig framför tv:n, stönar, ropar på hjälp."

Och vi förstod att vi inte har varit helt ensamma om att uppfatta den svenska rapporteringen som tafatt och oprofessionell, utan en gnutta av de journalistiska principer som alltid ska vara vägledande för rapporteringen. Spekulativ, enfaldig, snudd på lögnaktig rapportering är grunden för en misstro för medier, det har inte journalister råd med om de vill behålla trovärdigheten. Annars kan det gå som för Murdoch-imperiet. 

Dagen efter Cronemans artikel publicerade en annan journalist en artikel i DN. Hon ansåg att SR borde ha avbrutit alla sina sändningar och pumpat ut information om händelserna i Norge kontinuerligt under fredageftermiddagen och -kvällen. Jag själv tackar "högre makter" för att det inte skedde, om nu beredskapet och omdömet inte är bättre i radion än i TV. Men det är de kanske.

Det är minnsann inte ett helt nytt fenomen att den svenska journalistkåren tappar koncepterna vid extraordinära händelser, det minns man så väl från andra sammanhang. Den 11 september, Tsunamikatastrofen. Själv har jag starka minnesbilder om en småleende morgontv-reporter i Thailand; under flera dagar verkade hon fullständigt alienerad från den verklighet hon skulle beskriva. Hon verkade inte förstå att hon inte längre var med i morgonsoffan med myspys. Eller så tyckte hon helt enkelt att det var häftigt att komma iväg på ett spännande uppdrag långt bort från morgonsändningarna. Hennes attityd var i vilket fall mycket märklig och stötande i den katastrofsituation som rådde.

Tack vare ett par av sömnfattiga nätter - vaknat på tok för tidigt - har jag varit en tidig morgonfotograf denna vecka. Tagit en mängd hyggliga bilder tycker jag. Fast sedan blir det ett stort MEN: redigeringen av bilderna. Har inte tillgång till varken PSE eller Lightroom eller ACDSee Pro under min semesterförvisning, utan endast Picasa finns till hands. Den är rolig att leka med också, men den verkar skala bort bland annat färgprofilen i bilderna. Skärpan blir inte som den ska. Och vid exporten till FS verkar det hända negativa saker med bildkvaliteten för övrigt också. 

Men trots allt vill jag ta med ett par morgonbilder från början av veckan för jag tycker att de passar till inlägget i dag. De uppfyller kvalifikationerna för meningsfulla bilder enligt mina kriterier. Och ett blogginlägg utan bilder vill jag inte publicera, en princip jag håller fortfarande fast vid. Och fota måste jag ju och skriva måste jag ju så det finns ingen annan lösning än publicera... 

När man är på väg till rätt ställe kan man hamna fel men det kan visa sig vara helt rätt ändå

Vi skulle till Stora hotellet i småstaden. Starten skulle gå därifrån. Heter hotellet verkligen så? Ja absolut. Stort är hotellet så namnet är väl helt lämpligt. Vi gasar in på gården framför hotellet en minut i, men inte en själ står där. Var kan starten gå? Springer in på hotellet för att fråga, men portiern är som ett frågetecken. Vi likaså. Det stod ju Stora hotellet i annonsen? Eller?

Kanske skulle starten vara vid Stora torget i stället. Eller vid Kommunhuset? Maken gasar iväg för att parkera bilen, själv tar jag en rask promenad till Kommunhuset för säkerhets skull, det ligger alldeles nära. Ingen där heller.

Det måste ju var Stora torget med andra ord. Men vart tog maken vägen? Ringer honom och han säger att han är på Stora torget redan. Hmm, var ligger nu Stora torget? - Vad! Vet du inte var Stora torget ligger?! - Joo, det vet jag väl. Men kanske är inte Stora torget det torg som är störst i denna stad, man vet ju aldrig med småstäder...Efter en kort förklaring vet jag ju precis att Stora torget här är det som man ska uppfatta som det stora torget. Och det har jag vetat i åratal förstås. Så pinnar jag iväg dit. Samlingen var inte där heller, men nu är klockan så mycket att det är lika bra att ge upp och ägna tankarna åt något annat.

Och det blev ju lätt för den lokala veteranbilsföreningen hade samlats med sina klenoder kring torget, för allmän beundran, innan ägarna och bilarna skulle iväg för det skulle grillas någonstans i det vackra vädret. 

I går visade jag ett antal bilder från träffen, här kommer ett antal till.

Hade tänkt mig foton på folk också, framförallt på ägare av bilarna och deras sällskap (de flesta på torget hörde ihop med bilarna), men det hanns inte med. Det hade ju bråttom till grillningen...

Att äga en veteranbil kräver en hel del. Sannolikt är reglementet liknande i Sverige som i Finland; min syster i Finland tyckte med tiden att det blev för krävande att äga en veteranklassad bil. Hennes bil var en söt och gullig Volkswagen "Bubbla" från början av 60-talet eller kanske var den från 50-talet rent utav.

Några komplikationer med att äga en veteranklassad bil, utöver den vård man ska ge den:

1) Ett begränsat antal kilometer får köras årligen med bilen om man vill behålla klassningen (Obs Finland). Detta är väl viktigt mot bakgrund av att bilen ska behålla sin fräschör, men kan ändå uppfattas som ett praktiskt problem. Och någon vinterbil var ju inte syrrans bil definitivt... En bruksbil måste man alltså äga utöver veteranbilen om man måste ha en bil.

2) Man får inte göra ingrepp i bilen hur som helst. Syrrans bil hade säkerhetsbälten fram, men till baksätet fick man inte montera några bälten. Lite tveksamt att köra omkring med barnen, hon var ju småbarnsförälder på den tiden. 

3) Omgivningen visar omåttligt intresse för en veteranbil var man än rör sig med den. Min syster fick även köperbjudanden var helst hon än befann sig. Äger man en veteranbil får man finna sig i att aldrig få vara i fred...

Och vad skulle vi gjort egentligen i stället för att beundra veteranbilar? En guidad stadsvandring stod på vårt kvällschema, och efterkontrollen visade att turen skulle starta från Stadshuset (det som vi trodde hetter Kommunhuset). Antagligen gick starten från framsidan av huset, jag hade ju kollat bara gården på baksidan där huvudentrén fanns. Och Stora hotellet heter förresten Stadshotellet som sig bör... Vi fick förresten syn på guidningsgruppen när veteranbilarna hade åkt iväg, den lilla hopen som hade samlats för turen såg inte ut att ha speciellt kul...

Hamnade bland härliga automobiler

Visst har de charm, de gamla automobilerna?!

En aning uppåt idag - tänk vad en bagatell kan betyda...

Sinner rann över ett par veckor sedan på grund av en ny tekniska pryl som jag hade snubblat över - surfplattan HTC Flyer. Sedermera kallad för bara plattan av min käraste, med ett litet snett leende... Varken han eller jag fick ju i gång surffunktionen, sedan lämnades surfplattan åt sitt öde ett antal dagar, men nu är jag i gång igen.

Just den här modellen har ingen funktion för att kunna sätta in ett SIM-kort så ett annat sätt måste till för att komma ut på Internet. Har anförskaffat utrustning för att koppla den mot ett mobilt bredband - nix, funkade inte. Har testat att kolla surffunktionen mot en vanlig dator och laddat ner HTC Sync för ändamålet - nix.  Har kopplat surfplattan mot min mobil (Nokia N8 - Symbian) och medhjälparens mobil (Sony Ericsson - Android) via Bluetooth (vilket en hjälpsam FS-medlem tipsade om) - nix, man stöter på patrull i sista steget här också.

Det har återstått att hitta tillgängliga fria Wi-Fi, men de växer inte på träd. Idag sökte jag upp ett småstadsbibliotek och fick tillgång till ett nätverk. Inga problem! Vad göra? Ja surfa in på FS förstås! Här är beviset!

Passade på att leta reda på mitt tidigare småsura blogginlägg och räcka ut tungan åt den arga smileysen.

Här satt jag - se nedan. Bläddrade lite i den vackra boken om Mälaren också naturligtvis även om den mesta tiden gick åt att surfa. Dessutom tog jag ett par bilder med HTC Flyer, bilderna nedan är tagna med den.

När jag läste FS-bloggar noterade jag att ännu en FS-medlem, Peter B, nämner Segeholms bok "Konsten att ta vinnande bilder". Tror att Pia-Kristina har också talat om den tidigare. Någon till? Det verkar som denna bok är någonting som även jag borde bekanta mig med. Min snälla medhjälpare letar reda på den åt mig.

Men mitt grundbekymmer återstår ju fortfarande: jag vill kunna surfa med surfplattan var jag än befinner mig. Inte kan jag sitta på småstadsbiblioteken för jämnan för att göra det, väl?